Hopp i en hopplös värld – tankar om boken ”Aktivt hopp”

Jag funderar mycket kring hopp just nu. I zombiefilmer finns det ofta där, hoppet om att kunna fly. Ta sig till något annat. Men nästa plats är också nästan alltid fylld med problem, det går liksom inte att undkomma den nya postapokalyptiska världen. Det gäller att acceptera att allt är förändrat och hitta redskapen som behövs för inte bara överleva utan också kunna leva på riktigt.

Jag tänker att vi befinner oss i den här situationen just nu fast i verkligheten. Det klimat som varit relativt stabilt under en rätt lång tid håller snabbt på att förändras. Våren kommer tidigare. I år var den metrologiska våren redan i mitten av februari. I Stockholm där jag bor fick mitt barn använda sin julklappspulka en enda gång (och i ärlighetens namn var det för lite snö för att det skulle bli särskilt kul). Utan att dra på växlar av enskilda skitår (jag pratar om dig 2020!) har det blivit betydligt varmare. Naturskyddsföreningen skriver:

Sedan temperaturmätningarna startade 1880 har samtliga av de tio varmaste åren inträffat efter 1998. Hela 15 av de 16 varmaste åren hittills har inträffat efter 2001, och mellan 2014 och 2018 har nya rekord slagits varje år. Och nu spås rekordet slås igen och 2020 att bli det varmaste året någonsin. Hittills i år har flera temperaturrekord redan satts och maj månad var globalt den varmaste maj sedan temperaturmätningarna började.

Det här är bara början. Vi kommer att se allt märkligare väderhändelser under de kommande åren även om vi skulle sluta med alla utsläpp av Co2 redan idag på grund av en eftersläpningseffekt. Väderförändringar kommer att accelerera och bli allt märkligare för oss. Bränderna 2014 och 2018 är nog bara början. Och om nyheten som kom häromveckan att Grönlands isar är bortom räddning kommer de kustnära städerna drabbas av återkommande översvämningar. Hur kan vi känna något hopp? Hur kan vi försöka göra situationen dräglig för oss samtidigt som vi försöker hindra att det blir ännu värre?

Jag har den senaste tiden läst flera böcker om hopp (och även skrivit om det tidigare). I boken Aktivt hopp skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen om hur vi kan hitta hopp och faktiskt börja agera i allt det mörka. Boken har en del svaga sidor upplever jag, framförallt att den är idealistisk – alltså att den utgår från att det är människors medvetande som förändrar världen. Att medvetandehöjningen kommer före agerandet och förändringen. Goda idéer eller åsikter förändrar inte världen. Den innehåller också en ganska stor dos som jag betraktar som flum, det är egentligen inget jag har något emot, men jag vet inte riktigt hur jag tycker det hör ihop med hopp. Boken innehåller övningar att göra som bygger på decenniers erfarenhet av att hålla workshops runt om i världen.

Det finns dock mycket  intressant att hämta ur boken i fråga om hur vi kan hantera en ny och osäker värld rent mentalt. Något jag tycker är väldigt intressant (och som också Martin Hägglund var inne på i sitt sommarprat) är just hur vi kan vara i nuet att värdera de goda ögonblicken. Jag tror att det blir allt mer av en bristvara i dagens samhälle, men att det är ögonblicken som faktiskt ger oss möjligheter att våga se det osäkra som något positivt. Improvisatörer brukar prata om att det aldrig blir riktigt bra om de inte är ute på tunn is och vågar riskera något. Macy och Johnstone vill på samma sätt omfamna ovissheten. Att se livet som en berättelse där du som protagonist vågar ta risker, möta motgångar och sedan tillsammans med andra och med träning kan övervinna. Ovissheten är idag en av fienderna. Men jag tror det finns något viktigt i ovisshet, och att lära oss att hantera det om vi ska orka kämpa och kunna leva bra liv. Att våga något nytt för att kunna hitta något bättre, och bättre är i det här fallet något som ger oss mening. Inom terapimetoden ACT (Acceptance and Commitment Therapy) används begreppet psykologisk flexibilitet för att beskriva hur vi hanterar livet som människa. En av grundpelarna inom ACT är att människor inte bara undviker det som är farligt utan också det som är associerat med risk för oro, ångest eller misslyckande. Om du vill byta jobb, lära dig något nytt eller förälska dig så är det ofta förknippat med någon form av risk och oro. Att vara psykologiskt flexibel innebär i de sammanhangen att du inte undviker att försöka nå dit du vill på grund av de initiala rädslorna. De tre grundprinciperna för detta är:

