Bloggarkiv

Det här med krisbeteenden…

I torsdags föreläste jag på uppstartskonferensen inför MSBs krisberedskapsvecka. Det var nervöst och rätt svårt (eftersom föreläsningen handlade en del om riskkommunikation som ligger lite utanför vad jag är bra på). En bild spreds senare på sociala media, hamnade i den största svenska preppergruppen på facebook och satte igång en shitstorm (runt 400 kommentarer). Inte direkt mot mig men mot budskapet i bilden. Så jag tänkte skriva en lite längre text och hänvisa till forskningen jag lutar mig mot i slutet av inlägget för den som vill läsa mer.

Pinsamt nog är Powerpointen också lite sned

Det är såklart generella drag jag talar om. Det finns alltid exempel på motsatsen. Alla kan hitta exempel på när folk har betett sig som rövhattar i katastrofer, eller medierapportering om det (vilket mycket väl kan vara felaktigt, som vid Katrina som du kan läsa om nedan). Forskningen handlar om naturkatastrofer och inte om krig eller krigsliknande situationer. Dessa har jag dålig koll på och vill inte uttala mig om.

För det första så är vår förståelse av en katastrof som inträffar påverkad av vår förförståelse. Om vi tror att grupper drabbas av masspanik kommer vi att tolka människor som rör sig tillsammans från en katastrofplats som panik. Det kan också vara så att människor själva känner panik och därigenom tolkar alla andras beteenden på det sättet. Just ”alla hade panik” är ganska vanligt förekommande rubrik i media, men det stämmer sällan. Masspanik kan inträffa men bara under vissa speciella omständigheter. Normer upplöses långsamt även i katastrofer.

Att människor är aktiva och försöker förbättra sin situation är naturligt. Vi hade som art klarat oss väldigt dåligt om vi inte löste problemen som vi möter. Särskilt i Sverige finns det en bild av att vi skulle förlita oss på staten (vilket vi i viss mån gör) men de större kriser som hänt i Sverige. Stormen Gudrun, terrorattacken på Drottninggatan eller branden i Västmanland visar att människor inte varit passiva utan hjälpts åt och agerat. Ibland pratas det om begreppet ”inlärd hjälplöshet” vilket det inte finns några som helst belägg för i katastrofsituationer, det är något annat. Där kan vi också se hur det skänktes saker och pengar i en omfattning som inte kunde tas emot.

Det här med kriminalitet är ju också något vi starkt förknippar med katastrofer. Att den skulle minska känns kontraintuitivt eftersom vi sett som många bilder på sönderslagna fönster. Men det handlar om att vi blandar ihop social oro och kravaller med naturkatastrofer. Forskningen visar också att det som stjäls i allmänhet är livsmedel och mediciner, inte kapital- eller statusvaror. Och att människor som är sjuka eller hungrar tar mat och mediciner när butikerna är stängda är något som jag tycker är rimligt.

Och människor är såklart olika. En del reagerar konstruktivt på akuta situationer (10-25%), de flesta är passiva och förvirrade men kan hjälpa till när det går (65-80%), och en liten del funkar dåligt och kan bete sig illa och här kan kanske katastrofchock kan räknas in (10-15%). Men det är alltså i den mest akuta fasen – precis när det inträffar. Även om vi är olika så reagerar ändå kroppen på likartade sätt. Om vi ska prata evolution och historia så finns det starka skäl att tro att människan insett vikten av den egna gruppen och därför fokuserat på solidaritet vid hot och fara.

Jag tycker ändå att det är väldigt intressant att bevisen för att folk i allmänhet beter sig schysst när det skiter sig väcker så starka reaktioner. Känslan av att många vill att människan ska vara egoistisk innerst inne och istället för att intresserat sätta sig in i påståendena måste ju bero på något. Jag tänker att den som är seriöst intresserad av ämnena kris, katastrof och överlevnad borde vilja veta mer. Lära sig, och sätta sig in i frågor som är av enorm betydelse för en katastrof. Sen är det ju upp till var och en att tolka eller tro på forskningen.

