Bloggarkiv

Orkanen Katrina

Det sändes helt nyligen ett väldigt bra avsnitt av P3 Dokumentär om Orkanen Katrina som i augusti 2005 drabbade södra USA och framförallt New Orleans. Det är svårt att förstå omfattningen av Katrina utan att se bilder och höra vittnesmål. Mer än 2000 människor dog (siffran är osäker eftersom många är försvunna), många fler skadades och gällande den ekonomiska kostnaden finns det siffror mellan 80 och 200 miljarder dollar. Innan orkanen bodde drygt en halv miljon människor där, året efter var siffran mindre än hälften. Idag bor runt 400 000 där.

Själva staden är som en skål, stora delar av staden ligger under havsnivån och skyddas av vallar som visade sig inte fungera som de skulle. 80% av staden hamnade under vatten, vissa delar upp till sex meter under vatten – områdena som drabbades hårdast var också de fattigaste. Bristfälligt underhåll av vallarna och pumparna som skulle forsla bort vattnet ledde till att skyddssystemen inte alls stod pall för Katrina. Ett tydligt exempel varför det är mycket billigare att vara förberedd än att bara tackla svåra konsekvenser.

När Katrina uppgraderades till en femma på en femgradig skala beordrades evakuering, men det var svårt att få till det i praktiken eftersom många var fattiga, saknade bil och ställe att evakuera till. (Jag har tidigare skrivit om evakuering och hur människor reagerar vid larm). Många stannade kvar medan vattnet forsade in och tvingades upp på sina hustak, en del drunknade på vinden eftersom de inte hade något sätt att hugga hål i taket. Vissa hus dränktes på tio minuter. Andra lyckades (tiotusentals) ta sig till Superdome-arenan och kongresscentret som användes som uppsamlingsplatser. Förhållandena där var mycket dåliga, det saknades bra plan för luftkonditionering, sanitet och förnödenheter.

Det finns många myter om vad som egentligen hände och många har en felaktig bild av både förlopp och efterspel. De flesta av nyhetsrapporteringarna som skedde under själva dagarna var direkt felaktiga men lever kvar i människors medvetande. Ryktena ledde också till att människor stannade hemma och räddningsarbetare inte vågade sig ut. Polischefen berättade för media att turister rånades och våldtogs på gatorna. Och att det var mängder av mord, våldtäkter (även om mot barn och spädbarn) i Superdome och Kongresscentret. De flesta av ryktena var osanna. I efterhand kunde det konstateras att ungefär tio personer dog i arenan och kongresscentret, en verkar ha blivit mördad medan alla andra avlidit av andra orsaker. Många av ryktena spreds av eliten i samhället, snarare än av allmänheten. Få katastrofer illustrerar så väl begreppet elitpanik som Katrina.

New Orleans hade innan Katrina redan förstaplatsen i mest våldsamma städer i USA, under katastrofen verkar det varit på ungefär samma nivå. Polisen hade väldigt begränsade resurser och nationalgardet, när de väl kom, bidrog också till konflikter på gatorna eftersom de ofta utgick från att människor som hämtade saker från sina hem var plundrare. I P3 dokumentären nämns också flera fall där poliser mördade människor på flykt eller som de ansåg vara plundrare eller kriminella. 2011 dömdes fem poliser för att de dödat sex civila ”i onödan”. Många av poliserna var självfallet en viktig resurs vid hjälparbetet men bristande kommunikation gjorde att många av de överdrivna ryktena fick fäste även hos dem. Många av de rapporterade pistolskotten var till exempel människor som satt instängda och inte ville bli bortglömda. Samtidigt fanns det medborgargarden som hindrade, särskilt svarta, att ta sig in i mer välbärgade områden. Flera sköts ihjäl då de försökte evakuera.

Det som plundrades var i allmänhet förnödenheter. Juvelerare och antikaffärer i French Quarters var orörda. De som plundrade kapitalvaror (och senare åkte fast) var i allmänhet redan kända hos polisen som kriminella och drog nytta av kaoset, men den stora allmänheten deltog inte i våldsamheter eller förstörelse.

