Bloggarkiv

Mellan individualistisk prepping och statlig styrning

I en intressant Essä i OBS i P1 pratade juristen Tormod Otter Johansen om katastrofen som möjlighet och om hur vi inte behöver välja den individualistiska preppingen eller tron på att staten kommer att lösa alla våra problem. Otter Johansen hade läst Rebecca Solnits A Paradise Built in Hell – the Extraordinary Communities that Arise in Disaster och diskuterar utifrån bokens optimistiska grundtes – att katastrofer faktiskt är en möjlighet till något nytt. Till gemenskaper som inte annars uppstår. Mina tankar går direkt till den våg av organisering och sociala rörelser som uppstod efter den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Hur människor som tidigare aldrig varit organiserade eller kände att de var en del av något större tog till gatorna och krävde förändring.

Går det att redan innan en katastrof skapa något som kan vara ett frö till något bättre? Jag tror det. Tanken är att vi med grannar och närstående gemensamt kan förbereda oss för att något kan hända. Jag har tidigare i en rad inlägg lyft fram ”Att känna sina grannar” som en viktig katastrofförberedelse, och det är det det handlar om. Men förutom att bara känna sina grannar så gäller du ju att prata om de här frågorna tillsammans.

Det finns ett problem med 72 timmars-kampanjer då de lägger över delar av ansvaret som det gemensamma tidigare haft på individerna. Det är en del av en trend i samhället att lägga över mer på vanligt folk och att minska det offentligas resurser, vilket drabbar de resurssvaga mest. Men att satsa på att bygga upp lokala gemenskaper som kan vara en resurs vid kriser är en brygga mellan att människor ska tvingas klara sig helt själva och att förvänta sig att staten ska lösa problemen som uppstår. 72-timmarskampanjer har ofta också svårt att nå ut ordentligt vilket utvärderingen av Göteborgs stads kampanj visade. Jag tror helt enkelt att vi behöver samtala tillsammans om problemen, och inte bara få information ”uppifrån”.

ABF och Civilförsvarsförbundet har nyligen tagit fram ”Boken om hemberedskap – bli bättre förberedd” och det kan ju vara ett första steg till att organisera mera lokalt. Gör en shout out i den lokala facebookgruppen för området eller sätt upp lappar eller lägg lappar i brevlådor om du föredrar det mer gammaldags. Att ha en studiecirkel kring boken är ett bra sätt att både få kontakter med människor som bor i närheten och att lära dig mer om kris och katastrofberedskap. Det går såklart också att läsa boken tillsammans med andra i en redan befintlig organisation. Ha ett möte där ni pratar om vad ni skulle kunna göra tillsammans vid en kris i innebandyföreningen eller läxläsningsgruppen. En redan existerande organisation har stora möjligheter att snabbt komma igång vid en katastrof, och har ni pratat om det i förväg är det kortare avstånd till handling när något verkligen sker.

I USA är det här rätt populärt i beredskapskretsar, det finns en större vana av att organisera sig i lokala communitys (som det saknas ett bra svenskt begrepp för).  Konceptet Community Resilience utarbetades efter Orkanen Katrina där det i dess svallvågor visade sig att de som hade starka lokala nätverk och kände varandra klarade sig bättre och kunde vara en resurs i efterarbetet. På länken ovan finns det PDFer om hur en kan gå till väga för att komma igång. Det har använts för att göra fattigare omården i Los Angeles mer resilienta till exempel. Optimalt vore ju också att engagera föreningar och sammanslutningar i lokalområdet för att bli starkare och mer förberedda. Jag skriver en del om hur det går att göra praktiskt i kapitlet om att känna sina grannar i ”Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig”.

Så när myndigheterna nästa gång (kanske vid nästa krisberedskapsvecka i slutet av maj 2018) ställer frågan till dig: ”Klarar du 72 timmar”, frågar du dina grannar: Hur klarar vi 72 timmar?

 

 

 

 

Annonser

Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig!

Nu börjar de sista pusselbitarna till boken bli klara. Just nu sliter jag med den näst sista redaktörsgenomgången  samtidigt som jag planerar releasefest (15 dec på Kraken i Stockholm) och en massa annat.

