Bloggarkiv

Var vi förberedda på det här?

På tåget hem från Sundsvall efter ett föredrag i zombieöverlevnad såg jag The Day After Tomorrow. Inledningen till filmen är briljant. Något verkar vara fel. Det kommer rapporter om oregelbundet vädret från olika platser i världen. Ingen vet vad som verkar hända men helt plötsligt är katastrofen att faktum. De teoretiska bitarna faller på plats och alla förstår vad de är som händer.  När de dramatiska räddningsscenerna är igång och vargarna ylar på Manhattan är jag redan någon annanstans i huvudet. En annan potentiell katastrof. Den som är här och nu.

Det är något med de smygande katastroferna som fascinerar mig. Den senaste tiden har jag läst och skrivit en hel del om framtiden och klimatet. För bara tre veckor sedan var jag med och arrangerande en temadag om Klimatprepping. En av föredragshållarna var snuvig och återhämtade sig från influensa och det var ingen som tänkte på det som något särskilt. Idag är det tveksamt om vi ens skulle ha arrangerat temadagen alls. Trots att frågan är lika viktig även om utsläppen tillfälligt verkar minska.

Att vara mitt i en pågående katastrof, där det mesta funkar som vanligt men rädsla och motstridig information basuneras ut av olika kanaler är nästan lika spännande som skrämmande för mig som läst, föreläst och skrivit om kriser, katastrofer, apokalypsen och prepping i nästan tio år. Den pandemi vi ser nu är ett mellanting mellan den plötsliga naturkatastrofen och den utdragna klimatkollapsen vi också befinner oss mitt i.

I min poddspelare spar jag avsnitt som jag tänker att jag vill lyssna på igen. Ett av dem är en SR podd från Vetandets värld som heter ”Nästa pandemi kommer troligtvis inom 10 år”. Avsnittet släpptes den 1:a oktober 2019. Men budskapet är inte nytt. 2007 släppte Krisberedskapsmyndigheten (som 2009 blev Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) rapporten ”Planera för en pandemi”. De inledande orden är:

 En influensapandemi kommer, men vi vet inte när eller vilka effekter den kommer att medföra.

Sedan räknas typ de konsekvenser vi ser idag upp. Sist i första stycket står det:

 En pandemi kommer alltså att medföra flera problem och det är därför angeläget att samhällets alla aktörer förbereder sig på att minska effekterna av de påfrestningar som kan uppstå. Det är särskilt viktigt för dem som bedriver samhällsviktig verksamhet.

Liknande formuleringar finns i folkhälsomyndighetens rapporter om pandemier från de senaste fem åren. De flesta som på olika sätt arbetar med pandemier återkommer också till att det är en fråga om ”när”, inte en fråga ”om” nästa pandemi kommer. Nu är den alltså här. Och vi verkar inte särskilt förberedda. Anledningen handlar framförallt inte om inkompetens. Snarare handlar det om att förberedelser för alla kriser och katastrofer kostar pengar. Det kräver statlig samordning och i många fall att vården behöver ha överkapacitet. I dagens politiska paradigm bygger allt mer på privata aktörer med oklart ansvar i kriser och just-in-time produktion där allt behöver klaffa. Inga sandkorn får komma i maskineriet eftersom det stör hela kedjan. Vård, omsorg och apotek har kommit att behandlas som vilka konsumtionsvaror som helst. Det finns en uppenbar skillnad: i produktionen av konsumtionsvaror handlar det inte om människoliv men det gör det i vården. Hade terrorattentatet på Drottninggatan 2017 varit mer lyckosam hade vi haft den diskussionen redan då. Men nu har reella politiska beslut börjat fattas som att karensdagen slopas.

I pandemier blir det tydligt att de individuella förberedelserna är oförmögna att handskas med större kriser. Att vi är beroende av varandra och att de samhällsinstitutioner som skyddar oss i vardagen blir så mycket viktigare i kris. Smittan påverkar ekonomin samtidigt som en oljekris eventuellt kan förändra stora delar av världsekonomin. Det spelar egentligen till och med ganska liten roll vad enskilda stater gör eftersom människor och varor behöver röra sig för att hjulen ska fortsätta snurra. Ett viktigt exempel just nu är att sjukvårdens engångsartiklar, som till exempel ska skydda mot smittor, kommer från andra sidan jorden och är beroende av att fabrikerna där inte stänger ned.

