Bloggarkiv

Apokalypstanken

För drygt ett år sedan skrev jag ett långt och ganska jobbigt inlägg kring att hantera känslan av att slutet närmar sig. Även om känslan är borta (i någon form av sjuk normaliseringsprocess) så behöver tanken på framtiden alltid diskuteras. För den betyder något. Den gör något med oss. Och just tanken på framtiden sätter igång samhälleliga processer som kan leda åt två håll.

 

I  – Apokalypsens återkomst

Tanken på apokalypsen är mer närvarande idag än på länge även om det kanske inte märks tydligt i dagens Sverige (ett exempel är att domedagsklockan ställdes till två minuter i tolv för några veckor sedan). Här har rysskräcken kommit tillbaka och det fokuseras mycket på risken för krig, men även klimatfrågan har blivit mer aktuell – inte minst genom de senaste veckornas debatter kring privatflyg och flygskam. I andra länder diskuteras andra hot, i Frankrike pågår till exempel diskussioner om terrorattacker, nukleära olyckor, dammbristningar och läckor av giftigt material snarare än Ryssland. Varje område och tidpunkt har sina hotbilder.

Hoten mot såväl civilisation som mänskligheten som art finns det gott om. Under de runt 200 000 år som homo sapiens funnits har vi minst en gång varit nära att utplånas på grund av förändrat klimat, enligt vissa fanns det bara ett par tusen individer människor kvar. Idag har vi skapat goda möjligheter att utplåna oss själva med bland annat kärnvapen, AI och designade smittor. Intresset för prepping de senaste åren och zombiegenrens enorma uppsving sedan det tidiga 2000-talet är tecken på att hotet inte bara är utan också känns i allra högsta grad närvarande. Enligt svenska opinionsundersökningar ser vi också en ökande pessimism, sedan 2013 har pessimisterna varit fler än optimisterna. En utveckling som följer åtminstone den amerikanska trenden, men ett par år senare.

Men i USA finns, till skillnad från i Sverige, en stor rörelse som på religiös grund tänker att slutet är nära. Samma religiösa grundtanke om att vi lever nära den yttersta dagen har också IS (lyssna gärna på Konflikt i P1s reportage om Apokalypsen i politiken för en utvecklad tankegång om det). Tanken om att slutet är nära måste påverka en människas inställning till sig själv, till andra och till hela planeten. Den ger en anledning till den fanatism och dödsdyrkan som finns exempelvis hos många IS-krigare. Höstens kärnvapenskrammel kan vara ett annat exempel på det. Lek själv med tanken på att kunna vara den som sätter igång den bibliska apokalypsen. Den renande processen, hur djävulen eller ondskan kommer att fördrivas och besegras av Gud själv och kastas i en sjö av brinnande svavel. Det är öppningen till ett himmelskt rike, något som är förutspått sedan länge. En katastrof som ändå leder framåt – den slutgiltiga striden innan den eviga freden.

 

II –  Det mörka hotet

Ibland talas om att det finns två berättelser som framtiden – den ena ljus, den andra mörk. I den mer positiva bilden löser vi människor världens problem. Klimatförändringarna kan och kommer att lösas och vi kan blicka framåt. Det är en berättelse som föddes under upplysningen som alltjämt finns kvar – samhället blir bättre och bättre och allt kommer att ordna sig inom sinom tid. Den kallas framstegstanken. Här finns allehanda liberaler och även teknikoptimistiska socialister.

I den mörkare världsbilden så har vi passerat civilisationens topp och vi är på väg nedåt. En del menar att det går snabbt, andra anhängare till den här teorin menar att kollapsen går långsamt. Här hittar vi delar av klimatrörelsen som The Dark Mountain Project (tio i topp på världshistoriens coolaste namn på en rörelse) men också nyfascistiska och konservativa rörelser som istället för klimatförändringarna ser invandring, rasblandning och uppluckringen av de traditionella värdena som det mörka hotet.  Moderaternas valkampanj i Stockholms tunnelbana är ett av flera uttryck för en diskurs om systemkollaps. Det handlar om att skapa oro och rädsla för att föra fram sin ståndpunkt om en återgång till tiden när allt fungerade bra. Hotet från ett stundande sammanbrott leder lätt till en längtan efter starka ledare och auktoritära system. Vi kan se många historiska exempel på hur fascism följer på oroliga tider och mörka moln.

