Bloggarkiv

Oljans baksmälla

Det är en vanlig dag. Du går till jobbet. Kommer hem. Lagar mat. Lägger ungarna. Helt plötsligt ringer det på dörren. Det är en frän kille som står med en bricka med shots. Ni går ut på gården (eftersom vi såklart inte ska hålla avstånd till varandra ”i dessa tider” (på google statistics grafer går det att se hur mycket just de orden används just nu – det är en stor ökning). Du häver i dig två shots ganska snabbt. Väntar lite. Tar några till.  Och sen är det svårt att sluta. När du börjar närma dig tvåsiffrigt antal känner du fortfarande att livet är rätt bra ändå. Det är nog så här det ska vara. Någonstans i dig fattar du att det kanske är en dålig idé, men den här killen fortsätter bjuda och vem är du att säga nej? Och här står vi efter femton shots. Du börjar må ganska illa, men shotsen är goda och du funderar på om du ska ta en till.

Det här skulle kunna vara en bild av mänsklighetens historia. Allt har rullat på ungefär som vanligt i 200 000 år tills vi för drygt 10 000 år sedan blev bofasta och saker började förändras. Vår biologi har inte förändrats nämnvärt men samhället runtomkring oss och vår kunskap om människan är helt annorlunda. För några hundra år sedan började vi utvinna fossila bränslen, men det var egentligen på 1900-talet som det började ske i stor skala. Något som NJ Hagens beskriver som ”ett gäng måttligt intelligenta, väldigt social apor bröt sig in i en kakburk av fossil energi och haft en fest i 150 år”. Den här festen ledde fram till alla teknologiska framsteg vi har idag och det liv som är möjligt på grund av billig energi från solen som lagrats under miljoner år. Biologin har alltså inte alls hängt med i den snabba förändringen vi ser. Socialbiologins fader E. O. Wilson uttryckte kärnan i problemen vi står inför såhär: Mänsklighetens verkliga problem är att vi har paleolitiska känslor, medeltida institutioner och en gudalik teknologi. Vi har skapat en verklighet som vi själva inte klarar av att hantera på individnivå eller på systemnivå.

Precis som i början av ett rus är det lätt att tycka att allt är bra. Till och med att det är såhär det borde vara alltid. Och ju längre in i fyllan vi kommer desto mindre tänker vi på gårdagen och morgondagen. Vi har ju kul för bövulen! Vi har tillgängliggjort kultur, sjukvård, mat till nästan 10 miljarder människor och i princip utrotat en massa sjukdomar som tidigare var dödliga. Inte illa för en ”måttligt intelligent väldigt social apa”.

Vad oljan gjorde var att frigöra enorma mängder energi. Och har byggt hela vår samhällsekonomi på att det måste fortsätta vara så. Att hjulen måste snurra snabbare. Att vi har tillväxt. Vi måste alltså dricka mer och mer. Om ekonomin (och med dem utsläppen, det finns tydlig korrelation mellan ekonomisk tillväxt och ökade utsläpp) ökar med 3% om året vilket är önskvärt för ekonomin så har vi om runt 30 år gjort av med lika mycket råvaror och energi som vi gjort de senaste 10 000 åren. Är det scenariot önskvärt? Är det ens möjligt?

Jag lutar åt att svaret är nej på bägge frågorna. Det innebär att vi måste ha ett helt annat ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt i den form vi ser idag. Att försöka få hjulen att snurra långsammare för att på sikt stanna. Något som gör att de framsteg inom psykologin som givit oss clic bait-annonser, avancerade reklamkampanjer som vi inte fattar att vi utsätts för, strategisk musik och varor på ”rätt” plats i butikerna inte kan få påverka vår konsumtion. För vi är inte rationella, vi styrs inte av kalkylerade övervägningar i varje situation. Vi har andra drivkrafter. Till exempel driften att tillhöra en grupp och mäta oss med andra. Att känna att vi är en viktig del av gruppen leder i den kapitalistiska ekonomin käpprätt åt helvete. Våra inneboende behov av gemenskap exploateras och behandlas som varor i en ekonomi som hela tiden gör oss missnöjda för att vi inte har tillräckligt.

De flesta människor godkänner idag att vi ska ha ett oberoende rättsväsende. Att hämndkänslor hos den utsatta för ett brott inte ska styra påföljden. Så på vissa områden är vi för att begränsa känslor för att vi vet att de leder till orättvisa och ofta orimliga konsekvenser. Det borde också gå att tänka tanken att den formen inskränkning av känslor också kan läggas på konsumtion eftersom vi vet att det mänskliga psyket inte är skapt för den typen av överflöd vi lever i idag. Statusjakt och att ständigt vilja ha mer blir inte hållbart och leder till ett enormt lidande både hos de som inte har något och hos de som nästan har allt. För de som drabbas av den rovjakt på resurser som vår konsumtion syns inte. Men det hänger ihop med oss. Det handlar både våra barn och barnbarn och de som producerar våra varor under omänskliga förhållanden.

Ska du ta ett par shots till? Vår biologi säger ja ja ja. Men det som skiljer människan från de flesta andra djur är att vi trots allt har förmågan att säga nej. Frågan är hur du vill att morgondagen ska se ut.

 

Texten är ursprungligen publicerad i Arbetet och är lite löst material från researchen till min kommande bok som inte riktigt passade in någonstans.