I andra typer av kriser söker vi oss till varandra för att få stöd och bekräftelse på att något hemskt inträffat. Forskningen visar att vi organiserar oss för att förbättra vår situation och klarar bra av att tillsammans hantera nya situationer. Innan undrade jag om det är annorlunda vid pandemier just med tanke på att andra människor också blir hot. Men det jag ser idag verkar visa på att vi generellt är bra på att anpassa oss till nya situationer. De absolut flesta finner sig i den nya situationen för att vi fattar att det är viktigt. En kollega berättade att människor i hans bostadsrättsförenings facebookgrupp skrev att de gick runt och torkade av handtagen på cykelförråden och frågade om någon behövde hjälp med att handla. Någon hade bakat bröd och ställt ut så att någon som behövde kunde ta. Andra vänner skriver på facebook om hur de skaffat Coronakompisar som lovar att handla, hjälpa till med hämtning/lämning när någon annan i gruppen blir sjuk. Folk organiserar sig i det lilla, med grannar för att försöka göra det bästa av situationen. Samma beteende som vi ser i de flesta kriser.

Självfallet kom det efter föredraget i Sundsvall en publikfråga om vad jag trodde om Corona. Jag hade inget riktigt vettigt att säga tyvärr förutom att tvätta händerna, nys i armvecket och kasta ut alla politiker som gör nedskärningar i vården.

 

(en kortare version av denna publicerades 19mars i Arbetet)

Zombiekapitalism 2: Romero, representation och rebeller

Det här är den andra delen i Zombiekapitalismen som bygger lite löst på David McNallys bok Monsters of the Market (läs första delen här).

När Mary Shelley skrev Frankenstein 1816-1818 plockade hon upp delar av vad hon såg runtomkring sig och gjorde fiction av det. Bokens monster plockas ihop av kroppsdelar som stjäls från kyrkogårdar och sen får liv genom elektricitet. Under tidigt 1800-tal var den typen av gravskändningar inga konstigheter i London. Vetenskapsmän köpte kroppar av människor som avrättats för att göra anatomiska studier och försök. De rika på den tiden byggde in sina döda i tunga kistor i ordentligt gravvalv eller kryptor medan de fattiga hade mer lättstulna kroppar. Handeln med kropparna var en fråga om klass, värdighet och makt. Skulle även döden vara en handelsvara, elarbete och zombiesler var den sista vilan lika för alla. Det var en dragkamp mellan kapital och värdighet kan man säga. En makaber form av reifikation. Att allt görs till varor, då handlade det om döda kroppar, idag handlar det om att städa sitt hem eller att hjälpa barn med deras läxor. I det kapitalistiska samhället måste nya marknader skapas hela tiden. Nya företeelser blir till handelsvaror – något som går att tjäna pengar på.

Utifrån det perspektivet måste Frankensteins monster förstås. Bokens monster är sammansatt av dissekerade döda kroppar. Något har stulits och satts ihop till en annan ny helhet. På samma sätt dissekeras vår tid. Vårt arbete säljs som en vara och vi är främmande för slutprodukten. Separationen dött och levande – den döda och den levande tiden, arbete och fritid. Men Shelleys monster var inte bara död, det kunde tala och tänka och lärde sig tills sist att läsa. Den försökte befria sig själv och kämpa mot sin skapare och världen som fruktade och avskydde monstret.

zombiekapiDen perfekta arbetaren är död skrev jag i det första inlägget. Men zombiegenren ger döden en chans att kämpa emot. Vi kan se det i filmer som Fido, där zombierna tämjts och används som arbetskraft för bolaget ZomCom. En annan referens är Land of the Dead där Big Daddy leder en armé av zombies med begynnande medvetande mot överklassen. I likhet med Frankensteins monster, som lär sig läsa och börjar se sig som en individ som kan göra motstånd, börjar zombien organisera sig mot deras herrar. Att vara zombie är att vara avförmänskligad. Samma språkbruk använder många antikapitalister idag, alltifrån Zapatisternas uppror i Chiapas 1994 till de indignerade i södra Europa. Kritiken riktas mot att någon annan styr över våra möjligheter att leva värdiga liv, eller att leva och inte bara existera. Zombien är också en del i Occupyrörelsens bildspråk.

Vampyren används ofta som liknelse när det gäller borgarklassen. De suger ut blod ur oss, en nästan bokstavlig liknelse. Det är en symbol som använts av olika politiska riktningar för att få ut ett budskap om att vi måste stå på oss. Zombien har det inte i sig riktigt. Den tidiga zombien stod aldrig på sig, men något har hänt de senaste decenniet. Delvis på grund av alla zombieböcker som i mångt och mycket är det som utvecklar genren mest. Zombierna kan vara lite vad som helst i bokens värld. Filmerna är ofta mer rigida landofthedeadoch diskussionerna handlar om zombier kan vara snabba eller måste vara långsamma. En ganska tråkig diskussion i jämförelse med att se zombien som potentiell rebell. I Land of the Dead som exempel kan man se zombien som trasproletariat ett oorganiserat kaos med förgörelse i sinnet, ”de goda” Riley Denbo (Simon Baker) m fl representerar reformisterna som vänder sig mot orättvisan men fortfarande inom spelets regler. Ingen kan gilla Kaufman (Dennis Hopper) som representerar överklassen, men de som slutgiltigt river murarna är zombierna. Dennis Hopper baserade Kaufman på Donald Rumsfeld för övrigt.