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen handlar framförallt om olika typer av katastrofer, beteenden och teorier om om vad som gör oss resilienta – alltså motståndskraftiga. Men även om kroppens behov och överlevnadssituationer, vad som sannolikt kan hända och vad som är mindre sannolikt. Del två är uppdelad i tolv kortare kapitel och tar upp olika faktorer som påverkar din förmåga att klara en katastrof. Alltså sätt att förbereda dig på:

  • Känn dina grannar
  • Känn dig själv – känn din kropp
  • Stresshantering och STOP-regeln
  • Ha något att leva för
  • Hemberedskap
  • Fysisk träning
  • Organisering
  • Gruppdynamik och ledarskap
  • Katastrofträning och förberedelser
  • Förmågan att improvisera
  • Skaffa en hobby
  • Optimistisk realism

Det är helt enkelt en långversion av Zombieöverlevnadskalendern 2018 (bokus, adlibris) med både en teoretisk genomgång men även en del praktiska tips på hur du kan utveckla dina överlevnadsförmågor. Helt enkelt att bli bättre förberedd på någon typ av katastrof. De här olika egenskaperna/förmågorna/färdigheterna har jag kommit fram till genom intervjuer och genom att läsa en massa forskning om katastrofer. Tanken är att det ska vara saker som du ska kunna göra i ditt liv och till och med göra det bättre (ibland hatar jag mig själv en smula för att det känns som om jag skriver en självhjälpsbok). Zombierna finns med såklart, men de har en något mindre roll än i Zombieöverlevnad.

Så här blev omslaget i alla fall. Det var svårt att klura ut vad jag egentligen vill ha på det och det är lite svårt att tänka sig hur den blir ”på riktigt”.

 

Förberedd – en introduktion till skandinavisk krisberedskap och prepping

cover225x225Jag har väntat lite på en svensk renodlad prepperbok. Det är ett ämne som ligger rätt i tiden och som det finns mycket att diskutera kring. Det här är dock inte riktigt boken jag förväntat mig och jag misstänker att någon av de stora förlagen inom ganska kort kommer att släppa en mer omfattande bok. Förberedd, skriven av bröderna Stefan och Michael Sjödin, är precis som undertiteln säger en introduktion. Boken utgår från att något kan hända och att vi inte vet vad. Att samhället är såbart.

Boken utgår från kroppens behov (men använder inte samma definition som civilförsvarsförbundet/Svenska överlevnadssällskapet) vilket är det rimliga. Tyvärr är inte trygghet/psyke med som behov, inte heller sömn vilket jag tycker är en miss. Däremot har de med toalett som ett behov vilket kan kännas krystat (förlåt…) men jag tycker det är bra. Jag skulle hellre vilja se ämnet som hygien egentligen, eftersom det är det som kan brista efter toalettbesök. Och det är ofta något som kanske inte tas upp så mycket i apokalypssnacket. Det är också bra att boken inte har samma prylfokus som många delar av prepperrörelsen har.

Problemet med Förberedd är att den i ganska liten utsträckning ger oss tips på vad vi ska göra (t ex hur vi bygger värmekojor i lägenheten vid långvariga strömavbrott på vintern). Däremot finns tips på böcker/internetkällor som tar upp mer, men det borde kunna rymmas mer. Det är en introduktion, så en de gallring har ju såklart fått ske, men jag när jag läser den och jämför med till exempel Civilförsvarsförbundets ”Överlev hemma!” (som tyvärr är slutsåld) så är den senare mer ett hjälpmedel.  Överlev hemma har också till exempel checklistor för att underlätta prepping i det egna hemmet.

Det jag dock stör mig mest på är synen på människan. I början av boken slås fast: Det finns två sorters människor – de som förbereder sig och de som inte gör det. De som inte gör det kommer att stå helt handfallna och bara låta allt gå åt skogen. Människor i nya svåra situationer lär sig lösa problem snabbt. Ett fåtal kanske blir handlingsförlamade, men den stora majoriteten av alla människor, förberedda eller inte, anpassar sig snabbt till en ny situation och lär sig hantera de utmaningar som sker. Dessutom är alla förberedda på något, det är bara i varierande grad utifrån vilka hotbilder vi ser. Det är mer fruktbart att tala om mer eller mindre förberedd hela tiden. De flesta har kanske några huvudvärkstabletter hemma för att de vet att de behöver det någon gång, de flesta använder säkerhetsbälten i bilen inte för att de tror att de ska krocka men för att det är dumt att chansa. Det är alltså inte en fråga om allt eller inget, det är en fråga om mer eller mindre.

Även i slutet av boken är människosynen ett problem. Visst står det att vi söker oss till varandra och börjar samtala vid kriser, men ganska snabbt kommer de in på riskerna med att berätta att de preppar. I stället för att göra det till ett kollektivt projekt blir förberedelserna något som ska individualiseras. Jag tror det är helt fel väg att gå, de enkla tipsen för förberedelser som boken erbjuder är egentligen inte konstigare än att ha säkerhetsbälte. Om en bara lyckas presentera problemen som kan uppstå på ett rimligt sätt så förstår nog de allra flesta. Och varför inte ta med en vattendunk som present nästa gång du blir bjuden på middag hos grannarna? Eller pratar krisberedskapen i bostadsrättsföreningen eller bjuder in civilförsvarsförbundet att prata för grannar eller i Hyresgästföreningen?