• Öppenhet – acceptera obehagskänslorna utan att försöka kontrollera eller förändra dem.
• Närvaro – var uppmärksam på nuet utan att värdera eller döma de egna upplevelserna.
• Engagemang – prioritera dina värderingar och agera utifrån dem mot ett (långsiktigt) mål du satt upp.

Laurence Gonzales skriver i Deep Survival – Who Lives, who dies and why om en av de viktigaste faktorerna för att nyktra till och inse vilken situation du är i. Han kallar det till och med ”första livsregeln” (first rule of life): Var här nu (Be here now). Det handlar om att acceptera läget som det är. Att tänka att den gamla världen är borta och att en ny står för dörren. Att ge upp hoppet om omedelbar räddning och börja arbeta med att förbättra den faktiska situationen du befinner dig i. Jag tror det finns något viktigt i att just möta lidandet. Att acceptera det vi, våra barn och mycket av livet på jorden står inför och börjar agera på det sättet vi kan (OBS inte med konsumentmakt eftersom det är det sämsta sättet att förändra något). För om dagens samhälle skulle vara en berättelse är det svårt att se något lyckligt slut. Men det kan ha mening ändå, precis som att lidande också kan ha mening för att  vara mer hanterbart. Precis som att närvaro av döden kan få oss att se mening i livet. Det gäller även i akuta katastrofsituationer då vi behöver hitta mening i det som händer.

Jag tror att det finns fördelar med att se sitt liv som en berättelse där du som hjälten tar beslut som kommer att påverka berättelsen som Macy och Johnstone är inne på. Grundtesen i deras bok Aktivt hopp handlar om att först identifiera vad vi hoppas på och att sedan ta steg i riktning ditåt. Det handlar inte om optimism eller att sitta och vänta på att det ska bli bättre. Den amerikanska journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp för att kämpa vidare. Är det passivt är det i bästa fall en snuttefilt som gör att allt känns lite bättre innan isen brister under dina fötter, men den gör inget för att förbättra din faktiska situation. Det passiva hoppet leder inte till förändring men om hoppet är kopplat till handling kan det vara en viktig del för att inte bara förändra det som är dåligt utan också att få dig att må bra. Ge dig ett sammanhang och mening i de problem vi kommer att möta.

(och ja det här är också ett tema i den bok jag håller på att skriva just nu).

Aktivt hopp på bokus och adlibris eller ännu hellre via förlagets hemsida.

Annons

Recension: Åtta steg mot avgrunden

Vill du läsa en djupt obehaglig bok är Åtta steg mot avgrunden att rekommendera. Aftonbladets nyhetschef Jonathan Jeppssons klimatbok har precis landet hos bokhandlarna och seglat upp på topplistor trots att klimatfrågan hamnat i skymundan i coronarapporteringen.

Åtta steg mot avgrunden är en genomgång av vad vi har att vänta oss om utsläppen fortsätter som idag, om vi inte gör något. Och det mesta tyder på, som Jeppsson deppigt nog skriver om, att vi inte har några större politiska beslut som leder åt rätt håll. Trots pandemin som verkar sänka ekonomin till den grad att utsläppen faktiskt minskar. Men även med de utsläppsminskningar vi ser så är det inte troligt att vi klarar 1,5 gradersmålet som är det som IPCC hoppas på i sin optimistiska rapport.

