Författararkiv: Nej tack Zombies

Boktipset: Storm, översvämning och torka – så klarar du vädrets utmaningar

Det är svårt att tro det just nu, men extremväder är också kriser vi kommer att drabbas av framöver. Just nu är klimatfrågan svår att lyfta på dagordningen med tanke på Coronavirusets totala genomslag i samhället. Men extremvädret kommer också att vara en påfrestning som vi kommer att behöva handskas med både under och efter Corona. Därför är Niklas Kämpargårds nya bok Storm, torka och översvämning en bra och viktig bok.

Boken riktar sig framförallt till fastighetsägare, markägare eller fritidshusägare men jag kan tycka att den är intressant och allmänbildande för alla. Kämpargård slår i bokens inledning fast att all krisberedskap handlar om att våga se hotbilder långt innan de inträffar. Framtiden är oviss. Det var den redan innan Corona slog till, även om en pandemi i allra högsta grad är något vi kunde anat skulle inträffa. Klimatbollen är i rullning och vilka former av extremväder vi kommer att drabbas av vet vi inte än. Därför är det bra att göra en risk- och sårbarhetsanalys och tänka till före.

Boken går igenom vad störningar i el- och kommunikationsnät kan innebära. Hur sårbara vi är för den typen av störningar. Om storm och hårda vindar, skogsbrand, torka, kyla och stora snömängder och ihållande regn och översvämningar. Men också hur det går att göra efterarbete och röjning när något har inträffat.

Jag gillade att boken var enkelt upplagd med en kort ”Att förbereda sig på…” och en algoritm att följa när det väl händer i slutet av varje kapitel. Det gör att boken känns enkel att använda och pedagogiskt upplagd.

Vi pratar även om den här boken (samt om Bli en zombieöverlevnadsexpert och Prepping: Överlevnadshandboken) i podden Beredsam

Adlibris

Bokus

 

 

 

Ledarskap och gruppdynamik efter zombieapokalypsen

Idag släpptes ett nytt avsnitt av Beredsam som handlar om gruppdynamik och ledarskap i postapokalypsen, men även till viss del i ”normala” kriser. I det här inlägget tänkte jag gå in lite djupare och skriva bland annat om Markus Hällgrens (och David A Buchanans) ”Surviving a zombie apocalypse: Leadership configurations in extreme contexts” (läs den här). För tre år sen skrev jag en text om postapokalyptiska beteenden, det här kanske kan ses som en utveckling av den.

Vi vet ju alltså inte så mycket om hur människor kommer att bete sig efter ett storskaligt sammanbrott där inget någonsin kommer att återgå till det normala. Men det finns ju forskning på hur människor beter sig i det korta loppet i kriser och katastrofer och det finns historiska händelser där samhällen gått under som går att studera. Vad vi också kan göra som Hällgren påpekar är att se på populärkulturen och de postapokalyptiska skildringar som finns. Problemet är att de är skapade för att vara spännande och att sälja, men vi kan ändå tänka oss att människor skapar sina bilder av framtiden via populärkulturen och med psykologiska och socialpsykologiska teorier kanske kan hitta sätt att se på det hela.

Frågan om grupp och ledare är centralt för att förstå hur vi kommer att bete oss. Vi människor är utpräglade flockdjur och det mesta vi gör handlar om att passa in i en grupp (som kan vara liten eller samhällelig). När det gäller gruppdynamik är mycket av de gamla teorierna om låt-gå eller auktoritärt ledarskap utdaterade. Hällgren och Buchanan utgår från ledarskap i olika typer av kriser – chefer vid ekonomiska kriser, brandmän och ledarskap inom det militära under krig. Det finns ett mer direkt ledarskap där en ledare fattar besluten själv och ett mer demokratiskt ledarskap som mer handlar om en flytande ledarstruktur där olika människor tar vid som ledare i olika situationer, men än viktigare är att alla kommer till tals och vågar ifrågasätta. Ett bra ledarskap handlar mer om gruppen än om ledaren, att ledarskap är ett lagarbete mer än en individuell ledares kompetens.