Kolla gärna in dokumentären Welcome to New Orleans också.

Här är några bilder:

STORE ØDELEGGELSER: Orkanen «Katrina» gjorde enorme ødeleggelser i New Orleans og kostet 1.300 mennesker livet. Foto: AP

 

Annonser

Det här med krisbeteenden…

I torsdags föreläste jag på uppstartskonferensen inför MSBs krisberedskapsvecka. Det var nervöst och rätt svårt (eftersom föreläsningen handlade en del om riskkommunikation som ligger lite utanför vad jag är bra på). En bild spreds senare på sociala media, hamnade i den största svenska preppergruppen på facebook och satte igång en shitstorm (runt 400 kommentarer). Inte direkt mot mig men mot budskapet i bilden. Så jag tänkte skriva en lite längre text och hänvisa till forskningen jag lutar mig mot i slutet av inlägget för den som vill läsa mer.

Pinsamt nog är Powerpointen också lite sned

Det är såklart generella drag jag talar om. Det finns alltid exempel på motsatsen. Alla kan hitta exempel på när folk har betett sig som rövhattar i katastrofer, eller medierapportering om det (vilket mycket väl kan vara felaktigt, som vid Katrina som du kan läsa om nedan). Forskningen handlar om naturkatastrofer och inte om krig eller krigsliknande situationer. Dessa har jag dålig koll på och vill inte uttala mig om.

För det första så är vår förståelse av en katastrof som inträffar påverkad av vår förförståelse. Om vi tror att grupper drabbas av masspanik kommer vi att tolka människor som rör sig tillsammans från en katastrofplats som panik. Det kan också vara så att människor själva känner panik och därigenom tolkar alla andras beteenden på det sättet. Just ”alla hade panik” är ganska vanligt förekommande rubrik i media, men det stämmer sällan. Masspanik kan inträffa men bara under vissa speciella omständigheter. Normer upplöses långsamt även i katastrofer.

Att människor är aktiva och försöker förbättra sin situation är naturligt. Vi hade som art klarat oss väldigt dåligt om vi inte löste problemen som vi möter. Särskilt i Sverige finns det en bild av att vi skulle förlita oss på staten (vilket vi i viss mån gör) men de större kriser som hänt i Sverige. Stormen Gudrun, terrorattacken på Drottninggatan eller branden i Västmanland visar att människor inte varit passiva utan hjälpts åt och agerat. Ibland pratas det om begreppet ”inlärd hjälplöshet” vilket det inte finns några som helst belägg för i katastrofsituationer, det är något annat. Där kan vi också se hur det skänktes saker och pengar i en omfattning som inte kunde tas emot.

Det här med kriminalitet är ju också något vi starkt förknippar med katastrofer. Att den skulle minska känns kontraintuitivt eftersom vi sett som många bilder på sönderslagna fönster. Men det handlar om att vi blandar ihop social oro och kravaller med naturkatastrofer. Forskningen visar också att det som stjäls i allmänhet är livsmedel och mediciner, inte kapital- eller statusvaror. Och att människor som är sjuka eller hungrar tar mat och mediciner när butikerna är stängda är något som jag tycker är rimligt.

Och människor är såklart olika. En del reagerar konstruktivt på akuta situationer (10-25%), de flesta är passiva och förvirrade men kan hjälpa till när det går (65-80%), och en liten del funkar dåligt och kan bete sig illa och här kan kanske katastrofchock kan räknas in (10-15%). Men det är alltså i den mest akuta fasen – precis när det inträffar. Även om vi är olika så reagerar ändå kroppen på likartade sätt. Om vi ska prata evolution och historia så finns det starka skäl att tro att människan insett vikten av den egna gruppen och därför fokuserat på solidaritet vid hot och fara.

