Bloggarkiv

Vad är Community Resilience?

OBS varning för lite för långt inlägg. Men jag tänkte skriva lite ordentligt men populärvetenskapligt om begreppet Community Resilience som blivit populärt inom kris- och katastrofforskning. Vilka användningsområden kan det ha och hur går det att arbeta med?

Till att börja med är svårt att hitta en bra översättning av Community Resilience (CR). Engelskans community kan betyda både gemenskap och lokalitet, ofta finns det element av bägge. Det finns alltså både en rumslig och en social kontext som inte riktigt motsvaras i ett svenskt ord. Däremot kan det lika gärna handla om ett forum på facebook eller diskussionsforum som en fysisk gemenskap. Ett community kan vara inkluderande eller exkluderande. Vid katastrofer kan det bli extra tydligt. Det finns ibland men inte alltid en gemensam värdegrund i ett community. Det handlar om att tillhöra något oftast en grupp som delar arbetsplats, bostadsområde, fritidsintresse eller virtuellt baserad grupp.

Resiliens är också lite svårt eftersom det knappt används i svenskan, men kan översättas med motståndskraft eller förmåga att återhämta sig. Resiliensbegreppets historia brukar spåras till en artikel från 1973 inom ekologi och handlar då om ekosystems möjlighet att stå emot och återhämta sig från plötsliga förändringar. Men begreppet har använts långt tidigare och har sin grund i latinet och betydde då ”studsa tillbaka”. Under 1850-talet användes begreppet för att beskriva att stå hantera effekterna av en jordbävning. Det har även använts inom andra områden (som inom psykologin för att förklara barns psykologiska utveckling eller materiallära för att visa på materials hållfasthet). Just att studsa tillbaka (bounce back) eller komma tillbaka till hur det var tidigare, menar jag inte kan vara målet utan att komma framåt (bounce forward). Att ta lärdomarna en kris gett och göra något bättre av det.

Flera forskare pekar på hur resiliensbegreppet används i en nyliberal kontext där ansvaret för att folk ska ha det bra flyttas från det offentliga till individen. Vi kan se det i MSBs kampanjer om att vi ska klara oss en vecka utan hjälp utifrån och broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Det är en tydlig ideologisk förskjutning i användningen som följer samhällets utveckling i stort. Vi kan också se det i kölvattnet av katastrofer som Katrina i New Orleans där hjälparbetet blev en något som multinationella företag kapitaliserade på genom att de fick pengar från staten för att göra hjälparbete. Privatiseringen av hjälparbetet efter Katrina blev så omfattande att FEMA (USAs statliga katastroforganisation) var tvungen att hyra in ett externt företag för att kontrollera de kontrakt de hade med olika företag som skulle arbeta med hjälparbete. Dessutom var kom hjälpen i återuppbyggnaden inte i särskilt stor utsträckning fram och omfattande privatiseringar av det som tidigare var gemensamt ägde rum.

Mycket av forskningen på CR är gjord ur en amerikansk kontext. Dels för att de har haft många större katastrofer, dels för att myndigheterna arbetar med att utveckla lokala krafter för att motstå samhällsstörningar. Men det är också väldigt svårt för forskare att mäta resiliens. Jag kan se att det skulle kunna finnas olika faktorer som potentiellt kan göra oss mer resilienta (och det är ju i princip det som hela min bok Överlev katastrofen handlar om) men det är svårt att mäta eller sätt siffror på dessa. Ofta lyfts framgångssagor upp som lyckade exempel på när det funkat, men samma grundförutsättningar kan ha funnits på andra platser men att det ändå gick åt skogen.

Katastrofer sker alltid på en plats. Den kan vara större eller mindre, men vi som påverkas är någonstans när det sker. Och vi försöker göra det bästa av situationen där. Beslut fattade på lokalnivån är oftast mer effektiva än de som fattas uppifrån. Det finns en tydlig riktning om att ”bottom up” är mer effektivt än ”top down” när det gäller beslutsfattande om hur katastrofer ska hanteras. Det är även, ur ett demokratiskt perspektiv, viktigt att människorna som berörs själva ska kunna besluta över sin situation. I praktiken gör folk som de tror är bäst snarare än att följa direktiv som de inte känner sig delaktiga i. Den här kunskapen, i kombination med vetskapen att människor agerar och försöker bättre sin situation i kriser, är viktig för att veta varför det är viktigt med någon typ av lokala förberedelser. Och att även myndigheter måste vara medvetna om detta.

Men CR ska inte alltid ses som något positivt. Om vi tittar på en grupp som Amish har de ett starkt community och är extremt resilienta eftersom de inte använder modern teknologi, men samtidigt är de exkluderande. Vad vi vill ha är inkluderande CR framförallt för att det är mer effektivt. Inom socialpsykologi kan vi till exempel se att diversifierade grupper fattar bättre beslut än homogena. Andra communityn som är potentiellt livsfarliga är ju nazistiska grupper som NMR eller kriminella organisationer. De har sina starka nätverk och strukturer som vi sett historiskt kan farliga för lokalområden snarare än utveckla resiliens. Här blir problemet för forskningen att bra communityn är bra och dåliga är dåliga. Och det riskerar att urvattna begreppet.