Hur blir det då efter apokalypsen? Förmodligen på många sätt, beroende var du befinner dig, om du har tur och lyckas hitta en grupp som fungerar som ska starta något nytt utan auktoritära människor som agerar ledare. Som jag skrev tidigare så söker vi acceptans av gruppen, och om gruppens värderingar präglas av inkludering och öppenhet kommer ni med all sannolikhet kunna arbeta bättre tillsammans och nå gemensamma mål. Om du hamnar i kapten Rhodes (eller för all del Negans) gäng så löper du nog större risk att stryka med eftersom ledarna här inte formas av gruppens bästa utan av ledarens idéer bara.

 

Att hantera en framväxande pandemi

Jag får ganska många frågor om vad vi bör göra nu när Coronaviruset covid-19 drar fram även över Sverige. Ska vi vara oroliga? Eller snarare – hur oroliga bör vi vara? Jag har tyvärr inget bra svar, men jag försöker se hur människor hanterar situationen. De vanliga reaktionerna som jag ser runt mig kan delas in i två huvudspår. 1. Det är inte värre än den vanliga säsongsinfluensan och 2. Nu är det slut med civilisationen. Ok, jag spetsar till det lite, men det är väl en skala där få är någonstans i mitten.

Det finns flera psykologiska aspekter av det som jag tycker är intressanta. En kallas normalitetsbias och handlar om att människor inte tycker om att inte veta hur det ska bli. Då är det lätt att falla in i att tänka bort att det skulle kunna bli riktigt illa. Amanda Ripley kallar den här fasen ”förnekelse” och det ligger nog något i det. Det kan också kallas obeslutsamhet kring en situation vi tidigare inte varit i.

Vi får inte heller glömma att en pandemi är den perfekta nyheten (som Johan Giesecke sa i Beredsamavsnittet om pandemier). Det är något nytt, något vi kan bli oroliga över och det kan hela tiden komma nya uppdateringar som generar nya klick. Och bara ett fån kan säga att den inte påverkas av detta. När det står katastrofrubriker i tidningarna påverkas vi. Det är alltså någon form av brottningsmatch mellan normalitetsbias och hur vi påverkas av att det pratas om smittans spridning flera gånger i varje nyhetssändning. Omedvetet väljer många ett spår att gå in i och tolkar sedan informationen som kommer utifrån det spåret.

Även om smittan förmodligen kommer att kommer att få ekonomiska konsekvenser (och positiva klimateffekter) och riskerar att sabba det ekonomiska systemet så vet vi inte hur det kommer att slå. Och det finns inte så mycket vi faktiskt kan göra åt det heller just nu.

Jag har storhandlat lite extra, särskilt tvål, men i övrigt har jag ännu inte gjort några större förändringar i livet. Att sitta lugnt i båten men att vara uppmärksam på eventuella förändringar och inte låsa sig vid ett spår tror jag är viktigt. Vi läser och delar oftast information som bekräftar det vi redan själva bestämt oss för att tro på. Jag tror det är bra att våga läsa olika bilder och ta sig och värdera informationen lite varsamt.

En sista grej bara. Ett ord som ofta används just nu är panik. Massmedia älskar det ordet eftersom det säljer. Men det kan också handla om att många tror att alla andra får panik om myndigheterna gör si eller så, eller att det är panik för att munskydden är slut i butikerna eller liknande. Jag har inte sett någon skriva att de själva har panik – det handlar alltid om att andra har eller kommer att få panik. I verkligheten är panik är alltså väldigt ovanligt i krissituationer. Det är inte panik vi behöver vara rädda för, däremot finns det anledning att oroa sig för att makthavare ska tro att det blir panik. Alltså elitpanik. Panik är alltså fel ord, men folk är rädda och oroliga. Med rätta. Jag är också det även om jag inte tror att undergången är här.

