Bloggarkiv

Hopp i en hopplös värld – tankar om boken ”Aktivt hopp”

Jag funderar mycket kring hopp just nu. I zombiefilmer finns det ofta där, hoppet om att kunna fly. Ta sig till något annat. Men nästa plats är också nästan alltid fylld med problem, det går liksom inte att undkomma den nya postapokalyptiska världen. Det gäller att acceptera att allt är förändrat och hitta redskapen som behövs för inte bara överleva utan också kunna leva på riktigt.

Jag tänker att vi befinner oss i den här situationen just nu fast i verkligheten. Det klimat som varit relativt stabilt under en rätt lång tid håller snabbt på att förändras. Våren kommer tidigare. I år var den metrologiska våren redan i mitten av februari. I Stockholm där jag bor fick mitt barn använda sin julklappspulka en enda gång (och i ärlighetens namn var det för lite snö för att det skulle bli särskilt kul). Utan att dra på växlar av enskilda skitår (jag pratar om dig 2020!) har det blivit betydligt varmare. Naturskyddsföreningen skriver:

Sedan temperaturmätningarna startade 1880 har samtliga av de tio varmaste åren inträffat efter 1998. Hela 15 av de 16 varmaste åren hittills har inträffat efter 2001, och mellan 2014 och 2018 har nya rekord slagits varje år. Och nu spås rekordet slås igen och 2020 att bli det varmaste året någonsin. Hittills i år har flera temperaturrekord redan satts och maj månad var globalt den varmaste maj sedan temperaturmätningarna började.

Det här är bara början. Vi kommer att se allt märkligare väderhändelser under de kommande åren även om vi skulle sluta med alla utsläpp av Co2 redan idag på grund av en eftersläpningseffekt. Väderförändringar kommer att accelerera och bli allt märkligare för oss. Bränderna 2014 och 2018 är nog bara början. Och om nyheten som kom häromveckan att Grönlands isar är bortom räddning kommer de kustnära städerna drabbas av återkommande översvämningar. Hur kan vi känna något hopp? Hur kan vi försöka göra situationen dräglig för oss samtidigt som vi försöker hindra att det blir ännu värre?

Aktivt hopp : att möta vår tids utmaningar utan att bli galen ...Jag har den senaste tiden läst flera böcker om hopp (och även skrivit om det tidigare). I boken Aktivt hopp skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen om hur vi kan hitta hopp och faktiskt börja agera i allt det mörka. Boken har en del svaga sidor upplever jag, framförallt att den är idealistisk – alltså att den utgår från att det är människors medvetande som förändrar världen. Att medvetandehöjningen kommer före agerandet och förändringen. Goda idéer eller åsikter förändrar inte världen. Den innehåller också en ganska stor dos som jag betraktar som flum, det är egentligen inget jag har något emot, men jag vet inte riktigt hur jag tycker det hör ihop med hopp. Boken innehåller övningar att göra som bygger på decenniers erfarenhet av att hålla workshops runt om i världen.

Det finns dock mycket  intressant att hämta ur boken i fråga om hur vi kan hantera en ny och osäker värld rent mentalt. Något jag tycker är väldigt intressant (och som också Martin Hägglund var inne på i sitt sommarprat) är just hur vi kan vara i nuet att värdera de goda ögonblicken. Jag tror att det blir allt mer av en bristvara i dagens samhälle, men att det är ögonblicken som faktiskt ger oss möjligheter att våga se det osäkra som något positivt. Improvisatörer brukar prata om att det aldrig blir riktigt bra om de inte är ute på tunn is och vågar riskera något. Macy och Johnstone vill på samma sätt omfamna ovissheten. Att se livet som en berättelse där du som protagonist vågar ta risker, möta motgångar och sedan tillsammans med andra och med träning kan övervinna. Ovissheten är idag en av fienderna. Men jag tror det finns något viktigt i ovisshet, och att lära oss att hantera det om vi ska orka kämpa och kunna leva bra liv. Att våga något nytt för att kunna hitta något bättre, och bättre är i det här fallet något som ger oss mening. Inom terapimetoden ACT (Acceptance and Commitment Therapy) används begreppet psykologisk flexibilitet för att beskriva hur vi hanterar livet som människa. En av grundpelarna inom ACT är att människor inte bara undviker det som är farligt utan också det som är associerat med risk för oro, ångest eller misslyckande. Om du vill byta jobb, lära dig något nytt eller förälska dig så är det ofta förknippat med någon form av risk och oro. Att vara psykologiskt flexibel innebär i de sammanhangen att du inte undviker att försöka nå dit du vill på grund av de initiala rädslorna. De tre grundprinciperna för detta är:

  • Öppenhet – acceptera obehagskänslorna utan att försöka kontrollera eller förändra dem.
  • Närvaro – var uppmärksam på nuet utan att värdera eller döma de egna upplevelserna.
  • Engagemang – prioritera dina värderingar och agera utifrån dem mot ett (långsiktigt) mål du satt upp.