Den tidiga zombien var producent. Den var arbetskraft som arbetade för någon annan. Död men utförde arbete – som en maskin.  Den moderna zombien är konsument. Den producerar inget, den har bara begär. Ett begär som aldrig stillas. Precis som oss levande söker de hela tiden en mättnad som aldrig går att nå. Zombien har alltså utvecklats som vi levande. Från att ha haft våra identiteter i produktionen, ett klassmedvetande, är våra identiteter kopplade till vad och hur vi konsumerar.

Zombiekapitalism del 1: Den haitiska zombien och arbete

I två inlägg tänkte jag redogöra för zombien och kapitalismen. Jag utgår i stor utsträckning från Monsters of the Market av David McNally. I det första inlägget kommer jag att fokusera på den haitiska zombien och i det andra tänkte jag ta upp den kannibalistiska zombien. Trots att de delar mycket av analysen blir det lite för långt att ta upp bägge i samma inlägg. Den andra delen tar mer upp det apokalyptiska och frigörelsen i det.

Även om zombiens ursprung kanske inte är Haiti är det därifrån namnet blivit känt. Olika typer av gengångare finns i många religioner och kan spåras ända tillbaka till Gilgamesheposet som är en av de absolut första texterna som finns bevarade. Det finns alltså goda skäl att tro att tanken på liv (eller existens) efter döden har varit nzombie-haitiärvarande minst sedan människan blev bofast. Det som gör den haitiska zombien speciell är att den kopplades både ihop med magi och vetenskap när den trädde in i den västerländska populärkulturen. Den moderna zombiens historia finns det många åsikter om, en del menar att det är den haitiska som är grunden. Andra (som David McNally) menar att Frankenstein är viktig, några andra hajpar HP Lovecraft och hans novell Herbert West – Reanimator och en del pekar ut gengångaren som ursprunget. Oavsett vilket så är haitisk folklore och religionen Voodoo starkt förknippat med zombien.

Enligt den haitiska traditionen ska zombien ha väckts till liv från de döda för att användas som arbetskraft. William Seabrook skriver målande om detta i ”Dead Men Working In The Cane Fields” som är en del i ”The Magic Island” från 1929. Boken fyllde en viktig funktion i en rasistisk och kolonial världsbild som utmålade de svarta haitierna som okristna vildar som höll på med svart magi, alltså var det bra att den vita västvärlden tog kontrollen och civiliserade dem. De viljelösa zombierna arbetade på fälten eller som tjänare (i t ex White Zombie från 1932) under en mästare. De var inte förruttnade kannibaler utan fortfarande människor även om de var fråntagna det som västerlandet förknippar med mänsklighet – den fria viljan. Zombien var (och är)  ett mellanting mellan maskin och människa. En person utan identitet, minne och medvetande. En mellanvarelse som skapats för att fylla någon annans syfte. Den perfekta arbetaren. Inte ens döden kunde hindra arbetet på plantagerna.zombiearbetslinjen Inte ens döden kunde ge befrielse. Inte konstigt att människorna i t ex Seabrooks berättelser fruktar zombierna.

Det är nästan övertydligt hur den haitiska zombien kan ses som en metafor för lönearbete. Lönearbetet i sig är grunden för den kapitalistiska ekonomin men inte på något sätt en naturlig del av mänsklighetens historia eller utveckling. För icke kapitalistiska samhällsstrukturer (även statskapitalismer som de forma öststaterna eller Kina/NordKorea etc) är lönearbetet något högst onaturligt. När kapitalismen erövrade nya områden förekom alltid motstånd. Att varje dag tvingas att lyda och utföra sysslor för andra för att själv kunna få medel att överleva. Moderna uttryck som: ”Jag känner mig som en zombie” i meningen jag bara gör och inte tänker, eller gubbskämt som ”På morgonen tycker jag mig se en massa zombies i tunnelbanan” är just tecken på det. Att vi i arbetet knappt är människor. Vi har sålt delar av oss själva  till någon annan. Våra herrar eller mästare (eller chefer)  får oss att självmant lämna över vår mänsklighet och våra liv för att skapa sin lycka. Vi ska också gilla våra arbeten och visa positiva känslor gentemot andra i vårt arbete. Våra känslor, eller synbara känslor är alltså också till salu.

Monster skapas ofta av sin samtid. Att zombien blev känd och populär på 30-talet i USA hänger samman med depressionen och det rasistiska samhällsklimatet. 2009 utnämnde Time Magazine zombien till lågkonjunkturens officiella monster (the offical monster of the recession). Begrepp som zombiekapitalism och zombiebanker blir vanligare samtidigt som arbetet i större utsträckning blir mer zombiefierat. Via monstren kan vi kanske också förstå vår samtid i större utsträckning. Men mer om det i del två…

Läs gärna också Mathias inlägg om zombitariatet från i somras.