Bloggarkiv

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 2

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här andra inlägget om boken handlar om vad vi gör när krisen slår till (del 1 handlar om före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och den sista delen om återhämtning och hur vi lär oss av katastrofer). Det handlar om beteenden och hur vi agerar när vi förstått att något faktiskt hänt. Det är kapitel 6-8 i boken jag har sammanfattat.

Beredskap och varning 

En av de mest välstuderade områdena inom kris och katastrof är hur vi agerar vid varningar och larm. Det kan låta enkelt men det är flera faktorer som är måste uppfyllas för att varningen/larmet ska ge önskad effekt. Individen måste uppfatta larmet, kunna tolka det och sedan förstå innebörden. Sen måste vi veta vilka åtgärder vi förväntas ta och för det måste vi uppleva åtgärderna som möjliga att genomföra och relevanta.

Då måste vi se vilka varningskällor som finns. Det kan vara Hesa Fredrik, brandlarm eller uppmaning från t ex radio, men också vänner och bekanta. Budskap bör klargöra hur risken/hotet kan se ut och hur det påverkan människor. Var hotet finns. Tidsaspekten och råd om hur människor bör agera på det.

Den vanligaste reaktionen på varningar eller larm är misstro. Vi försöker hitta normala förklaringar som inte bryter för mycket mot hur det brukar vara. Ett exempel som brukar lyftas fram här är attacken mot World Trade Center 2001 när många i byggnaderna sökte info från andra källor innan de evakuerade.

Hur vi agerar handlar om familjekontext (alltså att leta upp familjen och agera som en enhet), om vi har en plan för vad vi ska göra, hur vi upplever den personliga risken samt om vi faktiskt tror på varningssignalen. Det sista är viktigt eftersom det leder till att vi faktiskt gör något. En viktig faktor här är tilltro till myndigheternas (eller vad källan nu är) information. Även vid upprepade ”falsklarm” (eller situationer som inte varit så allvarliga som förväntats) leder inte till sämre ageranden så länge tilltron till myndigheterna är korrekt.

Människor tror oftast att katastrofer ”inte händer mig” men att de är bättre förberedda än genomsnittet. Att ha en plan för agerande är viktigt för att kunna agera i den skarpa situationen. I vår preppa tillsammans-grupp har vi till exempel bestämt en mötesplats och tid där vi ses och börja agera. Det gör att vi först kan säkra vår egen situation, få mer info för att sedan börja se vad vi kan göra tillsammans.

Vid utrymningar söker vi oftast mer info och samlar familj/släkt/vänner innan vi utrymmer. Det är uppenbart att vi är sociala varelser som ogärna agerar ensamma. Vi tenderar ofta att skjuta upp utrymningen så länge som möjligt och särskilt om vi inte har ett tydligt bekant ställe att åka till. Varningar bör alltså betraktas som en social process. GEnerellt är det större risk att människor inte tar hotet på allvar än att vi överreagerar. Eftersom många risker och hot som det larmas för är diffusa och oklara till en början blir behovet av andra människor särskilt relevant.

Läs mer om hur vi agerar vid larm

Agerande vid olyckor och akuta hot

Vår bild av hur människor reagerar vid kris och katastrof är formade av rapporteringar av enskildas upplevelser eller populärkulturella föreställningar från t ex Hollywoodfilm. Där framställs panik, kaos och förvirring som det vanliga beteendet. Men verkligheten är en annan.

Alla katastrofer är sociala händelser men till exempel en brand i en lägenhet eller ett helt lägenhetshus får helt olika effekter för den drabbade individen. I den akuta fasen ser vi oftast en kollektiv känsla av gemenskap och motståndskraft där människor stödjer och tar risker för varandra.

Hur vi agerar och tolkar situationen beror också på om händelsen är orsakad av människor (misstag/försummelse eller av illvilja/ondska), av naturhändelser. Myndigheternas agerande kan också bli en social del av katastrofen särskilt i de fall den upplevs som  oengagerad eller inkompetent. Händelsen står alltså aldrig för sig utan hur det sociala och politiska spelet runtomkring utvecklar sig.

Stress vid akuta situationer

Stress är ett sätt att hantera svåra situationer. Stressreaktioner inbegriper fysiologiska, tankemässiga, motoriska och känslor såsom rädsla, ångest, vrede och skam. Flykt- eller kampreaktioner kan förstärka våra fysiska förmågor men inte för alla. Många kan istället få tunnelseende, få svårt att orientera sig eller fatta beslut. På engelska pratas det ofta om fight/flight/freeze reaktioner som de vanligaste. I bästa fall utgår krisplanering från de faktiska beteendena och inte hur människor borde bete sig (vilket tyvärr förekommer). När det gäller stress så ligger sanningen i betraktarens öga. Två olika människor bedömer ett hot helt olika och får olika reaktioner på samma händelse. Tolkningen och inte den objektiva sanningen är alltså det utgör grunden till reaktionen. Om din hjärna inte bedömer att den kan göra något är förnekelse vanligt, eller att du inte agerar alls.