Boken går igenom vad vi kan vänta under varje decennium fram till 2100 då vi med stor sannolikhet har en uppvärmning på minst tre – fyra grader (sannolikt är detta i underkant). Det är en planet som inte är trevlig att bo på och som mitt barn mycket väl kommer kunna leva i. Det är mycket som kan hända. Bilderna staplas på varandra – bränder, ändrad golfström, översvämningar och havshöjning, extremväder, djur som dör, pandemier (jepp hänger också ihop med klimatförändringarna), vattenbrist när glaciärer smälter och så vidare, och så vidare. Det finns ett problem i det här och det handlar om att allt faktiskt inte kan hända samtidigt. Alla händelser kan inträffa, men inte parallellt med varandra. Men det är kanske bara petitesser som jag använder som någon slags förnekelse, jag vet inte.

I boken finns också berättelsen om ett trauma i Jeppssons uppväxt och en del om fågeln tornseglare. Det är fina avbrott i en annars mycket mörk berättelse om framtiden.

Den hopplöshet Jeppsson målar upp är utan tvekan skrämmande. I likhet med Roy Scrantons ”Att lära sig dö i antropocen” handlar det mycket om att acceptera att allt kommer att vara annorlunda men jag skulle gärna ha mer bilder av vad vi kan göra. Och då menar jag inte att sopsortera och inte ta bilen överallt utan att lära sig hantera det hela rent mentalt. Jag vet att det inte finns en lösning som alla kan ta till sig, men något (det är lite det jag håller på att försöka skriva om i min kommande bok). Det Jeppsson menar att vi kan göra är att plantera träd. Jag menar att det vi måste göra är att organisera oss för att hindra så mycket som möjligt av utsläppen, och förbereder oss för att morgondagen kommer att bli annorlunda.

Well well, Åtta steg mot avgrunden är en väldigt bra bok. Den ger inte hopp, men den ger en grund för att vi ska kunna acceptera att saker och ting inte kommer fortsätta rulla på som de ”alltid” gjort. Jag har också en förhoppning om att den kommer leda till att vi i större utsträckning vill att politiker säger att allt inte kommer att bli bättre. För att fortsätta som vi gör nu är en materiell omöjlighet. Dagens livsstil gör att våra barn och barnbarn (som inte får rösta om vilken värld de kommer att växa upp i) kommer att leva vid avgrundens rand, om de inte redan trillat i.

 

Bokus

Adlibris

Apokalypstanken

För drygt ett år sedan skrev jag ett långt och ganska jobbigt inlägg kring att hantera känslan av att slutet närmar sig. Även om känslan är borta (i någon form av sjuk normaliseringsprocess) så behöver tanken på framtiden alltid diskuteras. För den betyder något. Den gör något med oss. Och just tanken på framtiden sätter igång samhälleliga processer som kan leda åt två håll.

 

I  – Apokalypsens återkomst

Tanken på apokalypsen är mer närvarande idag än på länge även om det kanske inte märks tydligt i dagens Sverige (ett exempel är att domedagsklockan ställdes till två minuter i tolv för några veckor sedan). Här har rysskräcken kommit tillbaka och det fokuseras mycket på risken för krig, men även klimatfrågan har blivit mer aktuell – inte minst genom de senaste veckornas debatter kring privatflyg och flygskam. I andra länder diskuteras andra hot, i Frankrike pågår till exempel diskussioner om terrorattacker, nukleära olyckor, dammbristningar och läckor av giftigt material snarare än Ryssland. Varje område och tidpunkt har sina hotbilder.

Hoten mot såväl civilisation som mänskligheten som art finns det gott om. Under de runt 200 000 år som homo sapiens funnits har vi minst en gång varit nära att utplånas på grund av förändrat klimat, enligt vissa fanns det bara ett par tusen individer människor kvar. Idag har vi skapat goda möjligheter att utplåna oss själva med bland annat kärnvapen, AI och designade smittor. Intresset för prepping de senaste åren och zombiegenrens enorma uppsving sedan det tidiga 2000-talet är tecken på att hotet inte bara är utan också känns i allra högsta grad närvarande. Enligt svenska opinionsundersökningar ser vi också en ökande pessimism, sedan 2013 har pessimisterna varit fler än optimisterna. En utveckling som följer åtminstone den amerikanska trenden, men ett par år senare.

