Bloggarkiv

Zombiekapitalism 2: Romero, representation och rebeller

Det här är den andra delen i Zombiekapitalismen som bygger lite löst på David McNallys bok Monsters of the Market (läs första delen här).

När Mary Shelley skrev Frankenstein 1816-1818 plockade hon upp delar av vad hon såg runtomkring sig och gjorde fiction av det. Bokens monster plockas ihop av kroppsdelar som stjäls från kyrkogårdar och sen får liv genom elektricitet. Under tidigt 1800-tal var den typen av gravskändningar inga konstigheter i London. Vetenskapsmän köpte kroppar av människor som avrättats för att göra anatomiska studier och försök. De rika på den tiden byggde in sina döda i tunga kistor i ordentligt gravvalv eller kryptor medan de fattiga hade mer lättstulna kroppar. Handeln med kropparna var en fråga om klass, värdighet och makt. Skulle även döden vara en handelsvara, elarbete och zombiesler var den sista vilan lika för alla. Det var en dragkamp mellan kapital och värdighet kan man säga. En makaber form av reifikation. Att allt görs till varor, då handlade det om döda kroppar, idag handlar det om att städa sitt hem eller att hjälpa barn med deras läxor. I det kapitalistiska samhället måste nya marknader skapas hela tiden. Nya företeelser blir till handelsvaror – något som går att tjäna pengar på.

Utifrån det perspektivet måste Frankensteins monster förstås. Bokens monster är sammansatt av dissekerade döda kroppar. Något har stulits och satts ihop till en annan ny helhet. På samma sätt dissekeras vår tid. Vårt arbete säljs som en vara och vi är främmande för slutprodukten. Separationen dött och levande – den döda och den levande tiden, arbete och fritid. Men Shelleys monster var inte bara död, det kunde tala och tänka och lärde sig tills sist att läsa. Den försökte befria sig själv och kämpa mot sin skapare och världen som fruktade och avskydde monstret.

zombiekapiDen perfekta arbetaren är död skrev jag i det första inlägget. Men zombiegenren ger döden en chans att kämpa emot. Vi kan se det i filmer som Fido, där zombierna tämjts och används som arbetskraft för bolaget ZomCom. En annan referens är Land of the Dead där Big Daddy leder en armé av zombies med begynnande medvetande mot överklassen. I likhet med Frankensteins monster, som lär sig läsa och börjar se sig som en individ som kan göra motstånd, börjar zombien organisera sig mot deras herrar. Att vara zombie är att vara avförmänskligad. Samma språkbruk använder många antikapitalister idag, alltifrån Zapatisternas uppror i Chiapas 1994 till de indignerade i södra Europa. Kritiken riktas mot att någon annan styr över våra möjligheter att leva värdiga liv, eller att leva och inte bara existera. Zombien är också en del i Occupyrörelsens bildspråk.

Vampyren används ofta som liknelse när det gäller borgarklassen. De suger ut blod ur oss, en nästan bokstavlig liknelse. Det är en symbol som använts av olika politiska riktningar för att få ut ett budskap om att vi måste stå på oss. Zombien har det inte i sig riktigt. Den tidiga zombien stod aldrig på sig, men något har hänt de senaste decenniet. Delvis på grund av alla zombieböcker som i mångt och mycket är det som utvecklar genren mest. Zombierna kan vara lite vad som helst i bokens värld. Filmerna är ofta mer rigida landofthedeadoch diskussionerna handlar om zombier kan vara snabba eller måste vara långsamma. En ganska tråkig diskussion i jämförelse med att se zombien som potentiell rebell. I Land of the Dead som exempel kan man se zombien som trasproletariat ett oorganiserat kaos med förgörelse i sinnet, ”de goda” Riley Denbo (Simon Baker) m fl representerar reformisterna som vänder sig mot orättvisan men fortfarande inom spelets regler. Ingen kan gilla Kaufman (Dennis Hopper) som representerar överklassen, men de som slutgiltigt river murarna är zombierna. Dennis Hopper baserade Kaufman på Donald Rumsfeld för övrigt.

Den tidiga zombien var producent. Den var arbetskraft som arbetade för någon annan. Död men utförde arbete – som en maskin.  Den moderna zombien är konsument. Den producerar inget, den har bara begär. Ett begär som aldrig stillas. Precis som oss levande söker de hela tiden en mättnad som aldrig går att nå. Zombien har alltså utvecklats som vi levande. Från att ha haft våra identiteter i produktionen, ett klassmedvetande, är våra identiteter kopplade till vad och hur vi konsumerar.

