Bloggarkiv

Filmtips: Don’t Look Up

Inga zombier, men väl en rejäl apokalyps i den här stjärnspäckade filmen som finns på Netflix. I korthet handlar filmen om att några astronomer upptäcker en komet som är på väg mot jorden. De försöker övertala USA:s president om att världen är på väg att gå under men det passar inte riktigt in i hennes dagordning så de försöker på alla möjliga sätt få ut budskapet om att det bara är några månader kvar innan allt går åt skogen. Det är lite som Mats Strandbergs bok Slutet (som jag skrivit om tidigare) förutom att den är mer skruvade. Den kommenterar hur sociala media fungerar och att allt som kan bli ”en grej” blir en grej på nätet – allvarliga frågor blir till roliga memes. Som att vi slutat kunna hantera allvarliga frågor.

Filmen är en tydlig allegori över klimatkrisen vi lever i. Forskarna är tydliga, men makthavare och folk i allmänhet har svårt att ta in vad det skulle krävas av oss för att göra något åt det. Tiden rinner ut, men vi gör fel saker uppenbarligen eftersom utsläppen fortsätter att öka. Trots alla initiativ som bygger på att vi kan fortsätta ungefär som nu men bara byta till något bättre teknologi. En person som ska föreställa Elon Musk (eller en blandning av honom, Jeff Bezos och kanske Mark Zuckerberg) kommer med fantastiska lösningar och visioner som är mer visioner än saker som fungerar i verkligheten. Fina ord. Löften. Falska hopp. Precis som idéerna idag om att allt kan lösas med elektrifiering och nya teknologi. Samtidigt som människor börjar tvivla på att kometen ens finns kämpar huvudpersonerna på med att säga att det är verkligt.

Jag tyckte att filmen var väldigt rolig. Även om den också driver med klimatrörelsens självgodhet och godhetssignalering. På den stora galan några veckor innan allt verkar krascha gör Ariana Grande och Kid Cudi en gemensam låt om undergången, lika glättig som det mesta är i dagens populärkultur. Filmen glimmar till i de ögonblick som handlar om hur människor försöker leva och må bra medan de fortfarande vet vad som kommer att hända. Där den allegoriskt haltar med klimatkrisen är just i den stora smällen. Klimat/resurs/miljö-krisen kommer med all sannolikhet vara mycket långsammare kantade av större händelser (som pandemin vi lever i som ju också är en konsekvens av hur vi lever våra liv). Men de stora dragen är riktigt bra.

Jag rekommenderar verkligen filmen till alla. Väldigt bra att kolla med tonåringar (eftersom många av kändisarna som är med är stora just bland ungdomar).

Fortsatta tankar med spoilers finns under klippet.

En av de finaste scenerna är precis i slutet när den utökade familjen sitter och desperat försöker upprätthålla tanken på det normala trots att alla vet vad som händer. De pratar om saker de är tacksamma för, om att de trots allt haft det ganska bra. Jag tänker att det är det vi gör just nu. Vi försöker hålla tankarna på det jobbiga som håller på att hända borta genom att låtsas. Men det går bara en stund. Den skildrar väldigt fint hur det är gemensamma ansträngningar som kan göra livet bättre i känslan av en stundande kollaps. När de agerar tillsammans för att väcka frågan är det som att de kan hantera situationen rent psykologiskt. Precis som det är i verkligheten. När vi agerar tillsammans för ett gemensamt mål mår vi bättre. At least we tried.

Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.

Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör.  Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.

Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.

I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.

Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.

Bildresultat för slutet

Titeln är självlysande!