Laurence Gonzales skriver i Deep Survival – Who Lives, who dies and why om en av de viktigaste faktorerna för att nyktra till och inse vilken situation du är i. Han kallar det till och med ”första livsregeln” (first rule of life): Var här nu (Be here now). Det handlar om att acceptera läget som det är. Att tänka att den gamla världen är borta och att en ny står för dörren. Att ge upp hoppet om omedelbar räddning och börja arbeta med att förbättra den faktiska situationen du befinner dig i. Jag tror det finns något viktigt i att just möta lidandet. Att acceptera det vi, våra barn och mycket av livet på jorden står inför och börjar agera på det sättet vi kan (OBS inte med konsumentmakt eftersom det är det sämsta sättet att förändra något). För om dagens samhälle skulle vara en berättelse är det svårt att se något lyckligt slut. Men det kan ha mening ändå, precis som att lidande också kan ha mening för att  vara mer hanterbart. Precis som att närvaro av döden kan få oss att se mening i livet. Det gäller även i akuta katastrofsituationer då vi behöver hitta mening i det som händer.

Jag tror att det finns fördelar med att se sitt liv som en berättelse där du som hjälten tar beslut som kommer att påverka berättelsen som Macy och Johnstone är inne på. Grundtesen i deras bok Aktivt hopp handlar om att först identifiera vad vi hoppas på och att sedan ta steg i riktning ditåt. Det handlar inte om optimism eller att sitta och vänta på att det ska bli bättre. Den amerikanska journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp för att kämpa vidare. Är det passivt är det i bästa fall en snuttefilt som gör att allt känns lite bättre innan isen brister under dina fötter, men den gör inget för att förbättra din faktiska situation. Det passiva hoppet leder inte till förändring men om hoppet är kopplat till handling kan det vara en viktig del för att inte bara förändra det som är dåligt utan också att få dig att må bra. Ge dig ett sammanhang och mening i de problem vi kommer att möta.

(och ja det här är också ett tema i den bok jag håller på att skriva just nu).

Aktivt hopp på bokus och adlibris eller ännu hellre via förlagets hemsida.

Klimatkrisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder

”Klimatkrisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder” är en ny bok av Erika Bjerström som undersöker hur klimatförändringarna kommer att påverka Sverige. Boken beskriver i korta kapitel hur olika delar av landet riskerar att drabbas. Boken bygger på intervjuer med experter, och risk- och sårbarhetsanalyser från kommuner och MSB, men är också en personlig berättelse om Erika Bjerströms relation till den svenska naturen.

Klimatzonerna förflyttas 11 meter per dygn, alltså drygt 4km per år med nuvarande takt. Norra Sverige värms upp betydligt snabbare än södra delarna (1,1 grader globalt, 1,9 grader i Jokkmokk). Fjällen kommer att bli täckta av skog, en stor del av Skånes stränder riskerar att försvinna. Arter kommer att försvinna och ersättas av nya – både djur och växter. Lingon och blåbär kommer att bli mer sällsynt. Skidorter inte kan lita på vanlig snö utan måste använda konstsnö som i sin tur leder till mer utsläpp och värmeböljor leder till ökad användning av AC vilket också leder till mer utsläpp. De konsekvenserna av klimatkrisen vi ser leder alltså till mer utsläpp för att mildra effekterna för företag och individer. På äldreboenden kommer gamla dö av värmeslag i större utsträckning när temperaturen kommer att ligga på över 30 grader under längre perioder. Men trots det här har Sverige på det stora hela dragit vinstlotten när det gäller klimatkrisen. Vi kommer få mer skog som kommer att vara en viktig råvara, eventuellt kan det bli två växtsäsonger (även om torka kommer bli ett problem för bönderna).

Det är bra att boken lyfter demografiska och politiska utmaningar som vi kommer att stå inför. Inte minst när flyktingar börjar komma från medelhavsområdet. Grekland, Spanien och Italien kommer att lida av extrem värme och långa torrperioder som gör att det blir svårt med jordbruket. Runt ekvatorn kommer det inte gå att bo överhuvudtaget på grund av värmen. En av experterna frågar sig om inte Sverige kommer att ha (eller borde ha?) 50 miljoner invånare inom ett par decennier utifrån hur omvärlden kommer att se ut. Det är svårt att argumentera mot rättviseaspekten i att fler måste få bo här när vår livsstil orsakar obeboeliga områden i andra delar av världen.

