Years and years – och vår inte så ljusa framtid

”Cos the world keeps getting hotter. And faster. And madder. And we don’t pause, we don’t think, we don’t learn, we keep racing on to the next disaster, I keep wondering what’s next? Where are we going? When’s it ever going to stop?”

”Edith Lyons”

Det är lätt att prata om kollapsen eller ännu hellre apokalypsen som det stora skeendet. Vi är vana vid det från Hollywoods filmer och i samtal kring prepping eller förberedelser. Jag tror det är mer realistiskt att se undergången som fönsterkuvert som dimper ned i brevlådan. Mängder av mindre händelser i en kedja som leder åt fel håll. Just nu ser jag en massa sådana händelser i dagens politiska landskap. Det kommer fler och fler politiska förslag som går mot en auktoritär riktning. Sossar skriver glada tweets om hur många färre asylsökande Sverige tar emot, det konservativt borgerliga blocket enat kring migration, förslag om förbud mot organisering av rasistiska grupper. Det är sorgligt få som verkar se den större bilden. Och hur vi också vänjer oss vid att det är så här det är. Ständiga nedskärningar, klimatlarm, våld i orten, ökad brottslighet. Hur vi pratar om människor som volymer, inte så människor. Dehumaniseringen och vi och dom-tänkandet har bara på något decennium blivit det normala. Men det kanske är lätt att vandra den vägen när vi känner oss mer otrygga, mer osäkra och känner att vi inte kan göra så mycket åt situationen vi lever i. Det är som att vi vill straffa andra när det går dåligt i våra egna liv.

Något sent började jag titta på HBO/BBC-serien Years and Years från 2019. Och det är bland det bästa jag sett. Det handlar om en ganska vanlig engelsk medelklassfamilj. En mormor och hennes fyra vuxna barn som lever med de vedermödor som livet ger. Skilsmässor, syskonbråk, problem med tonårsbarn och så vidare. Det som skiljer serien är att den värld de lever i sakta förändras. År går, och det de sett som normalt förändras. De själva och människor runt dem förändras. Ett nytt parti kommer till makten. En karismatisk ledare som skiter i konventionerna och beter sig som vanligt folk – (mmm det är ändå något jag också kan längta till). Någon som säger att de bryr sig om de små frågorna, de frågor vi dagligen irriteras av, och inte om saker vi inte känner handlar om oss riktigt. Istället för brinnande skyskrapor kommer undergången som ständigt lite mer skrämmande nyheter, förlorade jobb, no-go-zoner och konstiga politiska utspel och regler kring vad vi får göra. En lite sämre vardag helt enkelt. Men det som är viktigt – våra relationer – finns kvar.

De här skildringarna av hur samhället demonteras, hur människor i större utsträckning hamnar mellan stolarna i system som sköts av algoritmer och när tekniken lämnar människor i arbetslöshet och banar väg för fascistoid politik är fortfarande ganska ovanlig. Years and Years gör det på ett riktigt trovärdigt sätt. Just hur samhället förändras beskrivs också i till exempel Children of Men och V for Vendetta (det är något speciellt med britternas framtidsskildringar). Det finns många små detaljer som smyger sig in, hur framtidens mat förändras, hur deepfake börjar användas i politiken för att misskreditera, hur teknologin och i och med den kulturen förändras. För det blir aldrig riktigt övertydligt, ibland känns det som de vill ha fram en poäng men det kommer inte i vägen för relationerna.

Den här serien är som en dramatiserad mildare version av P3 Dystopia där mängder av olika scenarion binds samman i en ganska sannolik blandning. Men också en bild av en modern Ikarosmyt. Vi går för långt. Vi vill för mycket. Det går snabbare och snabbare uppåt och snart kommer vi för nära. Men det viktigaste jag tar med mig från Years and years är att vi väljer bort att tänka bort konsekvenserna av vår livsstil för att det är bekvämt. Vi gör som människor ofta gör i de här situationerna; vi anpassar oss, när vi borde göra motstånd.

Annons

Dokusåpan I Survived a Zombie Apocalypse

BBC 3 som gav oss den underbara zombieserien In the Flesh har precis börjat sända en dokusåpa som utspelar sig efter zombieapokalypsen.

