Bloggarkiv

Filmtipset: Birth of the Living Dead

Birth of the Living Dead är en dokumentär om George Romeros klassiker Night of the Living Dead (som går att se i sin helhet på youtube). Det finns ganska mycket myter om filmen och det är kul att höra hur den kom till och hur 60-talets samhällsklimat påverkade den. NOTLD var på många sätt ett kollektivt verk. På grund av dess låga budget (114 000 dollar) fick alla hjälpa till att göra allting.  De som sminkade, producenterna och de flesta som var delaktiga på något sätt i filmen spelade också olika roller. Manuset var skrivet men en hel del verkar ha improviserats fram på plats eftersom lokala filmare hoppade in och spelade journalister. Eftersom Pittsburgh inte var känt för film så ställde lokalsamhället upp. Poliserna som medverkar är till exempel riktiga poliser med riktiga polishundar.

Det sena 60-talet präglades av konflikt i USA. Både Vietnamkriget och motsättningar mellan vita och färgade var högst påtagligt och finns med i filmen. NOTLD brukar kallas antirasistisk eftersom den okommenterat har en svart man i huvudrollen. Även kopplingen mellan medborgargarden och en mobb som i filmen skjuter zombier diskuteras.

Det är intressant med dokumentärer som går djupt in i ganska smala filmer. NOTLD är en sån där film som skapade en helt ny genre (om det nu går att se zombiefilmer som en genre). Zombierna (eller Ghoulerna som de kallas i filmen) är idag inte riktigt det vi brukar tänka oss. De verkar känna smärta, kan använda redskap och är rädda för eld. Men Romeros stora bidrag är kannibalismen, det apokalyptiska scenariot och att han inte kopplar ihop zombien med Haiti, en galen vetenskapsman eller svart magi.

Varför finns då hela filmen på youtube? Jo, de glömde att sätta ut ett © i filmtiteln så det finns ingen som har legal rätt till den. Det gjorde att Romero inte fick särskilt mycket pengar när den blev en succé.

Vill du se filmen kan du titta på den på Monsters of Film i Stockholm. Den visas på Bio Rio lördagen den 11/10. Innan kan du se Död Snö 2 och mig, Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg och Julia Skott när vi har ett panelsamtal om zombieapokalypsen. Det blir säkert bra alltihop.

Här är trailern:

Annonser

Vad är en zombie? Om Romeros fyra första zombiefilmer.

Jag kollade igenom Night Of The Living Dead, Dawn Of The Dead, Day Of The Dead och Land Of The Dead häromdagen för att ta reda på lite hur Romero låtit sina zombier utvecklas. Redan i Night Of The Living Dead är zombien inte riktigt det folk brukar prata om är en RIKTIG zombie. Jag var själv ganska länge en anhängare till att det finns en orginalzombie (utöver den Haitiska) som var långsam, inte kunde använda verktyg och hade bara hunger efter människokött i sinnet. Ju mer jag har sett och läst, desto mer framstår det som en värdelös inställning. Precis som alla populärkulturella fenomen är zombien i ständig förändring. Inte minst sedan början av 2000-talet då den snabba zombien blivit vanlig och en del av kanon. Visst behöver man inte tycka att utveckling alltid är bra och ryser jag lite vid tanken på att zombies kan köra bil men det är nog tema för ett annat inlägg. Här är en redogörelse över zombierna i Romeros fyra första zombiefilmer.

I Night Of The Living Dead (1968) använder zombierna enkla verktyg. Dom kan småspringa med begränsad motorik. Dom är rädda för eld och verkar ogilla ljus (dom slår sönder lyktorna på Bens bil). En del av dom verkar kunna känna smärta, eller iallafall påverkas av slag eller skott. Dom äter insekter och grillat människokött. Deras hunger är inte omättlig, snarare verkar dom vilja döda människor och i andra hand äta dem. Efter döden blir de zombies efter några minuter. Dom kallas inte zombies utan för ”Ghouls” (Ghoul är från arabiskan och det är också därifrån ordet alkohol [al-ghoul] kommer)

I Dawn Of The Dead (1978) verkar dom ha gått tillbaka lite i utvecklingen. Dom är mer passiva och har en tendens att bara stå still rätt passivt. Aggressiviteten är lite nedtonad. Man ser också tydligt att det är mängden som gör dom farliga. Dom har tydliga minnen från sina tidigare liv, kanske mer minnen ju färskare dom är. Vissa har blågrå hudfärg, andra är bara lite bleka. Här kan man också i större utsträckning börja känna med zombien. Slakten som MC-gänget gör, väcker iallafall känslor hos mig.  Ordet zombie nämns bara en gång.

Day Of The Dead (1985) är betydligt mer påkostad sminkmässigt (Tom Savini vann också priser för bästa smink). Här ser vi också hur zombien kommer ihåg sina tidigare liv och även kan dra slutsatser och lära sig saker som döda. Dom kan känna sig instängda och gillar det inte. Bub (världens första namngivna zombie?) lär sig vem som är ond och god och hur man kan hantera vapen. Zombierna här har påtagligt stela armar som ofta går rakt ut som dom ofta gör i pre-Romerofilmer. Även här går det att sympatisera med zombierna och dom verkar förnimma varandra i viss utsträckning.

I Land Of The Dead (2005) är förändringen fulländad. Zombien lär sig hantera skjutvapen, lär sig sluta bli distraherade av fyrverkerier. Deras huvudintresse är inte längre att döda och äta utan att hämnas på dom rika.Vissa (Big Daddy) kan till och med må dåligt över att andra zombier far illa. Det är lätt att känna medkänsla med dom här zombierna, man kan till och med se Big Daddy som hjälten i filmen på vissa sätt. Tanken på zombietariatet har aldrig varit tydligare. Det är lätt att se likheter med medias rapporteringar av protester och kravaller och synen på zombien i Land Of The Dead. Den politiska kopplingen är övertydlig.

Nästa gång ska jag kolla mer på de Europeiska splatterklassikerna och se om det är där vi hittar det som ofta betecknas som den RIKTIGA zombien. Var kan man annars hitta den? Någon som vet?