Det är rimligt att vara källkritisk och när jag började lära mig mer om det här så var jag också skeptisk. Sedan har jag läst ungefär samma budskap från många olika källor och olika forskare som kommer fram till liknande slutsatser. Jag har hittills inte läst någon forskning som skulle säga motsatsen. Det finns exempel på när saker gått illa, men allt tyder på att det inte är det som karaktäriserar mänskligt beteende vid krissituationer. Argument som baserar sig på vad folk tror, egna upplevelser, vad de hört eller ”sunt förnuft” är något annat än forskning och det säger väldigt lite om just myter och sanningar vid katastrofbeteenden.

Det finns ju ingen empiri av en zombieapokalyps eller vad som skulle ske om hela samhället raserades och alla fattade direkt att inget någonsin skulle bli sig likt. Det är ren fiktion att spekulera kring det (vilket kan vara kul, men förväxla inte de idéerna eller de populärvetenskapliga skildringarna med empiri). Vad vi kan slå fast är att det finns minst lika mycket som talar för ökad sammanhållning och solidaritet som om ”allas krig mot alla”.

Mer eller mindre akademiska lästips:

Ann Enander: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser (tyvärr lite svår att få tag i nuförtiden)

Misse Wester: Mänskligt beteende i stora kriser fakta och fiktion https://www.foi.se/rapportsammanfattning?reportNo=FOI-R–3675–SE

Henry W Fischer: Response to Disaster: Fact Versus Fiction & Its Perpetuation : the Sociology of Disaster https://books.google.se/books?id=-H17D_PwL1IC&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false

Sarita J. Robinson: Human Behaviour When Disaster Strikes: Human behaviour in emergency situations http://clok.uclan.ac.uk/9573/

Patrick S Robert: Disasters and the American State (Om medias rapportering, orkanen Katrina och vad som faktiskt hände sid 163-165) https://books.google.se/books?redir_esc=y&hl=sv&id=xZU2AQAAQBAJ&q=los%20angeles%20times#v=snippet&q=los%20angeles%20times&f=false

För den som vill läsa mer om bra beteenden och gemenskap vid kriser rekommenderar jag A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster av Rebecca Solnit. En reportagebok om olika katastrofer som har inträffat och hur människor agerar.

Sen har ju Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig ett ordentligt kapitel där jag går igenom frågorna lite mer ordentligt. Adlibris Bokus

 

 

Annonser

Dokumentärfilmtips: Överlev katastrofer!

Jag hittade en bra dokumentär från BBC2 Horizon som heter How to Survive a Disaster. Den tar upp en hel del intressanta aspekter av katastrofer, som hur människor blir handlingsförlamade, hur minnen förändras eller skapas vid katastrofsituationer och hur människor påverkas av grupptryck när något oväntat inträffar.

Så här kommer det alltså se ut...

Så här kommer det alltså se ut…

En ganska stor del i början handlar om bränder och det är viktigt ur ett zombieöverlevnadsperspektiv eftersom det alltid börjar brinna när zombierna kommer. Många tänker att de har mer tid än de egentligen har vid bränder och det har till och med fått ett namn: Friendly Fire Syndrome. Människor gör andra saker än försöker ta sig ut. Oftast handlar det om att söka sig till andra och tillsammans försöka lista ut vad som är bäst att göra. När det otänkbara händer blir det viktigt att få bekräftelse av andra på att det verkligen händer. Det är lite samma sak med grupptryck vid katastrofer. Om ingen annan gör något, varför skulle jag?

Hela tanken med programmet är att visa hur vi kan göra för att öka våra överlevnadschanser vid en katastrof. En av idéerna är att vi ska vara förberedda. Att börja tänka och fatta beslut när katastrofen väl inträffar är försent. Det gäller att göra det innan. Till exempel genom att kolla var brandutgången finns i en byggnad du är i, särskilt om du är i den ofta. Eller att räkna stolsraderna till nödutgången på flyget och känna med handen eftersom det kan vara mörkt och rökfyllt och då måste du lita till din känsel.