Men i USA finns, till skillnad från i Sverige, en stor rörelse som på religiös grund tänker att slutet är nära. Samma religiösa grundtanke om att vi lever nära den yttersta dagen har också IS (lyssna gärna på Konflikt i P1s reportage om Apokalypsen i politiken för en utvecklad tankegång om det). Tanken om att slutet är nära måste påverka en människas inställning till sig själv, till andra och till hela planeten. Den ger en anledning till den fanatism och dödsdyrkan som finns exempelvis hos många IS-krigare. Höstens kärnvapenskrammel kan vara ett annat exempel på det. Lek själv med tanken på att kunna vara den som sätter igång den bibliska apokalypsen. Den renande processen, hur djävulen eller ondskan kommer att fördrivas och besegras av Gud själv och kastas i en sjö av brinnande svavel. Det är öppningen till ett himmelskt rike, något som är förutspått sedan länge. En katastrof som ändå leder framåt – den slutgiltiga striden innan den eviga freden.

 

II –  Det mörka hotet

Ibland talas om att det finns två berättelser som framtiden – den ena ljus, den andra mörk. I den mer positiva bilden löser vi människor världens problem. Klimatförändringarna kan och kommer att lösas och vi kan blicka framåt. Det är en berättelse som föddes under upplysningen som alltjämt finns kvar – samhället blir bättre och bättre och allt kommer att ordna sig inom sinom tid. Den kallas framstegstanken. Här finns allehanda liberaler och även teknikoptimistiska socialister.

I den mörkare världsbilden så har vi passerat civilisationens topp och vi är på väg nedåt. En del menar att det går snabbt, andra anhängare till den här teorin menar att kollapsen går långsamt. Här hittar vi delar av klimatrörelsen som The Dark Mountain Project (tio i topp på världshistoriens coolaste namn på en rörelse) men också nyfascistiska och konservativa rörelser som istället för klimatförändringarna ser invandring, rasblandning och uppluckringen av de traditionella värdena som det mörka hotet.  Moderaternas valkampanj i Stockholms tunnelbana är ett av flera uttryck för en diskurs om systemkollaps. Det handlar om att skapa oro och rädsla för att föra fram sin ståndpunkt om en återgång till tiden när allt fungerade bra. Hotet från ett stundande sammanbrott leder lätt till en längtan efter starka ledare och auktoritära system. Vi kan se många historiska exempel på hur fascism följer på oroliga tider och mörka moln.

En den ljusa bilden dras med ett annat problem. Den medger sällan omfattningen av klimatförändringarna och agerar därmed inte tillräckligt kraftfullt. Visst kommer allting lösa sig på något sätt, särskilt för dem som redan har resurser, men hur många människor ska offras? Flera av de stora upproren och hoten i världen kan härledas till klimatförändringarna – från arabiska våren till de migrationsströmmar vi ser runt om världen. Klimatfrågan går inte längre att separera från någon annan politisk utveckling. Mellan 70 och 00-talet har antalet fall av extremt väder sexdubblats och naturkatastrofer som torka, översvämningar, köldrekord, värmeböljor och smittspridningar påverkar lokal-, regional- och världspolitiken. Det ser inte ljust ut, och jag vet inte om det är en kollektiv förnekelseprocess eller bara skygglappar som gör att frågan inte är överst på varje agenda.

Det verkar som vi står inför ett omöjligt val. Antingen den mörka bilden som ingen vill samlas kring, eller den ljusa bilden som stoppar huvudet i sanden.

 

III – Ett nytt hopp

I Rebecca Solnits bok Hopp (nyligen utgiven på svenska) diskuterar hon de senaste decenniernas samhällsförändringar. Hur långt vi kommit på en förhållandevis kort tid i fråga om rättigheter och positiv värdeförskjutning för många diskriminerade grupper. Solnit pekar ut flera olika rörelser som flyttat positionerna framåt och gjort samhället bättre . Det finns många vinster som aldrig firats eftersom de kommit långsamt, i små slag som kanske i sig verkar vara något vi förlorat men som i det långa loppet bidragit till en progressiv samhällsförändring. Att det går att förändra debatten om vad som är rimligt att prata om. Något som Sverigedemokraterna tydligt och framgångsrikt gjort de senaste tio åren. Genom att måla upp ett hot och samhällets sammanbrott. De har utan att vara i maktposition lyckats vrida den politiska spelplanen och fått alla andra parter att diskutera frågorna de tycker är viktiga.