Jag tycker ändå att det är väldigt intressant att bevisen för att folk i allmänhet beter sig schysst när det skiter sig väcker så starka reaktioner. Känslan av att många vill att människan ska vara egoistisk innerst inne och istället för att intresserat sätta sig in i påståendena måste ju bero på något. Jag tänker att den som är seriöst intresserad av ämnena kris, katastrof och överlevnad borde vilja veta mer. Lära sig, och sätta sig in i frågor som är av enorm betydelse för en katastrof. Sen är det ju upp till var och en att tolka eller tro på forskningen.

Det är rimligt att vara källkritisk och när jag började lära mig mer om det här så var jag också skeptisk. Sedan har jag läst ungefär samma budskap från många olika källor och olika forskare som kommer fram till liknande slutsatser. Jag har hittills inte läst någon forskning som skulle säga motsatsen. Det finns exempel på när saker gått illa, men allt tyder på att det inte är det som karaktäriserar mänskligt beteende vid krissituationer. Argument som baserar sig på vad folk tror, egna upplevelser, vad de hört eller ”sunt förnuft” är något annat än forskning och det säger väldigt lite om just myter och sanningar vid katastrofbeteenden.

Det finns ju ingen empiri av en zombieapokalyps eller vad som skulle ske om hela samhället raserades och alla fattade direkt att inget någonsin skulle bli sig likt. Det är ren fiktion att spekulera kring det (vilket kan vara kul, men förväxla inte de idéerna eller de populärvetenskapliga skildringarna med empiri). Vad vi kan slå fast är att det finns minst lika mycket som talar för ökad sammanhållning och solidaritet som om ”allas krig mot alla”.

Mer eller mindre akademiska lästips:

Ann Enander: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser (tyvärr lite svår att få tag i nuförtiden)

Misse Wester: Mänskligt beteende i stora kriser fakta och fiktion https://www.foi.se/rapportsammanfattning?reportNo=FOI-R–3675–SE

Henry W Fischer: Response to Disaster: Fact Versus Fiction & Its Perpetuation : the Sociology of Disaster https://books.google.se/books?id=-H17D_PwL1IC&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false

Sarita J. Robinson: Human Behaviour When Disaster Strikes: Human behaviour in emergency situations http://clok.uclan.ac.uk/9573/

Patrick S Robert: Disasters and the American State (Om medias rapportering, orkanen Katrina och vad som faktiskt hände sid 163-165) https://books.google.se/books?redir_esc=y&hl=sv&id=xZU2AQAAQBAJ&q=los%20angeles%20times#v=snippet&q=los%20angeles%20times&f=false

För den som vill läsa mer om bra beteenden och gemenskap vid kriser rekommenderar jag A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster av Rebecca Solnit. En reportagebok om olika katastrofer som har inträffat och hur människor agerar.

Sen har ju Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig ett ordentligt kapitel där jag går igenom frågorna lite mer ordentligt. Adlibris Bokus

 

 

Skildringar av apokalypsen

Apokalypsen är inne just nu. Från zombieserier som The Walking Dead och spinn-offen Fear the Walking Dead till filmer som Mad Max 4 Fury Road och spel som Fallout som nyss kommit ut. Det är som om vi inte kan få nog av att världen som vi känner den idag kommer kollapsa. Det finns flera sätt att förklara den ökade populariteten. En förklaringsmodell handlar att våra liv idag känns så komplexa och samtidigt meningslösa att bara en kollaps kan frigöra oss. Att våra sanna jag inte kan komma fram när vi kontrolleras av tråkiga jobb och den enda känslan av tillfredsställelse kommer genom konsumtion av saker vi egentligen inte behöver. Efter apokalypsen kan den vi tänker oss att vi är innerst inne träda fram. Det handlar helt enkelt längtan efter ett enklare och mer naturligt liv.

metro-last-lightEn annan aspekt av apokalypsens popularitet finns i att vi ser så mycket direkta bilder av naturkatastrofer och hör om hur problem i media. Det är mest klimathot, bostadskrascher, krig och elände som det rapporteras om. Det är svårt att handskas med tanken på att vår framtid är mörk, men ett sätt att hantera det är genom kultur. Där blir postapokalyptiska TV spel och filmer ett sätt att kanalisera den rädsla som finns, som ett sätt att bearbeta det vi inte vill ta in.