En den ljusa bilden dras med ett annat problem. Den medger sällan omfattningen av klimatförändringarna och agerar därmed inte tillräckligt kraftfullt. Visst kommer allting lösa sig på något sätt, särskilt för dem som redan har resurser, men hur många människor ska offras? Flera av de stora upproren och hoten i världen kan härledas till klimatförändringarna – från arabiska våren till de migrationsströmmar vi ser runt om världen. Klimatfrågan går inte längre att separera från någon annan politisk utveckling. Mellan 70 och 00-talet har antalet fall av extremt väder sexdubblats och naturkatastrofer som torka, översvämningar, köldrekord, värmeböljor och smittspridningar påverkar lokal-, regional- och världspolitiken. Det ser inte ljust ut, och jag vet inte om det är en kollektiv förnekelseprocess eller bara skygglappar som gör att frågan inte är överst på varje agenda.

Det verkar som vi står inför ett omöjligt val. Antingen den mörka bilden som ingen vill samlas kring, eller den ljusa bilden som stoppar huvudet i sanden.

 

III – Ett nytt hopp

I Rebecca Solnits bok Hopp (nyligen utgiven på svenska) diskuterar hon de senaste decenniernas samhällsförändringar. Hur långt vi kommit på en förhållandevis kort tid i fråga om rättigheter och positiv värdeförskjutning för många diskriminerade grupper. Solnit pekar ut flera olika rörelser som flyttat positionerna framåt och gjort samhället bättre . Det finns många vinster som aldrig firats eftersom de kommit långsamt, i små slag som kanske i sig verkar vara något vi förlorat men som i det långa loppet bidragit till en progressiv samhällsförändring. Att det går att förändra debatten om vad som är rimligt att prata om. Något som Sverigedemokraterna tydligt och framgångsrikt gjort de senaste tio åren. Genom att måla upp ett hot och samhällets sammanbrott. De har utan att vara i maktposition lyckats vrida den politiska spelplanen och fått alla andra parter att diskutera frågorna de tycker är viktiga.

Solnit har tidigare skrivit A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster menar att vi inte kan sätta vårt hopp till politiska ledare. Vid katastrofer sluter sig människor samman och agerar tillsammans. Det finns en styrka i de gemenskaperna som uppstår vid en kris, oavsett storlek. De flesta kan nog känna igen sig i att ha varit i en grupp som stärkts av ett yttre hot.

En av de viktigaste lärdomarna från Solnits Hopp är att förändring är möjligt. Det kan vara svårt, jobbigt och ibland ta lång tid, men det är möjligt. Tvärtemot vad det rådande maktsystemet vill att vi ska tro. Hon citerar den amerikanska fantasy/sci-fi författaren Ursula K. Le  Guin (RIP) ”Vi lever i kapitalismen. Dess makt verkar ofrånkomlig. Det gjorde kungarnas gudomliga rätt också. All mänsklig makt kan motarbetas och förändras av människor”. Hopp är enligt Solnit inte en lott som vi kan sitta i soffan och hålla oss fast vid. Hopp är yxan som hugger nya dörrar i nödlägen.

 

IV – Kraften vaknar?

Jag är övertygad om att vi står inför en mörknande framtid. De klimatförändringar som redan påverkar oss, en kommande energikris och finansiell krasch, de förstörda ekosystemet och utrotade arterna talar om det. Men jag vägrar kapitulera inför faktumet. Det är inte en ny stark ledare som kan ordna upp klimatförändringar. Kraften vi behöver – hoppet – finns i det gemensamma görandet. I katastroföverlevnadssammanhang återkommer jag ständigt till det. Vikten av att göra saker tillsammans. Det är det som motverkar rädsla och otrygghet (till skillnad från fler lås och övervakningskameror) samtidigt som det skapar mer säkerhet.

I tider när domedagsklockan flyttas allt närmare tolvslaget måste vi hitta varandra för det är i tilliten på vår egen förmåga att lösa saker som skapat det välstånd vi har (och då pratar jag om fördelningen av resurserna och välfärd). För 100-150 år sedan växte folkrörelserna fram i Sverige utifrån att vi behöver göra saker tillsammans för att förbättra vår situation. Semester, fackliga rättigheter, åtta timmars arbetsdag och rösträtt har vunnits underifrån genom kamp. Människor såg att det enda sättet att förbättra sin situation var tillsammans med andra. Behovet finns kvar.

I överlevnadssituationer brukar viljan att kämpa vidare nämnas som en av faktorerna som gör att vissa överlever och andra inte gör det. Inte för att hoppet eller positivt tänkande gör att människor klarar sig, utan för att ge upp aldrig förbättrar en situation. En annan viktigt faktor är att inse att vi faktiskt är i en överlevnadssituation. Och frågan är om vi idag inte står inför just en global överlevnadssituation. Men inser vi att vi är där? Vi har resurser att kämpa, vi har kunskap, det som saknas är kanske viljan.