Solnit har tidigare skrivit A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster menar att vi inte kan sätta vårt hopp till politiska ledare. Vid katastrofer sluter sig människor samman och agerar tillsammans. Det finns en styrka i de gemenskaperna som uppstår vid en kris, oavsett storlek. De flesta kan nog känna igen sig i att ha varit i en grupp som stärkts av ett yttre hot.

En av de viktigaste lärdomarna från Solnits Hopp är att förändring är möjligt. Det kan vara svårt, jobbigt och ibland ta lång tid, men det är möjligt. Tvärtemot vad det rådande maktsystemet vill att vi ska tro. Hon citerar den amerikanska fantasy/sci-fi författaren Ursula K. Le  Guin (RIP) ”Vi lever i kapitalismen. Dess makt verkar ofrånkomlig. Det gjorde kungarnas gudomliga rätt också. All mänsklig makt kan motarbetas och förändras av människor”. Hopp är enligt Solnit inte en lott som vi kan sitta i soffan och hålla oss fast vid. Hopp är yxan som hugger nya dörrar i nödlägen.

 

IV – Kraften vaknar?

Jag är övertygad om att vi står inför en mörknande framtid. De klimatförändringar som redan påverkar oss, en kommande energikris och finansiell krasch, de förstörda ekosystemet och utrotade arterna talar om det. Men jag vägrar kapitulera inför faktumet. Det är inte en ny stark ledare som kan ordna upp klimatförändringar. Kraften vi behöver – hoppet – finns i det gemensamma görandet. I katastroföverlevnadssammanhang återkommer jag ständigt till det. Vikten av att göra saker tillsammans. Det är det som motverkar rädsla och otrygghet (till skillnad från fler lås och övervakningskameror) samtidigt som det skapar mer säkerhet.

I tider när domedagsklockan flyttas allt närmare tolvslaget måste vi hitta varandra för det är i tilliten på vår egen förmåga att lösa saker som skapat det välstånd vi har (och då pratar jag om fördelningen av resurserna och välfärd). För 100-150 år sedan växte folkrörelserna fram i Sverige utifrån att vi behöver göra saker tillsammans för att förbättra vår situation. Semester, fackliga rättigheter, åtta timmars arbetsdag och rösträtt har vunnits underifrån genom kamp. Människor såg att det enda sättet att förbättra sin situation var tillsammans med andra. Behovet finns kvar.

I överlevnadssituationer brukar viljan att kämpa vidare nämnas som en av faktorerna som gör att vissa överlever och andra inte gör det. Inte för att hoppet eller positivt tänkande gör att människor klarar sig, utan för att ge upp aldrig förbättrar en situation. En annan viktigt faktor är att inse att vi faktiskt är i en överlevnadssituation. Och frågan är om vi idag inte står inför just en global överlevnadssituation. Men inser vi att vi är där? Vi har resurser att kämpa, vi har kunskap, det som saknas är kanske viljan.

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Sven Lindkvist

 

 

 

 

 

 

Skildringar av apokalypsen

Apokalypsen är inne just nu. Från zombieserier som The Walking Dead och spinn-offen Fear the Walking Dead till filmer som Mad Max 4 Fury Road och spel som Fallout som nyss kommit ut. Det är som om vi inte kan få nog av att världen som vi känner den idag kommer kollapsa. Det finns flera sätt att förklara den ökade populariteten. En förklaringsmodell handlar att våra liv idag känns så komplexa och samtidigt meningslösa att bara en kollaps kan frigöra oss. Att våra sanna jag inte kan komma fram när vi kontrolleras av tråkiga jobb och den enda känslan av tillfredsställelse kommer genom konsumtion av saker vi egentligen inte behöver. Efter apokalypsen kan den vi tänker oss att vi är innerst inne träda fram. Det handlar helt enkelt längtan efter ett enklare och mer naturligt liv.