Ett sätt att översätta CR skulle kunna vara ”hållbar utveckling” eftersom det har en bred betydelse på svenska. Då ser vi också påfrestningarna som en naturlig del av den långsamma klimatkollapsen vi lever i.

Inom forskningen är CR svårt att använda eftersom det finns så många betydelser och definitioner. Det riskerar att bli ett populärt buzz word för att få något att låta bra. I praktiken tycker jag gott och väl att det kan användas för att beskriva till exempel omställningsnätverk eller Preppa Tillsammans-grupper. Att lära sig mer med sin grannar, fundera på vad som kan hända och vilka lokala gemenskaper du är delaktig i är viktigt. Att ingå i olika lokala nätverk är en essentiell del av att vara katastrofförberedd. För vill vi studsa tillbaka eller vill vi studsa framåt egentligen? För min del tänker jag att katastrofer är öppningar till något nytt. Något bättre. Men det kommer inte av sig självt.

Annonser

Gästinlägg: Är en zombie en han/hon/hen eller det?

Då var det dags för ett gästinlägg av Linda Flores Ohlson som är lektor i spanska vid Göteborgs Universitet. Hennes aktuella forskningsprojekt heter Fictional Creature Pronominalization och hon forskar alltså på zombiens pronomen. Mycket nöje!

Om du läser det här stycket hämtat från Guillermo del Toro och Chuck Hogans vampyr/zombietrilogi The Strain, vad är det då för slags varelse du ser framför dig?

The man attacked. He charged […] but then the leash chain caught, snapping him back. They saw him now –saw his face. He sneered, his gums so white it appeared at first that his bared teeth went all the way up into the jaw. His lips were pale with thirst, and what was left of his hair had whitened at the roots. He crouched on all fours on a bed of soil.

Eftersom de pronomen (ord som ersätter namn och substantiv) som används för att referera till varelsen är de som i engelskan oftast används för att referera till människor så är det antagligen en man, om än så läskig, som du föreställer dig. De fetstilta orden i det här stycket kommer inte från originalet. Du ska nu få läsa hur texten egentligen ser ut i romanen:

The thing attacked. It charged […] but then the leash chain caught, snapping the thing back. They saw it now –saw its face. It sneered, its gums so white it appeared at first that its bared teeth went all the way up into the jaw. Its lips were pale with thirst, and what was left of its hair had whitened at the roots. It crouched on all fours on a bed of soil. (sid. 659)

De flesta skulle nog hålla med om att det nu är en helt annan slags varelse man föreställer sig, något som inte alls är en människa utan ett riktigt monster.

Vad är det då för pronomen man använder när man skriver om zombier och spelar det någon roll?

Svaret på den första frågan är dels att det beror på vilket verk man läser. En del texter använder sig uteslutande av icke-mänskliga pronomen. Det gör t ex Brian Keene’s The Rising trots att zombierna har namn och är intelligenta:

the dead thing that had once been Timothy Powell shouted in Sumerian. It knew how to use the PA-system, and directed its curses over the loudspeakers. […] “Who are you?” he asked it again, fighting to keep the tremor from his voice. […] “Ob,” it said with Powell’s mouth. (sid. 35-37)

Andra använder sig bara av mänskliga pronomen, som Alley när hon pratar om sin zombiepojkvän i I Kissed a Zombie and I Liked it (Adam Selzer):

That smell in his car and the medicine? Obviously embalming fluid – a quick Google search confirms that zombies need to drink that stuff every four hours to stay moving. The stuff that would stop the pain but he couldn’t get it? Probably brains. (sid. 76)

Vad som är riktigt intressant är att i många fall är det vilken relation berättaren i historien har till zombien i fråga som avgör vilket pronomen hen använder. I Warm Bodies (Isaac Marion) finns det två olika sorters zombier: ”Fleshies” och ”Boneys”. The Fleshies är zombier som är mer mänskliga. Visserligen luktar de illa och deras hud och ögon är grå, men en del av dem kan prata lite och de är intelligenta och har ett medvetande. The Boneys är gamla zombier som blivit benrangel och som inte längre har någon  mänslighet kvar. Bokens huvudkaraktär, R, är en Fleshie och han använder sig alltid av icke-mänskliga pronomen när han pratar om the Boneys:

the Boneys stop their preaching and stare at us. One of them comes forward, climbs our stairs, and take us both by the wrists. It leads us down into the circle and raises our hands in its clawed grip. It lets out a kind of roar. (sid. 11)

Men när R pratar om sin vän M, som också är en Fleshie, så använder han sig av de mänskliga pronomina:

I rise to find M waiting for me at the top. He is hundreds of pounds of muscle and fat draped on a six-foot-five-frame. Bearded, bald, bruised and rotten, his grisly visage slides into view and I crest the staircase summit. It he the angel that greets me at the gates? His ragged mouth is oozing black drool. (sid. 5)

Här gör alltså pronomenanvändningen skillnad på olika sorters zombier!