Det jag tycker är problematiskt med boken är den något optimistiska avslutningen där det verkar som att klimatkrisen kan lösas med lite mer teknik och t ex metoder som CCS (som idag knappt fungerar och skulle absolut inte fungera på den skala som det skulle krävas för att få bukt med klimatproblemen). I den avslutande intervjun med Svante Axelsson verkar problemen vara absolut hanterbara och något som näringslivet själva håller på att lösa. Jag förstår tanken med att avsluta hoppfullt, men jag önskar att hon också skulle förhålla sig mer kritiskt till hans svar. I övrigt är det en väldigt bra bok som enkelt förklarar hur Sverige kommer att påverkas och förändras.

Erika Bjerströms nya bok.

Bokus

Adlibris

Klimatpsykologi

Bildresultat för klimatpsykologiVarför händer det inte mer? Om vi förstått vad som kan hända med klimatet och världen, varför agerar vi inte resolut för att med alla till buds stående medel stoppa fortsatta utsläpp? Och ur kan vi agera effektivt mot klimatförändringarna? Som jag skrev i ett tidigare inlägg om klimatprepping så är att hindra ytterliggare uppvärmning av planeten en av de bästa förberedelserna vi kan göra.

Hösten 2019 släpptes en en bok som heter Klimatpsykologi – hur skapar vi en hållbar förändring av Kali Andersson, Frida Hylander och Kata Nylén. Grunden är hoppet om att allt inte är kört. Att det fortfarande finns chans att förhindra den värsta förstörelsen, men att det kräver något av oss. Det kräver handling. Det är svårt men absolut möjligt.

Klimatförändringarna skaver. Att prata om vad vi behöver göra skaver och värker eftersom det är en katastrof som vi själva varit med och skapat. Det är klart att det, rättmätigt, går att skylla på andra men i grund och botten är det ändå det system vi lever i och drar fördelar av som är boven.

Ett genomgående tema i boken är effektglappet alltså att det som känns att som att det gör stor effekt i själva verket inte alltid spelar så stor roll. Med vår intuition kan vi inte säga vad som har stor eller liten klimatpåverkan. Som exempel tar klimatpsykologerna upp en enorm plastö som finns i stilla havet. Nästan 50% av platsen är fiskenät som dumpats, medan vi fokuserar på sugrör eller plastpåsar. Vad politiken borde göra är att skärpa regler eller förbjuda storskaligt trålarfiske, och vi som konsumenter borde inte äta fisk typ.

Det finns saker vi kommer att behöva göra mindre av för att leva hållbart. Det handlar om att äta kött, resa (framförallt med bil och flyg), konsumera nya produkter eller kläder. Men för att det ska gå att sälja in det budskapet måste vi också prata om vad vi behöver göra mer av – umgås med släkt och vänner, vara i naturen, kräva förändringar av politiker, företag och institutioner. Dela på resurser istället för att äga allt själva. Ett budskap som bara handlar om vad vi ska minska på blir svårare. Vi människor gillar inte att bli av med saker vi har. Det kallas förlustaversion vi måste alltså försöka hitta saker vi kan vinna på en större omställning.

Det fokuseras ofta på att vara klimatsmart. Det räcker inte. Vad som behövs är beteenden inriktade på storskalig förändring som påverkar ekonomiska, sociala och juridiska strukturer. Det betyder inte att det är dåligt med beteenden i det lilla – att inte köpa nytt, byta till energisnålare produkter eller äta veganskt. Dessa beteenden kan kännas meningsfulla och minska känslan av skuld för att kunna organisera sig i det större. Men det får inte stanna vid det lilla. Ofta hamnar fokus och energi på de små sakerna istället för strukturen som ger mycket effekt (återigen effektglappet) vilket jag ofta ser till exempel i klimatgrupper på facebook. Hade vi haft mycket tid på oss hade de individuella åtgärderna varit meningsfulla att fokusera på. Men det har vi inte. Vi behöver därför fokusera på det som potentiellt kan påverka mycket. Problemet är att ju större effekt en beteendeförändring har, desto mindre villiga är vi att göra det. Målet kan inte vara att bli perfekta konsumenter utan att hitta de sakerna som gör stor effekt. En av sakerna som verkligen har stor effekt är att vara aktiva samhällsmedborgare.

Klimatpsykologi tar också upp skuld och ångest. Känslor som vi lätt drabbas av när klimatfrågor kommer upp på dagordningen. Men också hur skam och skrämsel fungerar som påverkansmetod. Den stora lärdomen tycker jag handlar om att vi behöver förändra de stora sakerna och att förhållandevis få människor kan sätta stora stenar i rullning. Även om problemen kan kännas övermäktiga när vi sitter ensamma på vår kammare, så är att göra saker tillsammans med andra det som får oss att må bättre och kan ge stor effekt.

Jag har försökt ta upp en del av vad boken tar upp, men den är så innehållsrik att det inte riktigt går. Jag rekommenderar alla som är intresserade av klimatfrågor att läsa den och bjuda in klimatpsykologerna till sina arbetsplatser eller liknande för föredrag. Och såklart att organisera sig för att skapa en mer hållbar värld.

Köp: adlibris bokus