Vid t ex bränder är det vanligt att vi följer ett rollmanus alltså fortsätter bete oss om vi brukar göra. Därför kan det ibland vara svårare att reagera konstruktivt i en välbekant miljö än i en främmande. Rollmanus kan såklart förändras med träning, men det är vanligt att vi fortsätter göra som vi brukar och helt negligerar hot som inte passar in i ”hur det brukar vara”. När vi är något förvirrade som vi lätt blir i akuta situationer tar vi gärna råd från människor som utstrålar självsäkerhet eller tar ledarskap vilket det även den finns exempel på från 9/11.

Beteenden som sitter i ryggmärgen är det vi oftast gör. I bästa fall har vi övat på situationerna som kan komma och då blir de reaktionerna de vi följer. I värsta fall kan det vara att betala på en restaurang trots att det brinner. Det är svårt att förutsäga vad just du skulle göra vid en kris eftersom det är så bundet av kontext och hur du mår för tillfället. Sårbarhet är ett relativt begrepp och varierar i plats, tid och beroende på grupp du är i.

Panik

Studier på samhällen i svårighet visar att människor är aktiva och försöker förbättra situationen de befinner sig i. Redan på 1950-talet vederlade forskare myterna om panik, utpräglat irrationella eller asociala beteenden vid katastrofer, men de är fortfarande det många förknippar med kriser. Det är också viktigt att påpeka att t ex en snabb ändamålsenlig evakuering av en farlig plats/situation inte är panik utan ett rimligt agerande på en farlig situation. Panik innebär att beteendet hindrar eller försvårar en ändamålsenlig reaktion på en livshotande fara. Situationer där panik uppstår kännetecknas av:

– Att människor tror att de är i omedelbar fara.

– Att de tror att finns chans att undkomma faran men att möjligheterna snabbt minskar.

– Att de upplever sig vara utan hjälp, ensamma eller övergivna och i avsaknad av ledarskap.

Situationer där panik kan uppstå kan vara brandkatastrofer eller fartygsförlisningar. Men även när panik uppstår finns ofta respekt gentemot auktoritetsfigurer eller normala  umgängesmönster kvar. Sociala relationer bryts endast gradvis ned av extrema hot, mest stabila är familjeband.

Myterna om panik är seglivade. I ärlighetens namn trodde jag också på dem innan jag började läsa mer. De upprätthålls av nyhetsrapporteringar och ihopblandningar mellan naturkatastrofer och sociala uppror, där plundring och kravaller är vanligare. Människor kan säga att de drabbas av panik när det egentligen mest handlade om rädsla och stress i samband med en jobbig situation. Myterna skapar felaktiga förväntningar och gör att människor i mindre utsträckning t ex evakuerar eftersom de tror att deras hem ska bli plundrade. Även myndigheter kan undvika att berätta saker av rädsla för panik i de fall de inte läst på.

Osäkerhet och diffusa hot

När hotbilder inte är tydliga är det extra svårt för oss att hantera dem. Särskilt om vi misstänker att något ska hända men vi inte vet när. Upplevelsen av hotet ökar när vår känsla av kontroll minskar. Att bli förvarnad ger oss större möjlighet att mentalt hantera nya situationer. Det kan emellertid bli problem när vi inte riktigt vet när situationen slutar, alltså att det inte finns en klar gränsen mellan själva katastrofen, hjälparbete och återhämtning.

Upplevd brist på information är vanligt vid kriser och att inte veta exakt vad som händer är något vi kan förvänta oss. Ett strömavbrott är oftast inte ett stort problem om du vet när det slutar. Om du däremot inte vet det så blir handlingsalternativen fler och svårare att ta hänsyn till. Myndigheterna kan också ge… ehh… mindre bra information som t ex efter Tjernobylolyckan där budskapet ”Ät inte persilja, men om du gör det är det inte farligt” förekom. Negativa budskap tenderar att få större och snabbare genomslag än positiva budskap. Ju mer osäker situationen är, desto viktigare med så tydlig information som möjligt, eller åtminstone information om när mer information kan komma.

Summa summarum av de här kapitlen i boken handlar mycket om att vi måste utgå från att folk kommer att hantera hot olika. En del rationellt, andra kommer att kräva mer stöd. En faktor som är viktig är vår känsla av att ha kontroll över situationer. Om vi känner att det finns något att göra åt hotet så har vi lättare att hantera situationen. Så en viktig sak är att just finna mening i att agera på olika sätt.

