Vad är Community Resilience?

OBS varning för lite för långt inlägg. Men jag tänkte skriva lite ordentligt men populärvetenskapligt om begreppet Community Resilience som blivit populärt inom kris- och katastrofforskning. Vilka användningsområden kan det ha och hur går det att arbeta med?

Till att börja med är svårt att hitta en bra översättning av Community Resilience (CR). Engelskans community kan betyda både gemenskap och lokalitet, ofta finns det element av bägge. Det finns alltså både en rumslig och en social kontext som inte riktigt motsvaras i ett svenskt ord. Däremot kan det lika gärna handla om ett forum på facebook eller diskussionsforum som en fysisk gemenskap. Ett community kan vara inkluderande eller exkluderande. Vid katastrofer kan det bli extra tydligt. Det finns ibland men inte alltid en gemensam värdegrund i ett community. Det handlar om att tillhöra något oftast en grupp som delar arbetsplats, bostadsområde, fritidsintresse eller virtuellt baserad grupp.

Resiliens är också lite svårt eftersom det knappt används i svenskan, men kan översättas med motståndskraft eller förmåga att återhämta sig. Resiliensbegreppets historia brukar spåras till en artikel från 1973 inom ekologi och handlar då om ekosystems möjlighet att stå emot och återhämta sig från plötsliga förändringar. Men begreppet har använts långt tidigare och har sin grund i latinet och betydde då ”studsa tillbaka”. Under 1850-talet användes begreppet för att beskriva att stå hantera effekterna av en jordbävning. Det har även använts inom andra områden (som inom psykologin för att förklara barns psykologiska utveckling eller materiallära för att visa på materials hållfasthet). Just att studsa tillbaka (bounce back) eller komma tillbaka till hur det var tidigare, menar jag inte kan vara målet utan att komma framåt (bounce forward). Att ta lärdomarna en kris gett och göra något bättre av det.

Flera forskare pekar på hur resiliensbegreppet används i en nyliberal kontext där ansvaret för att folk ska ha det bra flyttas från det offentliga till individen. Vi kan se det i MSBs kampanjer om att vi ska klara oss en vecka utan hjälp utifrån och broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Det är en tydlig ideologisk förskjutning i användningen som följer samhällets utveckling i stort. Vi kan också se det i kölvattnet av katastrofer som Katrina i New Orleans där hjälparbetet blev en något som multinationella företag kapitaliserade på genom att de fick pengar från staten för att göra hjälparbete. Privatiseringen av hjälparbetet efter Katrina blev så omfattande att FEMA (USAs statliga katastroforganisation) var tvungen att hyra in ett externt företag för att kontrollera de kontrakt de hade med olika företag som skulle arbeta med hjälparbete. Dessutom var kom hjälpen i återuppbyggnaden inte i särskilt stor utsträckning fram och omfattande privatiseringar av det som tidigare var gemensamt ägde rum.

Mycket av forskningen på CR är gjord ur en amerikansk kontext. Dels för att de har haft många större katastrofer, dels för att myndigheterna arbetar med att utveckla lokala krafter för att motstå samhällsstörningar. Men det är också väldigt svårt för forskare att mäta resiliens. Jag kan se att det skulle kunna finnas olika faktorer som potentiellt kan göra oss mer resilienta (och det är ju i princip det som hela min bok Överlev katastrofen handlar om) men det är svårt att mäta eller sätt siffror på dessa. Ofta lyfts framgångssagor upp som lyckade exempel på när det funkat, men samma grundförutsättningar kan ha funnits på andra platser men att det ändå gick åt skogen.

Katastrofer sker alltid på en plats. Den kan vara större eller mindre, men vi som påverkas är någonstans när det sker. Och vi försöker göra det bästa av situationen där. Beslut fattade på lokalnivån är oftast mer effektiva än de som fattas uppifrån. Det finns en tydlig riktning om att ”bottom up” är mer effektivt än ”top down” när det gäller beslutsfattande om hur katastrofer ska hanteras. Det är även, ur ett demokratiskt perspektiv, viktigt att människorna som berörs själva ska kunna besluta över sin situation. I praktiken gör folk som de tror är bäst snarare än att följa direktiv som de inte känner sig delaktiga i. Den här kunskapen, i kombination med vetskapen att människor agerar och försöker bättre sin situation i kriser, är viktig för att veta varför det är viktigt med någon typ av lokala förberedelser. Och att även myndigheter måste vara medvetna om detta.

