Bloggarkiv

Another end of the World is Possible

Jag har läst boken ”Another End of the World is Possible – Living the collapse (and not merely surviving it)” av de franska kollapsologerna Pablo Servigne, Raphael Stevens och Gauthier Chapelle. Den kom 2018 men på engelska kom den ut 2021. Boken är en uppföljare på ”How Everything Can Collapse” som jag inte läst men som handlar mer om varför samhället står på randen till kollaps. I den här boken får vi istället lära oss hur vi lever med det och hur vi kan göra för att klara av det. Även om det knappt handlar om konservburkar överhuvudtaget är det väl ändå en bok som borde intressera preppers. Den kan ibland upplevas som flummig med tips om att lyssna på träd, men den är också på sina ställen riktigt intressant. Den termoindustriella civilisationen (som de kallar världen vi lever i) har redan börjat kollapsa, även om vi inte nått in i den mest kritiska fasen av kollapsen än. Kollapsen är både snabb och långsam vilket gör att vi har svårt att se exakt vad som händer och inte alltid hur de olika delarna av samhället som kollapsar hänger ihop. Boken lyfter att vi behöver en kollapsosofi alltså ett filosofiskt synsätt på den kollapsande civilisationen som är både beteenden och inställning till livet generellt i den oundvikliga situation vi befinner oss i.

Den är indelad i tre delar. Den första handlar om hur medvetenheten om den kommande kollapsen och hur själva kollapsen påverkar oss mentalt. Har hopp och optimism någon plats i den här världen? (ja). Men också hur vi kan prata om de här frågorna med andra. Sorg och förnekelse är centrala teman i att ge upp något, precis som det är med att lämna tanken på en ljusnande framtid bakom sig. Hur hanterar vi det?

Den andra delen är mer inriktad på andra synsätt till oss själva och naturen som inte är en del av den termoindustriella civilisationen. Om de stora berättelserna som finns. Författarna lyfter Joanna Macys tre olika berättelser som just nu slåss om att bli den rådande. Den första kallas ”Business as usual” och är väl den vanliga berättelsen om att människan kommer att lösa alla problem som uppkommer och ”klara” klimatförändringarna med fortsatt utveckling. ”The Great Shipwreck” eller ”The Great Unravelling” är den apokalyptiska där allt går åt skogen och människan tar kål på sig själv och nästan hela planeten. Macy lyfter istället ”The Great Turning” som handlar om att kollektivt omorientera samhället så det blir livsbefrämjande. En tredje revolution efter den neolistiska och industriella. En snabb djup förändring inifrån. Den typen av dramaturgi är lockande. Att vara en del i den stora förändringen vi har framför oss. Att kunna se tillbaka på sitt liv och tänka: ”Vi gjorde det, fast vi var uträknade och allt såg hopplöst ut.” Den bilden känns igen från nästan varenda Hollywoodfilm.

Den tredje delen går in mer på kollapsosofin och hur vi kan hitta förhållningssätt till andra levande varelser och att skapa mening i livet. Hur vi kan skapa band mellan oss själva och andra människor, djur och växter. En fin idé de tar upp är att tiden och döden tidigare oftast setts som cirkulär. Att vår död innebär att andra kan leva och växa genom våra förmultnande kroppar. Den tredje delen tar också upp ”rough weather networks” alltså nätverk mellan de som organiserar sig utifrån ömsesidig hjälp och på olika sätt främjar en annan typ av liv än business as usual.

Jag tycker att boken är intressant på många sätt. Jag delar författarnas tro på att vi lever i en civilisations kollaps och hur det kan gå till. Att det kan ta tid men att händelser som coronapandemin vi nu lever i är en sådan större händelse som vi kommer att kunna identifiera i efterhand som en av smällarna under det tidiga 2000-talet som var en av punkterna. Jag gillar att de betonar gemenskaper och närhet som en av de viktigare delarna av att vara förberedd på det som kommer. Ensamma kan vi varken fysiskt eller mentalt tackla det som kommer. Eller kanske inte ens det vi lever i. Det som jag tycker är lte problematiskt med boken är det jag upplever som flum eller ovetenskapliga föreställningar. De tar också upp att vi behöver vidga det vetenskapliga perspektivet och det kan jag hålla med om, men den finns något exotiserande över vurmen för andra sätt att leva. Lite samma problem som jag upplevde med boken Aktivt hopp (som författarna refererar till många gånger) men som också har en del riktigt bra delar. Boken är läsvärd särskilt om du tar delar av den med en nypa salt.

Another End of the World is Possible