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Sven Lindkvist

 

 

 

 

 

 

Annonser

Dagens boktips: Deep Survival – Who Lives, Who Dies and Why

deep-survivalDeep Survival av Laurence Gonzales är något av en klassiker inom populärvetenskapliga överlevnadsböcker. Det handlar inte alls om tekniker om att göra upp eld, eller hitta vatten utan är mer inriktade på psyket och vad som egentligen gör att vissa orkar fortsätta kämpa och överleva trots minst sagt risiga utsikter. Tyvärr läste jag uppföljaren Surviving Survival – The Art and Science of Resilience innan, men jag tycker inte att det verkar ha spelat så stor roll.

Boken är byggd på olika berättelser som överlevare berättat i böcker och intervjuer, samt en hel del samtal och erfarenheter Gonzales själv haft av att flyga, gå på överlevnadskurser, och sin pappas liv (ibland får jag känslan av att hela boken bara är ett sätt att försöka få sin fars godkännande/erkännande, det är en sådan obehaglig undergiven ton gentemot sin pappa i hela boken). I dessa berättelser väver han ofta sina tankar och forskning (framför allt från John Leachs Survival Psyhology). Det gör boken medryckande, lättläst och spännande men jag tycker att det kan tummas en del på vad som egentligen bygger på forskning och vad som är någon form av egna mindre vetenskapliga slutsatser.

Gonzales kommer ofta tillbaka till Zen, Tao teh ching och stoikerna som han menar har viktiga visdomar för överlevnadssituationer. Det handlar framförallt om att vara i nuet. Att acceptera situationen som den är, inte som den borde vara eller skulle kunna ha varit. Humor är en annan aspekt han lyfter fram som viktig. Genom humor och skratt går det att skapa närvaro och acceptera en jobbig situation.

Deep Survival är mer en bok om överlevnad än en överlevnadsbok egentligen. Det handlar om hur vi kan bete oss, och vad som gör att vissa överlever men vi får ganska få kunskaper hur vi kan träna oss på att bli en överlevare. Gonzales återkommer ofta till just att det finns överlevare och såna som inte är överlevare. Det finns forskning på hur människor beter sig vid överlevnadssituationer och siffrorna brukar handla om ca 15-20% beter sig lugnt samlat och rationellt, runt 50-70% passivt men följsamt och resten beter sig på ett sätt som kan orsaka mer skada och fara för sig själva och folk omkring dem (OBS siffrorna är rätt osäkra).

I slutet går Gonzales igenom tolv saker som Överlevare gör:

  1. Perceive, belive – de accepterar situationen så som den är.
  2. Stay Calm – de använder rädsla till att fokusera, men också humor är ett viktigt element för att lugna ned sig.
  3. Think/analyze/plan – att snabbt börja organisera det som behöver göras. Många upplever att en rationell röst talar till dem och berättar vad de bör göra.
  4. Take correct, decisive action – de stora uppgifterna kännas överväldigande, det är bättre att bryta ned uppgiften och skapa små uppgifter som går att genomföra.
  5. Celebrate successes – de känner glädje över att uppnå delmålen och kämpar vidare tack vare det.
  6. Count your blessings – det är så överlevaren hjälper andra istället för att vara offer.
  7. Play – lek, gör rim, poesi, matteuppgifter eller sjung. Det kommer att ta fokus från situationen. Många överlevare gör rytmer/mönster som de följer utan att tänka för att kunna hålla borta smärta och rädsla.
  8. See the beauty – de ser det vackra och det gör att de också kan uppskatta delar av situationen de är i.
  9. Believe that you will succed – de tänker att de inte ska göra fler misstag och kan därför fokusera.
  10. Surrender – de resignerar utan att ge upp. Ser situationen för vad den är och inte för vad den skulle kunna vara.
  11. Do what ever is necessary – överlevare känner till sina förmågor och varken över -eller undervärderar dem. De är rationella och tar de möjligheter de får.
  12. Never give up – de fortsätter kämpa, trots att oddsen kan verka vara mot dem. Det finns alltid något att göra för att förbättra situationen.

Problemet med såna här listor är att de faktiskt inte ger någon praktisk hjälp för den som vill lära sig förbättra sina chanser att klara sig. Tur att jag håller på att skriva en bok som handlar om att just försöka förbättra chanserna att överleva när katastrofen zombierna kommer. Men den är lättläst och spännande och ger en inblick i hur vi kan fungera när vi hamnar i en överlevnadssituation. Tillsammans med Amanda Ripleys The Unthinkable och Ben Sherwoods Bli en överlevare bör den ha en plats i varje överlevnadsintresserads bokhylla (jag har ännu inte läst Al Sieberts The Survivor Personality än, men det är på gång).

Adlibris

Bokus