En annan aspekt av apokalypsens popularitet finns i att vi ser så mycket direkta bilder av naturkatastrofer och hör om hur problem i media. Det är mest klimathot, bostadskrascher, krig och elände som det rapporteras om. Det är svårt att handskas med tanken på att vår framtid är mörk, men ett sätt att hantera det är genom kultur. Där blir postapokalyptiska TV spel och filmer ett sätt att kanalisera den rädsla som finns, som ett sätt att bearbeta det vi inte vill ta in.

Vid rapportering av kriser och katastrofer ser vi oftast bilder av bränder, plundring, mord och våldtäkter. Helt enkelt den lägsta formen av mänskligt beteende. Detta återspeglas ofta i filmer. Det för tankarna till 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes som menade att det naturliga tillståndet för människan är ett ”allas krig mot alla” och att endast genom en stark stat kunde kampen mellan människor tyglas. Det är en mörk människosyn som har väldigt lite stöd i forskning kring mänskligt beteende. Om alla andra är potentiella fiender behöver jag vara rädd för andra, och för det som är främmande.

Tittar vi istället på forskning på beteenden vid kriser och katastrofer träder en annan bild fram. Människor söker sig till varandra. Vi behöver bekräftelse på att något hemskt inträffat och har vi ingen tidigare erfarenhet av den typen av händelser behöver vi hitta sätt att hantera dem på. Människan är i första hand en social varelse, vi klarar oss ytterst dåligt ensamma särskilt när vi konfronteras med en ny och skrämmande situation. Det skapas väldigt starka band mellan människor i katastrofsituationer.

Panik är ett beteende som vi ofta ser på film. Människor beter sig irrationellt och springer runt och ställer till oreda utan synbart mål. Masspanik är i verkligheten väldigt ovanligt. Det vanliga är att vi tillsammans med andra försöker hitta lösningar på problem som vi själva och andra upplever. Det finns flera teorier om varför och när panik uppstår. En av de vanligare skapades av Enrico Quarantelli 1954. Enligt den finns det tre grundförutsättningar för att panik ska uppstå:

– Människor ska känna att de kanske är instängda. Det är skillnad om det absolut inte finns en väg ut som till exempel att vara fast på botten av havet i en sjunken ubåt. Det behöver finnas en tänkbar möjlighet till flykt.

– En känslan av hjälplöshet i samspelet med andra människor. Människor runtomkring ses också som hjälplösa och den egna utsattheten speglas och förstärks genom de andra.

– En känsla av isolering och ensamhet. Att ingen runt omkring kommer att hjälpa till. Att det inte finns stöd utifrån.

Det finns mängder av exempel från katastrofer såväl i Sverige som i resten av världen som styrker detta. Vid branden i Västmanland förra sommaren strömmade det till frivilliga i en takt som det inte fanns beredskap för. Mängder av förnödenheter skänktes. Det var framförallt vanliga människor som slöt upp snabbt medan myndigheter och det officiella Sverige tog längre tid på sig. Samma sak hände när det rapporterna om det fruktansvärda som drabbade flyktingar från Syrien kom. Människor kände att de behövde göra något, det naturliga var känslan av att vilja hjälpa andra. Andra exempel är den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Först var det stora protester och demonstrationer på gatorna, sedan började människor organisera sig på ett nytt sätt. Medelklassen och arbetarklassen möttes och försökte tillsammans hitta lösningar på de problem som uppstod.

Att det också finns en mörk sida och att människor också är kapabla till ohyggliga grymheter är svårt att förneka om vi ser på vad som hände i kriget i forna Jugoslavien eller folkmordet i Rwanda. Men det är inte det vanliga beteendet vid katastrofer, det kommer ofta ur politiska motiv och i kombination av rädsla. Inbördeskrig handlar mycket om att måla ut ”den andra gruppen” i ett land som problemet. Vid naturkatastrofer eller liknande händelser så blir ryggradsreflexen för de flesta att ställa sig fråga: Hur kan jag hjälpa till?

I de flesta apokalyptiska berättelser som finns i religioner och kulturer finns det hopp. Att det efter katastrofen kommer något annat. Något bättre. Kanske har de kommit till ur erfarenheten att när situationen är om värst, beter sig människan som bäst.

 

Texten är skriven inför lanseringen av det kritikerrosade Fallout 4 och gjordes på uppdrag av Mi5 Communications