Zombiekapitalism del 1: Den haitiska zombien och arbete

I två inlägg tänkte jag redogöra för zombien och kapitalismen. Jag utgår i stor utsträckning från Monsters of the Market av David McNally. I det första inlägget kommer jag att fokusera på den haitiska zombien och i det andra tänkte jag ta upp den kannibalistiska zombien. Trots att de delar mycket av analysen blir det lite för långt att ta upp bägge i samma inlägg. Den andra delen tar mer upp det apokalyptiska och frigörelsen i det.

Även om zombiens ursprung kanske inte är Haiti är det därifrån namnet blivit känt. Olika typer av gengångare finns i många religioner och kan spåras ända tillbaka till Gilgamesheposet som är en av de absolut första texterna som finns bevarade. Det finns alltså goda skäl att tro att tanken på liv (eller existens) efter döden har varit nzombie-haitiärvarande minst sedan människan blev bofast. Det som gör den haitiska zombien speciell är att den kopplades både ihop med magi och vetenskap när den trädde in i den västerländska populärkulturen. Den moderna zombiens historia finns det många åsikter om, en del menar att det är den haitiska som är grunden. Andra (som David McNally) menar att Frankenstein är viktig, några andra hajpar HP Lovecraft och hans novell Herbert West – Reanimator och en del pekar ut gengångaren som ursprunget. Oavsett vilket så är haitisk folklore och religionen Voodoo starkt förknippat med zombien.

Enligt den haitiska traditionen ska zombien ha väckts till liv från de döda för att användas som arbetskraft. William Seabrook skriver målande om detta i ”Dead Men Working In The Cane Fields” som är en del i ”The Magic Island” från 1929. Boken fyllde en viktig funktion i en rasistisk och kolonial världsbild som utmålade de svarta haitierna som okristna vildar som höll på med svart magi, alltså var det bra att den vita västvärlden tog kontrollen och civiliserade dem. De viljelösa zombierna arbetade på fälten eller som tjänare (i t ex White Zombie från 1932) under en mästare. De var inte förruttnade kannibaler utan fortfarande människor även om de var fråntagna det som västerlandet förknippar med mänsklighet – den fria viljan. Zombien var (och är)  ett mellanting mellan maskin och människa. En person utan identitet, minne och medvetande. En mellanvarelse som skapats för att fylla någon annans syfte. Den perfekta arbetaren. Inte ens döden kunde hindra arbetet på plantagerna.zombiearbetslinjen Inte ens döden kunde ge befrielse. Inte konstigt att människorna i t ex Seabrooks berättelser fruktar zombierna.

Det är nästan övertydligt hur den haitiska zombien kan ses som en metafor för lönearbete. Lönearbetet i sig är grunden för den kapitalistiska ekonomin men inte på något sätt en naturlig del av mänsklighetens historia eller utveckling. För icke kapitalistiska samhällsstrukturer (även statskapitalismer som de forma öststaterna eller Kina/NordKorea etc) är lönearbetet något högst onaturligt. När kapitalismen erövrade nya områden förekom alltid motstånd. Att varje dag tvingas att lyda och utföra sysslor för andra för att själv kunna få medel att överleva. Moderna uttryck som: ”Jag känner mig som en zombie” i meningen jag bara gör och inte tänker, eller gubbskämt som ”På morgonen tycker jag mig se en massa zombies i tunnelbanan” är just tecken på det. Att vi i arbetet knappt är människor. Vi har sålt delar av oss själva  till någon annan. Våra herrar eller mästare (eller chefer)  får oss att självmant lämna över vår mänsklighet och våra liv för att skapa sin lycka. Vi ska också gilla våra arbeten och visa positiva känslor gentemot andra i vårt arbete. Våra känslor, eller synbara känslor är alltså också till salu.

Monster skapas ofta av sin samtid. Att zombien blev känd och populär på 30-talet i USA hänger samman med depressionen och det rasistiska samhällsklimatet. 2009 utnämnde Time Magazine zombien till lågkonjunkturens officiella monster (the offical monster of the recession). Begrepp som zombiekapitalism och zombiebanker blir vanligare samtidigt som arbetet i större utsträckning blir mer zombiefierat. Via monstren kan vi kanske också förstå vår samtid i större utsträckning. Men mer om det i del två…

Läs gärna också Mathias inlägg om zombitariatet från i somras.