Här har jag skrivit lite mer om beteenden i naturkatastrofer.

 

 

Beteenden och terrorattacken

Terrorattacker är egentligen utanför det jag brukar skriva om. När jag skriver om katastrofer är det oftast sådana som saknar direkta förövare. Pandemier, naturkatastrofer eller längre elavbrott är konsekvenser av vårt sätt att leva men saknar en tydlig aktör. Men när jag läser och ser bilder om det som inträffade i Stockholm i fredags kan jag inte annat än känna att det är ju sånt här jag skriver om.

Mitt facebookflöde dominerades av hashtagen openstockholm under fredagskvällen. Folk öppnar upp sina hem för andra människor, bjuder på mat, fika och husrum. Den här solidariteten är överväldigande, men är egentligen inget förvånande. Samma mönster finns där människor upplever katastrofer. Vi hjälper varandra. Inbördes hjälp. Eller som en twittrare skrev – solidarity by default. Vi ser den i spåren av naturkatastrofer men det är sällan det som rapporteras.

En annan aspekt av det inträffade är att många tror att människor flydde i panik. Jag var inte på plats och kan bara utgå från de filmer från luften jag sett, men jag ser människor som rör sig bort från en fara. Helt ändamålsenligt utan att knuffa omkull, slåss eller springa över andra. Människor har alltså betett sig helt rationellt. Att ta sig bort från fara. Att vi tolkar det om panik är inte så konstigt eftersom många tror att den här typen av händelser leder till panik och så tolkar vi bilderna utifrån våra fördomar om katastrofbeteenden. Det är problematiskt men väldigt vanligt att vi gör så här. Att människor i den här typen av situationer kan känna panik, eller i alla fall stark stress är inte heller något konstigt, men det skapar inte masspanik. (Jag har skrivit lite om panik tidigare här och här)

Det finns ett filmklipp som visar hur några står och sopsorterar i närheten (i ärlighetens namn så vet jag inte om det faktiskt är ett klipp som är från centrala Stockholm i fredags kväll eller bara en kul grej som spridits) men det visar på ett annat vanligt beteende i kriser. Att vi fortsätter göra det vi gjorde innan. Vi följer ett rollmanus och bortser från det avviker från hur allt brukar vara. Det skiljer inte ut svenskar från katastrofer i andra länder (utöver att vi sopsorterar mer än många andra länder).

Vad jag önskar är att människor inte är så snabba på hanen. Vid en kris är behovet av information extremt viktigt. Vi vill ha någon form av kontroll av vad som händer och saknar vi information så börjar vi lätt fylla i luckor, eller lita mer på vad vi hör än vad vi faktiskt borde. När media rapporterar men säger ”enligt…” så har vi en tendens att tro mer på utsagorna än vad vi bör. Informationen som kablas ut om dödstal och vad som hänt är nästan alltid överdrivna. Men de skapar en ramberättelse som vi sen förhåller oss till. Det är svårt att ändra den första bilden vi får av en händelse. Jag önskar att vi fortsätter vara källkritiska och tänker att vi faktiskt kan vänta en timme, eller en dag innan vi bestämmer oss för vad som har hänt. Vi har den möjligheten som polisen inte har. Att inte ha så bråttom. Ta det lugnt.

Jag kände att jag behövde skriva något om terrorattacken i fredags. Inte för att jag tror att den kommer att förändra samhället i grunden, eller för att det är något nytt. Vi har haft flera terrordåd de senaste åren (mot flyktingförläggningar, politiska lokaler, i skolor och det misslyckade försöket för ett par år sedan i Stockholm). Ingen av dem har dock fått det gensvaret som den som skedde i fredags. Men för att händelsen kommit att få definieras som en attack mot Sverige. Den vidriga attacken följer ett mönster som vi sett på flera andra platser i Europa. Mediedramaturgin följer också ett mönster, så också rykten och desinformation. Det verkar finnas en vilja hos många twittrare och socialamediapersonligheter att vilja vara först med saker. En del av de rasistiska sajterna kablade ut rena lögner och ickerelaterade bilder på människor som ser ut att vara från mellanöstern som grips. Det här ligger i förövarnas intresse. De vill att vi ska bli rädda, skapa förvirring, kaos och osämja. Rasismen som ofta kommer efter terrorhandlingar, ropen på hårdare straff, hårdare tag, mer kontroll är något som faktiskt spelar dem i händerna. Det skapar större grogrund för deras rekrytering. Det ger inte ett bättre samhälle. Sidan mediebruset har sammanställt en lista på hur vi bör bete oss när den här typen av händelser inträffar.