Men CR ska inte alltid ses som något positivt. Om vi tittar på en grupp som Amish har de ett starkt community och är extremt resilienta eftersom de inte använder modern teknologi, men samtidigt är de exkluderande. Vad vi vill ha är inkluderande CR framförallt för att det är mer effektivt. Inom socialpsykologi kan vi till exempel se att diversifierade grupper fattar bättre beslut än homogena. Andra communityn som är potentiellt livsfarliga är ju nazistiska grupper som NMR eller kriminella organisationer. De har sina starka nätverk och strukturer som vi sett historiskt kan farliga för lokalområden snarare än utveckla resiliens. Här blir problemet för forskningen att bra communityn är bra och dåliga är dåliga. Och det riskerar att urvattna begreppet.

Ett sätt att översätta CR skulle kunna vara ”hållbar utveckling” eftersom det har en bred betydelse på svenska. Då ser vi också påfrestningarna som en naturlig del av den långsamma klimatkollapsen vi lever i.

Inom forskningen är CR svårt att använda eftersom det finns så många betydelser och definitioner. Det riskerar att bli ett populärt buzz word för att få något att låta bra. I praktiken tycker jag gott och väl att det kan användas för att beskriva till exempel omställningsnätverk eller Preppa Tillsammans-grupper. Att lära sig mer med sin grannar, fundera på vad som kan hända och vilka lokala gemenskaper du är delaktig i är viktigt. Att ingå i olika lokala nätverk är en essentiell del av att vara katastrofförberedd. För vill vi studsa tillbaka eller vill vi studsa framåt egentligen? För min del tänker jag att katastrofer är öppningar till något nytt. Något bättre. Men det kommer inte av sig självt.

Annons

Vem vill du vara när katastrofen kommer? Om ensamhet, isolering och kriser

Jag lyssnade på Sveriges radios Tendens, en kortdokumentär om stormen Alfridas konsekvenser. Och i vanlig ordning satte det igång en massa tankar. Avsnittet hette ”Isolerade i stormen Alfrida” men det var ganska tydligt att de var isolerade i en bemärkelse, men i en annan inte alls. Människor hjälpte grannar att få sina behov tillgodosedda även om det innebar rätt mycket jobb, och de flesta verkade inriktade på att samarbeta. De blev mer isolerade från omvärlden men mindre isolerade i relation till varandra.

Den mesta postapokalyptiska fiktionen målar ut överlevnaden som en ganska ensam företeelse. Ett väldigt bra undantag är dagboksdelen i Jim Cobbs bok Prepparens Guide, och såklart The Walking Dead som numera mest handlar om att bygga communitys. Men den vanliga bilden är att vi vid katastrofer är ensamma och att det bara gäller oss som individer. Eller att vi ska klara oss själva utan andra. Men kriser och katastrofer är i princip alltid kollektiva händelser. Många påverkas och många söker sig till varandra för hjälp och stöd – både fysiskt och emotionellt.

Just hur och vilka du kommer att interagera med är det svårt att sia om i förväg om du inte redan har människor runt dig som du pratat med om detta. För egen del har jag flera i mitt hus som jag känner och umgås med och alla hälsar och har lite koll på varandra. Jag vet vilka som kommer att behöva stöd, och vilka som kommer att kunna hjälpa till. Utöver det så har jag Preppa tillsammans-gruppen som börjat planera för hur vi kan vara en resurs för varandra och för lokalsamhället i stort. Det kan inte nog understrykas hur bra jag tycker att den gruppen är. Om jag har ett tips så är det att sätta igång en sådan. Här finns en lathund i hur du gör för att komma igång.

Community Resilience är ett begrepp som är populärt inom risk- och krishanteringsforskning (inom kort kommer jag att skriva ett lite mer teoretiskt inlägg om Community Resilience). Det handlar i korthet och högst förenklat att lokala grupper med någon form av intressegemenskap kan vara en viktig resurs för att minska konsekvenserna av kriser.

Om du preppar, tänk in i scenariot att det kommer att finnas många andra människor runtomkring dig. De är förmodligen inte ute efter dina grejer utan försöker, precis som när det inte är kriser, hanka sig fram. Forskning visar att normer bryts ned långsamt vid katastrofer och folk kommer efter den första tiden att vara resonabla och hyggliga om de var det innan också. Tänk igenom hur och vilka du kan samverka med.

Ett problem med kommunikationen om hemberedskap är att den ofta riktar sig till individen och ”Skulle DU klara dig?” snarare än vad behöver du för att vara en resurs. Ett av de viktigaste temat i apokalyptiska/katastrofberättelser är just att vara utvald, att vara speciell. Det gäller både de gamla religiösa berättelserna och de moderna filmerna och serierna. I en katastrof har vi ju potential att vara just speciella och gör något för andra som faktiskt betyder något.

Jag tänker att den vinkeln är viktigare. Vem vill DU vara när katastrofen kommer? Vill du sitta inne i ditt hem eller vill du vara en av dem som gör saker bättre?