Bloggarkiv

Reflektioner över: Ryska krigsskepp, dra åt helvete – En liten bok om försvarsvilja

”Ryska krigsskepp, dra åt helvete” är en kort antologi med texter om försvar och försvarsvilja i Sverige. Redaktörer för antologin är Patrik Oksanen och Jenny Deschamps-Berger som är knutna till Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan. Texterna är överlag korta och lättlästa

Jag ska först säga att jag haft ganska dålig koll på just försvarsvilja och civilbefolkningens roll i krig eller väpnade konflikter. Men att jag i rapporteringen om det ofta slagits av hur beteendena vi ser ofta går att jämföra med beteenden i naturkatastrofer. Mer än att recensera tänkte jag reflektera över några teman i boken.

I Fredrik Bynanders text Försvarsvilja och motståndskraft på 2020-talet diskuterar han hur vi kan stärka försvarsviljan. Han konstaterar att tillit är viktigt. Det fick mig att tänka på att stödet till det civila samhället är en extremt viktig del av att skapa sammanhållning mellan människor. Att vara aktiv i föreningar tillsammans med andra skapar just vana lokalt av att göra saker tillsammans. Det skapar band mellan människor som kommer att bli viktiga vid kriser såväl som krig. Men också ojämlikhet är en viktig fråga. Ju mer vi känner att vi sitter i samma båt desto mer kommer vi vilja kämpa. Det är en kunskap som måste föras fram i tider när det skärs ned på det demokratiska kit som studieförbund och lokala föreningar är. Tyvärr verkar många politiker, särskilt på högerkanten, se försvar som bara militär och inte just sammanhållning.

Jenny Deschamps-Berger reflekterar också över just det. Att vara aktiv i en förening är ett sätt att stärka sammanhållningen och på så sätt öka försvarsviljan. Att demokrati handlar om att organisera sig tillsammans lika mycket som att rösta vart fjärde år.

Men det är också en fråga som gnager lite i mig när jag läser boken och det är nationalismens grund. I Sverige tycker vi att vi har en demokrati, frihet etc. Men vad händer när/om de värdena försvinner? Är Sverige värt att försvara i så fall? Demokratin minskar i nästan hela världen både ifråga om yttrandefriheten och pressfriheten enligt The Economists demokratiindex som det refereras till i boken flera gånger. Men också i Sverige. När blir det i så fall rätt att ta upp vapen mot det egna styret? Vi har sett hur demokratiska länder blivit fascistiska diktaturer flera gånger under 1900-talet. Och vi ser eftergifterna som Sverige gör mot Turkiet just nu för ett NATO-medlemskap. Nationalismen blir problematisk här för Sverige är egentligen en tom signifikant. Värdet hos Sverige kan fyllas med vad som helst, precis som värdena som fanns i Tyskland förändrades radikalt under 1930-talet.

Flera texter tar upp det heroiska i när ett angripet land i det närmaste unisont ställer sig upp och försvarar sig. Den lyfter exempel från Finland, England och såklart Ukraina som visat en enastående försvarsvilja. Men frågan är om det inte bara är allmänmänskligt beteende? Hur såg det ut med Sovjets försvarsvilja när Tyskland angrep dem? Iraks försvarsvilja under Gulfkriget? Det hade också varit intressant att läsa om. Vad vi vet är att vi människor svetsas samman under angrepp, vilket belyses i David Bergmans artikel om stridens psykologi. Den lilla gruppen blir viktigare än nationen vilket belyses med exempel på hur tyska soldater fortsatte kämpa i Andra världskrigets slutskede trots att kriget var förlorat och sympatierna för den egna nationen försvagats. Att terrorbombningar stärker försvarsviljan snarare än att försämra den vilket är dess syfte.

När jag läste Bergmans artikel så tänkte jag också på hur socialt fattigt vårt samhälle är. Han konstaterar att depression och psykiska åkommor minskar under krig. Anledningen är att ”Människor mår helt enkelt inte lika dåligt när de är engagerade i ett större syfte än dem själva där de känner att de har en tydlig roll och att deras insats bidrar till kollektivets bästa.” Att vi behöver ett krig (eller för all del en kris av annat slag) för att känna det är milt sagt ett underbetyg för samhället.

En sak jag tycker är lite märklig är frånvaron av texter som diskuterar hur försvarsviljan är idag. Hur tänker dagens ungdomar på om att dö för sitt land? Har det hänt något med försvarsviljan i Sverige sedan kalla kriget slutade? Kan vi vänta oss att kidsen slutar ta selfies och tar upp gevären? Det är lätt att vara fördomsfull och tänka att det är en annan tid nu och att dagens ungdomar är individualister utan pliktkänsla. Men så har vuxengenerationen alltid sett på ”dagens ungdom”. Jag tror snarare att (som forskningen visar kring naturkatastrofer) de absolut flesta kommer att göra vad som krävs. Men försvarsviljans essens är kanske svår att fånga, som Jenny Deschamps-Berger också konstaterar.

På det stora hela är det en intressant bok. Jag håller inte alls med alla texterna, men det är nog inte syftet med boken. Men jag lärde mig något av den och det är gott nog.

Annons