Nu har vi egentligen redan svarat på fråga nr 2: Spelar det någon roll vilket pronomen man använder när man pratar om zombier? För det gör det ju uppenbarligen eftersom det säger något om vilken relation man har till zombien, och samtidigt påverkar det läsaren/tittaren och hur denne uppfattar zombien. I vissa texter och filmer hittar man t.o.m. tydliga kommentarer som visar att berättaren är medveten om att det spelar roll vilket pronomen man använder. I tv serien Z Nation (IMBd) finns det en scen där unge 10 Thousand (10K) berättar för sin vän Doc om när hans pappa blev smittad:

-What did you do?

– I killed it.

– Damn kid, you had to put down your own dad?

– I didn’t kill him, I killed it.

Här behövs inte mer kommentarer, användandet av “him” och “it” säger tillräckligt, vi förstår att 10K anser att hans pappa upphörde av vara människa när han blev smittad: han gick från att vara en “han” till att bli en “det” och därför var det okej för 10K att döda honom. Ibland måste berättarna i historierna påminna sig själva om att varelserna som invaderar världen inte längre är människor:

The first G I saw was small, probably a kid, I couldn’t tell. Its face was eaten off, the skin, nose, eyes, lips, even the hair and ears […]. It was stuck inside one of those long civilian hiker’s packs, stuffed in there tight with the drawstring pulled right up around its neck.  […]. it was splashing around […]. Its brain must have been intact […] It couldn’t moan, its throat had been too badly mangled, but the splashing might have attracted attention, so I put it out of its misery, if it really was miserable, and tried not to think about it. […] don’t try to imagine who they used to be, how they came to be here, how they came to be this. I know, who doesn’t do that, right? Who doesn’t look at one of those things and just naturally start to wonder? It’s like reading the last page of a book…your imagination just naturally spinning. And that’s when you get distracted, get sloppy, let your guard down and end up leaving someone else to wonder what happened to you. I tried to put her, it out of my mind. (sid. 220-221)

I det här stycket från Max Brooks World War Z för berättaren en monolog med sig själv där hon påminner sig om hur viktigt det är att inte tänka för mycket på det tragiska människoöde som ligger bakom varje zombie hon ser. Som du kanske lade märke till rättar hon sig här i slutet av stycket: det är inte en ”hon” utan en ”det” som hon precis skjutit i huvudet.

Det är ju självklart mindre samvetskval relaterade till att döda något än någon, eller hur?

I senare zombielitteratur blir det allt vanligare att zombierna är intelligenta varelser och då kan det bli knepigare att veta hur man ska förhålla sig till dem. Det är inte längre lika självklart att man samvetslöst kan skjuta dem hur som helst, och detta reflekteras också i pronomenanvändningen. I The Girl with all the Gifts (M.R. Carey) finns det också olika sorters zombier. Vi har de mer traditionella zombierna som inte har något medvetande och agerar på ren instinkt, och så har vi zombiebarnen som är annorlunda än de andra eftersom de är intelligenta varelser som kan prata. I följande citat är det tydligt att man inte vet hur man ska referera till dem:

Bring us one of those kids. Let’s take a good long look at him/her/it. (sid. 78)

Det finns hundratals exempel på den här osäkerheten kring vilket pronomen man ska använda när man skriver om zombier, både i böcker och på film. Denna språkliga ovisshet visar att vår relation till zombierna är både komplicerad och problematisk. Till skillnad från många andra monster och fiktiva varelser, som t ex. troll, så har de ju varit människor förut. Dessutom börjar gränsen för zombie och människa, levande och odöd suddas ut allt mer med de nya berättelserna om ”humana zombier”, dvs, zombier som talar, är intelligenta och kanske t.o.m. har ett samvete och kan älska, sakna, skratta och gråta.

Så nu återstår bara frågan, när du ser den första zombien genom sovrumsfönstret en kväll, kommer du då skrika ”Nu springer jag ut och sätter en kofot i huvudet på honom/henne eller den/det?

 

REFERENSER

Brooks, Max. 2006. World war z: An oral history of the zombie war. New York: Broadway Paperbacks.

Carey, M. R. . 2014. The girl with all the gifts. London: Orbit.

Del Toro, Guillermo and Chuck Hogan. 2013. The complete strain trilogy. e-book. London: Harper Collins Publishers.

Flores Ohlson, Linda. Manuscript in preparation. The zombie as a pronoun – the use of subject and possessive pronouns in expressing (de)humanization and/or (de)zombification in disaster fiction.

Flores Ohlson, Linda. Manuscript in preparation. Fictional creature pronominalization – the use of he/she/it in reference to zombies, vampires and trolls in Guillermo del Toro’s literary work.

IMBd TV Channel. 2014-. Z nation (tv series). http://www.imdb.com/title/tt3843168/.

Keene, Brian. 2003. The rising. Portland: Deadite Press.

Marion, Isaac. 2010. Warm bodies. London: Vintage Originals.

Selzer, Adam. 2010. I kissed a zombie and i like it. Delacorte Press.