 

Bokus

 

 

 

Om katastrofberedskap – det du faktiskt behöver.

Sista januari kunde vi läsa rubriken ”Var tredje tror på svensk katastrof”. Enligt en Sifo-undersökning tror drygt 30% att det mycket eller ganska sannolikt att ”större katastrof som innebär att all infrastruktur slutar fungera, inträffar i Sverige under din livstid”. Däremot anser sig bara drygt 20% vara redo för en liknande katastrof. En skrämmande bild av hur människor väljer att stoppa huvudet i sanden hellre än att göra något åt sin situation. Det finns såklart en parallell till vår syn på klimatet. Vi flyger mer, äter mer kött och åker mer bil d v s gör allt för att försämra situationen apoksamtidigt som oron för problemen ökar. Skillnaden är att det trots allt är ganska enkelt att göra sig mer förberedd på en katastrof. För att förbereda sig på en klimatkrasch krävs en större omställning (även om vardagsförberedelser också är viktigt).

Så i dagarna kom en ny rapport om bristerna i beredskapen hos svenska folket. Denna gång gjord av Nationellt centrum för krishanteringsstudier vid Försvarshögskolan på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB konstaterar att de flesta inte skulle klara mer än en dag och att de behöver göra mer informationsinsatser. Tyvärr finns det dåligt stöd för att just informationsinsatser leder till ökad handling och medvetenhet. Det handlar om människors förhållningssätt till risker och hur en ser på vad som faktiskt kan hända.

I lagtexter är det ganska oklart vad vi egentligen ska klara av som privatpersoner. Det talas ofta om att vi ska kunna klara oss tre dagar utan ström och matleveranser men det finns inte reglerat mer än att det upprepas av en del organisationer och preppers. Det offentliga förväntar sig att de enskilda tar ansvar men inte exakt hur, en tumregel verkar vara ju mindre kris desto mer ska vi kunna lösa själva utan inblandning. Försäkringar är till exempel bra att ha vid sådana tillfällen. Vid större kriser kopplas större del samhället in (här är ett inlägg om hur svensk katastrofberedskap faktiskt är uppbyggd) såväl myndigheter som frivilligorganisationer och privatpersoner.

Så, vad behöver du för att klara dig? Jag tror att det bäst att utgå från våra grundbehov: Sömn, värme, mat, vätska och trygghet. Men exakt vad som är lätt att åtgärda är väldigt olika beror på typ av bostad. Civilförsvarsförbundet har en bra Risk och sårbarhetsanalys (RSA) där du kan se vad du kan göra och vad du har just nu. Det är en bra idé att ha en så kallad krislåda. Din Säkerhet (som är en av MSBs sidor för information till privatpersoner) har en lista. För att skydda dig från zombier behöver du också se till att de inte kan ta sig in i lägenheten eller trapphuset.

Det är också viktigt att veta vilka av kroppens behov som behöver tillfredsställas först. Den första skulle jag säga är trygghet och i tillfällen av kris är handlar trygghet om information. Att få reda på vad som hänt och vad vi rekommenderas göra är essentiellt för att själv kunna fatta rätt beslut. Därför är det bra med dels en radio med vev eller solceller som kan användas för att få in radiosändningar, dels är det bra med någon typ av extra batteri till telefonen så du kan läsa olika källor om det som inträffat samt kontakta familj och vänner som kan tänkas vara i större fara.

Värme är också viktigt. Efter bara någon timme börjar lägenheter bli kalla när elen slutar fungera. Och på ett dygn är det nästan helt utkylt. Ljus och fotogenlampor eller lyktor värmer upp en del, men det krävs så klart ventilation då eld äter syre. Att ha sovsäck eller ordentliga filtar är bra och var gärna så många personer i samma rum som möjligt. Är det riktigt kallt kan det vara bra att göra värmekojor under ett bord eller i en soffa.

Vätska är det tredje behovet som är viktigt att tänka på. Ett par dunkar eller PET flaskor med vatten i är bra att ha för säkerhets skull. Det händer ju dessutom titt som tätt att vattnet stängs bönorav utan att en kommit ihåg att det är.

De allra flesta har mat så det räcker, rent kalorimässigt, för en rätt lång tid – särskilt om vi räknar på lägsta intaget på 500-600 kalorier per dag. Vetemjöl, socker, olja och liknande är relativt kaloritäta produkter som det oftast finns en del av hemma. Det är däremot inte så rolig mat. Med några paket bönor i salsa, några chokladkakor, havregryn eller bovete som bara kan blötläggas blir det trevligare och lättare att mentalt tackla otrevligheter som att zombier krafsar på din dörr 24/7. Lycka till!

Här är en informationsfilm från MSB som heter Om krisen kommer.