Vid rapportering av kriser och katastrofer ser vi oftast bilder av bränder, plundring, mord och våldtäkter. Helt enkelt den lägsta formen av mänskligt beteende. Detta återspeglas ofta i filmer. Det för tankarna till 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes som menade att det naturliga tillståndet för människan är ett ”allas krig mot alla” och att endast genom en stark stat kunde kampen mellan människor tyglas. Det är en mörk människosyn som har väldigt lite stöd i forskning kring mänskligt beteende. Om alla andra är potentiella fiender behöver jag vara rädd för andra, och för det som är främmande.

Tittar vi istället på forskning på beteenden vid kriser och katastrofer träder en annan bild fram. Människor söker sig till varandra. Vi behöver bekräftelse på att något hemskt inträffat och har vi ingen tidigare erfarenhet av den typen av händelser behöver vi hitta sätt att hantera dem på. Människan är i första hand en social varelse, vi klarar oss ytterst dåligt ensamma särskilt när vi konfronteras med en ny och skrämmande situation. Det skapas väldigt starka band mellan människor i katastrofsituationer.

Panik är ett beteende som vi ofta ser på film. Människor beter sig irrationellt och springer runt och ställer till oreda utan synbart mål. Masspanik är i verkligheten väldigt ovanligt. Det vanliga är att vi tillsammans med andra försöker hitta lösningar på problem som vi själva och andra upplever. Det finns flera teorier om varför och när panik uppstår. En av de vanligare skapades av Enrico Quarantelli 1954. Enligt den finns det tre grundförutsättningar för att panik ska uppstå:

– Människor ska känna att de kanske är instängda. Det är skillnad om det absolut inte finns en väg ut som till exempel att vara fast på botten av havet i en sjunken ubåt. Det behöver finnas en tänkbar möjlighet till flykt.

– En känslan av hjälplöshet i samspelet med andra människor. Människor runtomkring ses också som hjälplösa och den egna utsattheten speglas och förstärks genom de andra.

– En känsla av isolering och ensamhet. Att ingen runt omkring kommer att hjälpa till. Att det inte finns stöd utifrån.

Det finns mängder av exempel från katastrofer såväl i Sverige som i resten av världen som styrker detta. Vid branden i Västmanland förra sommaren strömmade det till frivilliga i en takt som det inte fanns beredskap för. Mängder av förnödenheter skänktes. Det var framförallt vanliga människor som slöt upp snabbt medan myndigheter och det officiella Sverige tog längre tid på sig. Samma sak hände när det rapporterna om det fruktansvärda som drabbade flyktingar från Syrien kom. Människor kände att de behövde göra något, det naturliga var känslan av att vilja hjälpa andra. Andra exempel är den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Först var det stora protester och demonstrationer på gatorna, sedan började människor organisera sig på ett nytt sätt. Medelklassen och arbetarklassen möttes och försökte tillsammans hitta lösningar på de problem som uppstod.

Att det också finns en mörk sida och att människor också är kapabla till ohyggliga grymheter är svårt att förneka om vi ser på vad som hände i kriget i forna Jugoslavien eller folkmordet i Rwanda. Men det är inte det vanliga beteendet vid katastrofer, det kommer ofta ur politiska motiv och i kombination av rädsla. Inbördeskrig handlar mycket om att måla ut ”den andra gruppen” i ett land som problemet. Vid naturkatastrofer eller liknande händelser så blir ryggradsreflexen för de flesta att ställa sig fråga: Hur kan jag hjälpa till?

I de flesta apokalyptiska berättelser som finns i religioner och kulturer finns det hopp. Att det efter katastrofen kommer något annat. Något bättre. Kanske har de kommit till ur erfarenheten att när situationen är om värst, beter sig människan som bäst.

 

Texten är skriven inför lanseringen av det kritikerrosade Fallout 4 och gjordes på uppdrag av Mi5 Communications