Bloggarkiv

Elitpanik och Coronakrisen

Den svenska debatten om myndighetrna gör tillräckligt går varm. Många tyckare och experter säger att vi borde stänga gränser, skolor och tvångsisolera som många andra länder har gjort. En del andra tror mer på att det är viktigt att behålla ett öppet samhälle och att vi ska kolla på forskningen om vad som faktiskt ger effekt hellre än att göra saker bara för att göra saker. Jag har tänkt mycket på begreppet elitpanik i det sammanhanget. Elitpanik handlar i korthet om att makten i samhället utgår från att människor kommer att bete sig illa vid kriser vilket leder till en felaktig tolkning av situationen då människor generellt beter sig bra eller som vanligt i akuta katastrofsituationer.

Elitpanik är inte särskilt utforskat, men begreppet myntades i artikeln: Elites and Panic: More to Fear than Fear Itself av Lee Clarke och Caron Chess. De menar att det finns tre centrala relationer kring elitpanik:

  • När eliten oroar sig för panik – alltså när eliten tror att människor ska bete sig illa och att människor blir farliga för varandra.
  • När eliten orsakar panik – när politiska beslut leder till att människor hamnar i konflikt med varandra eller med ordningsmakten.
  • Eliten som blir panikslagna – när makten börjar bete sig märkligt och utan att se vad som verkligen händer.

Det är den sista punkten som det här handlar om. I skrivande stund i Sverige tycker jag att det inte råder elitpanik, på presskonferenserna med experter eller med statsministern går det ut information i en sansad ton. Flera av experterna pratar om att vi faktiskt inte vet vad som är bäst. Kanske kommer vi aldrig få reda på det heller även om vi kan lita på att det kommer mängder av utvärderingar av den här krisen.

Däremot så går det att argumentera, utifrån Clarke och Chess, för att den typen av politiska förslag vi kan se i många andra länder besläktade elitpanik eftersom det i stor utsträckning handlade om att visa handlingskraft. Att agera snabbt blir viktigare än att göra övervägda beslut där konsekvenserna av handlingarna och de praktiska möjligheterna att genomföra dem är med i beräkningarna. Hellre göra något än att riskera att målas ut som passiv. Besluten om att inte stänga skolor och ta till hårdare tag mot att gå ut överhuvudtaget är noga övervägda skulle jag säga. Det kanske är fel, men min gissning är att det är bra. Och de siffrorna jag sett visar att siffrorna i Sverige ökar långsammare än i många andra länder. Men jag är noga med att påpeka att jag inte alls är säker på det här.

Makthavare tjänar ofta på krisartade händelser och det skapar möjligheter för drastiska åtgärder som inte skulle kunna drivas igenom i normala fall. Vid en kris söker sig människor ofta till något tryggt och stabilt. I Naomi Kleins bok (och film) Chockdoktrinen visas det tydligt hur en annan ekonomisk politik kan införas vid någon typ av katastrof (krig, statskupp eller andra större händelser). ”Never Waste a Good Crisis” handlar om just det. Att varje kris är en öppning i det normala och en möjlighet till radikala politiska beslut som skulle vara svåra att genomföra eller ens föreslå under normala förhållanden.

Så även om reaktionerna kanske inte är elitpanik i ordets egentliga meningen tycker jag att det finns kopplingar. Vi behöver tänka på vad som sker och hur retoriken efter en händelse ser ut. Det finns all anledning att hålla huvudet kallt och verkligen tänka igenom vilka de rimliga svaren på de problem som finns är.

Att hantera en framväxande pandemi

Jag får ganska många frågor om vad vi bör göra nu när Coronaviruset covid-19 drar fram även över Sverige. Ska vi vara oroliga? Eller snarare – hur oroliga bör vi vara? Jag har tyvärr inget bra svar, men jag försöker se hur människor hanterar situationen. De vanliga reaktionerna som jag ser runt mig kan delas in i två huvudspår. 1. Det är inte värre än den vanliga säsongsinfluensan och 2. Nu är det slut med civilisationen. Ok, jag spetsar till det lite, men det är väl en skala där få är någonstans i mitten.

Det finns flera psykologiska aspekter av det som jag tycker är intressanta. En kallas normalitetsbias och handlar om att människor inte tycker om att inte veta hur det ska bli. Då är det lätt att falla in i att tänka bort att det skulle kunna bli riktigt illa. Amanda Ripley kallar den här fasen ”förnekelse” och det ligger nog något i det. Det kan också kallas obeslutsamhet kring en situation vi tidigare inte varit i.

Vi får inte heller glömma att en pandemi är den perfekta nyheten (som Johan Giesecke sa i Beredsamavsnittet om pandemier). Det är något nytt, något vi kan bli oroliga över och det kan hela tiden komma nya uppdateringar som generar nya klick. Och bara ett fån kan säga att den inte påverkas av detta. När det står katastrofrubriker i tidningarna påverkas vi. Det är alltså någon form av brottningsmatch mellan normalitetsbias och hur vi påverkas av att det pratas om smittans spridning flera gånger i varje nyhetssändning. Omedvetet väljer många ett spår att gå in i och tolkar sedan informationen som kommer utifrån det spåret.

Även om smittan förmodligen kommer att kommer att få ekonomiska konsekvenser (och positiva klimateffekter) och riskerar att sabba det ekonomiska systemet så vet vi inte hur det kommer att slå. Och det finns inte så mycket vi faktiskt kan göra åt det heller just nu.

Jag har storhandlat lite extra, särskilt tvål, men i övrigt har jag ännu inte gjort några större förändringar i livet. Att sitta lugnt i båten men att vara uppmärksam på eventuella förändringar och inte låsa sig vid ett spår tror jag är viktigt. Vi läser och delar oftast information som bekräftar det vi redan själva bestämt oss för att tro på. Jag tror det är bra att våga läsa olika bilder och ta sig och värdera informationen lite varsamt.

En sista grej bara. Ett ord som ofta används just nu är panik. Massmedia älskar det ordet eftersom det säljer. Men det kan också handla om att många tror att alla andra får panik om myndigheterna gör si eller så, eller att det är panik för att munskydden är slut i butikerna eller liknande. Jag har inte sett någon skriva att de själva har panik – det handlar alltid om att andra har eller kommer att få panik. I verkligheten är panik är alltså väldigt ovanligt i krissituationer. Det är inte panik vi behöver vara rädda för, däremot finns det anledning att oroa sig för att makthavare ska tro att det blir panik. Alltså elitpanik. Panik är alltså fel ord, men folk är rädda och oroliga. Med rätta. Jag är också det även om jag inte tror att undergången är här.

Smittan är ett hot mot människor jag älskar och det är lätt att känna sig maktlös inför det, men det finns saker vi kan göra för att åtminstone minska risken att de smittas. Vi kan se till att de vi känner som skulle kunna drabbas hårt av covid-19 (och andra influensavirus) har mat och förnödenheter hemma. Vi kan prata med de som är ensamma så att oro inte växer till ångest hos dem. Och vi kan vara extra noga med hygien, att stanna hemma från arbete och aktiviteter när vi är sjuka. Vi kan vara solidariska helt enkelt. På lång sikt behöver vi också se till att vården är överbemannad istället för som det är nu underbemannad. En starkare offentlighet ger större möjligheter att minska konsekvenserna av epidemier.