Det är ett ganska klassiskt dokusåpaformat med ett gäng (utvalda för att det ska kunna bli potentiella romanser och konflikter) ska klara sig instängda i någon typ av byggnad i ett industriområde. Deras mål är att överleva ett antal dygn för att sedan bli upplockade och räddade. Deltagarna filmas genom CCTV kameror och någon sorts digitala kameror som visar var zombierna är och vilka som är överlevande.

Orsaken till smittan verkar vara någon typ av 5G mobiltelefoni. Vi får (i alla fall inledningsvis) inte veta så mycket mer än så, men det gör att mobiltelefoner är bannlysta.

Avsnittet är för långa (en timme), men det är egentligen inget fel på den här serien. Det som gör att jag inte pallar att kolla klart på serien är formatet dokusåpa tror jag. Det känns hela tiden för regisserat och som att handlingen är planerad.

Men det finns ändå en del poänger i serien tycker jag. Helt ok zombier, de får med lite av tristessen och att det faktiskt är lite spännande när de är ute på uppdrag. Det är ett kul koncept som också visat hur mainstream zombiekulturen blivit. Som sagt så kommer jag inte kolla klart men för dem som gillar dokusåpor så är det inte ett helt dumt val av program.

Här är första avsnittet:

In The Flesh

Nu har äntligen första delen av In The Flesh haft premiär. Serien utspelar sig fyra år efter The Rising alltså när de döda vaknat. Myndigheterna har hittat på en medicin som gör att de tidigare hjärnätande blodtörstiga bestarna blir som de var innan de dött. Tillståndet kallas Partially Deceased Syndrome (PDS) och de drabbade får gå i terapi för att inte ha skuldkänslor för det de gjorde när de var obehandlade.

Samhällets svar på Partially Deceased Sufferers  är ganska varierat. Vi kommer in i serien när huvudpersonen Kieren Walker ska få komma hem till sin familj i samhället Roarton på engelska landsbygden. I Roarton är Human Volunteer Force (HVF) en stark kraft i samhället. De bekämpade The Rotters när de vaknade och myndigheterna inte kom till undsättning. Det är som en gerillarörelse och är betraktade som hjältar i byn. HVF är såklart mot att The Rotters kommer tillbaka till samhället. När de som lider av PDS kommer återvänder till sina gamla hem sker det i hemlighet för att inte HVF ska få reda på något. Det går såklart att dra en massa paralleller mellan olika typer av paria i samhället och de som lider av PDS.

Det kanske låter lite tramsigt, förlåt i så fall, för det är så sjukt lovande. BBC3 fortsätter de brittiska traditionen av riktigt jävla bra zombiehistorier i bra miljöer. Det är snyggt, oglamouröst och väldigt jordnära och trovärdigt i sin enkelhet. Storyn har verkligen potential. Det finns flera trådar som det bara hintas om i första avsnittet som blir spännande att följa. Det handlar om skuld, fördomar, inskränkthet och en del hjärnätning och är kryddat med lite brittisk myshumor. Se!

 

(Och lyssna till en av Entombeds (passande just här) bästa låtar med samma namn:)

Serietips: Survivors (2008)

Egentligen inte en zombieserie men eftersom bloggen också handlar om att överleva (zombie)katastrofen så släpper jag förbi den här. Alla utom 1% dör i en influensaliknande sjukdom. En grupp överlevande är i fokus och deras kamp för att överleva och kanske framförallt att leva. Gruppen är rätt brokig och hur de hanterar konflikter känns trovärdigt.

BBC serier har en tendens att vara så jävla bra och Survivors känns som kronan på verket. Karaktärerna är riktigt bra. Ett extra plus till att serien inte faller in i någon machofälla och låter killarna vara coola och ha personlighet och kvinnor bara blir bifigurer som ofta i zombiefilmer. Att överleva när samhällsstrukturerna rasat samman finns i fokus genom hela serien. Mycket handlar också om att bygga något nytt. Hur fattar man beslut? Vem litar man på? Vem är ledare? Är man intresserad av apokalyps är Survivors så jävla värd.

Serien är en re-make på en serie som kom på 70-talet. Surt nog blev det bara två säsonger, den hade lätt kunnat ha två till.