En annan faktor som de tar upp för att överleva katastrofer är viljan att leva. De kallar det självförtroende men jag tycker inte riktigt att det är rätt ord att använda. Just den här viljan att överleva är det som gör att barn kan överleva aslänge i vildmarken medan tuffa män som normalt ”klarar allt” inte gör det.

 

Sista träffen på Zombies, överlevnad och katastrofer

Igår hade vi sista träffen på höstens zombiecirkel. Det var mer katastrof och överlevnad och mindre fokus zombies. Jag vet inte riktigt om alla kursdeltagarna tyckte det var bra, men det kändes som om det var svårt att komma vidare kring zombies. Det är alltid lite vemodigt när en kurs tar slut och det blir lite tomt.

På första träffen hade vi en föreläsning om Kollaps med David Jonstad. Vi tänkte att det skulle bli en bra introduktion till katastrof och samhällskollapsscenarion. Det var också väldigt bra, och på många sätt väldigt deppigt. Ekonomi, ekologi och energi är tre bomber som väntar på att förändra hur samhället ser ut idag.

Andra träffen var en diskussionsträff då vi läste Rawles och utdrag ur Jonstads bok. Tanken var att ge ett amerikanskt prepperperspektiv och ett mer svenskt förberedelseperspektiv. Diskussionerna i min grupp handlade mycket om förberedelser och hur man kan tänka kring vad som är rimligt att göra idag, och vilka förändringar som är för stora. Lite om att leva i framtiden eller i nuet. Vi skulle också kolla på Zombies a Living History för att få lite baskunskap om zombies.

Den tredje träffen var med överlevnadsexperten Harry Sepp som berättade om några olika fall av situationer som gick dåligt som skulle kunnat gå bra. Vi lärde oss att förberedelser inte är allt, utan att man behöver också erfarenhet. Och att tillfälligheter inte kan planeras inför. Justja, ha inte bomullskläder närmast kroppen om du rör på dig utomhus när det är kallt (en av kursdeltagarna filmade föreläsningen så jag lägger upp det på här inom kort).

På fjärde träffen hade vi besök av biträdande brandchef Anders Fridborg. Vi fick lära oss mer om Susann Wheelans teorier om gruppdynamik och lära oss hur vi ska handskas med en främmande katastrofsituation. Att det första man måste göra är att försöka förstå vad det är som har hänt. Helt enkelt stanna upp och tänka istället för att direkt agera. Vi kom in på lite svårare etiska frågor kring om man kan lämna folk bakom sig som är skadade eller sjuka och hur det påverkar gruppen.

Den femte träffen var en diskussionsträff. Vi läste kapitel ur Zompoc om hur zombien kan uppstå. Jag har skrivit om det tidigare. Rabies och någon typ av svamp låg högt upp i listan på tänkbara zombiesjukdomar, men jag tycker nanoteknologin är en fascinerande tanke också. Vi pratade också en del om olika typer av zombies och jämförde lite packningslistor utifrån Rawles och Zompoc.

Avslutningsvis tittade vi på ett avsnitt av Doomsday Preppers och diskuterade hur människor reagerar på katastrofsituationer utifrån utdrag ur Enander och Ripley. Vi diskuterade också 28 veckor senare för att få in zombiespåret. Litteraturen går ut på att människor i stort följer rollmanus, att katastrofer är kollektiva samt att träning ger resultat. Vi kan träna vår hjärna så att vi reagerar på rätt sätt och överlever.

På det stora hela tycker jag kursen var bra. Jag lärde mig en hel del och fick lite upprepning för att komma ihåg bättre. Kursens litteraturlista var lite mer omfattande än tidigare kurser och färre läste också allt, men jag tycker ändå att diskussionerna var väldigt bra. Tack till alla deltagare och Johan och Benjamin i kursledningen.