Smittan är ett hot mot människor jag älskar och det är lätt att känna sig maktlös inför det, men det finns saker vi kan göra för att åtminstone minska risken att de smittas. Vi kan se till att de vi känner som skulle kunna drabbas hårt av covid-19 (och andra influensavirus) har mat och förnödenheter hemma. Vi kan prata med de som är ensamma så att oro inte växer till ångest hos dem. Och vi kan vara extra noga med hygien, att stanna hemma från arbete och aktiviteter när vi är sjuka. Vi kan vara solidariska helt enkelt. På lång sikt behöver vi också se till att vården är överbemannad istället för som det är nu underbemannad. En starkare offentlighet ger större möjligheter att minska konsekvenserna av epidemier.

Boktipset: Väggen

En kvinna har blivit bjuden till sin systers sommarstuga i bergen. Systern och hennes make åker in till staden och kommer aldrig tillbaka. Det visar sig att någon typ av osynlig oförstörbar vägg har kommit till och alla som är utanför väggen har dött. Ja det låter rätt märkligt, men på något sätt så funkar det mycket tack vare att det är kvinnans hantering av det ofattbara som är det boken handlar om. Det är på vissa sätt som en lantlig I am Legend ur en kvinnas perspektiv.

Huvudpersonen (vars namn vi aldrig få veta) brottas med att skapa mening och att planera för hur hon ska kunna överleva. Odla mat, jaga och se till att de djur hon har mår bra. Ur prepperperspektiv är den intressant för det handlar mycket om både vad hon praktiskt måste göra, men också att jobba med de känslor av meningslöshet och maktlöshet som uppstår. Att brottas med att kroppen inte riktigt klarar av allt och hur sårbart livet är ensam. Och också hur beroende vi faktiskt är av eld. Det finns också en fin men krävande brottningsmatch med tanken på att det gamla livet aldrig kommer tillbaka. Att det är en ny värld med nya regler. En värld utan människor.

Hon bygger upp mycket av livet bakom väggen på att ta hand om djuren. Det skapar mening att se till att de får det så bra det kan, och det håller henne sysselsatt. Att ta hand om katter, hund och ko blir det som får dagarna att gå. Att odla potatisen, slå höet, mjölka kon, gå promenader med hunden och se till att katterna har det bra blir det som också skapar mening. Väggen är verkligen en bok om saknad, att släppa taget och att hitta mening i tillvaron.

Väggen kom ut första gången 1963 och är skriven av Österrikaren Marlen Haushofer. Boken är skriven utan styckes- eller kapitelindelningar vilket gör den lite svårläst, men det är väl värt att ta sig igenom den. Det är skrivet utifrån de anteckningar som kvinnan skriver på olika papperslappar. Jag rekommenderar verkligen Väggen, i efterordet står det att kvinnor får ut mer av boken, och det kan jag tänka mig. Men den är läsvärd för alla.

Bokus

Adlibris

 

BONUSTEXT:

Strax innan Haushofer avled 1970 skrev hon några fina meningar som kan kallas hennes litterära testamente.

”Oroa dig inte

Oroa dig inte. Du har sett för mycket och för lite, som alla människor före dig. Du har gråtit för mycket, kanske också för lite, som alla människor före dig. Kanske har du älskat och hatat för mycket – men bara några få år, tjugo eller så. Och vad är väl tjugo år? Efter det var en del av dig död, precis som hos alla människor som inte kan älska eller hata längre.

Du har fått utstå mycket smärta – motvilligt – som alla människor före dig.

Din kropp var tidigt till besvär, du har aldrig älskat den. Det var besvärligt för dig, men kanske också bra, eftersom själen inte behöver en oälskad kropp. Och vad är själen? Förmodligen har du aldrig ens haft någon, utan bara förstånd, och det hade ingen tanke på känslor. Eller fanns det ibland något annat? För ett ögonblick? När du ser blåklockor och kattögon och en människas omtanke för en annan, eller vissa stenar, träd och statyer; svalorna över den stora staden Rom. Oroa dig inte.

Även om du vore tyngd av en själ, önskar den sig inget annat än en djup, drömlös sömn. Den oälskade kroppen kommer inte längre att känna någon smärta. Men kött, skelett och hud, allt kommer att förvandlas till aska och också hjärnan kommer äntligen att sluta tänka. Därför tackar vi Gud, han som inte finns. Oroa dig inte – allt är förgäves, som för alla människor före dig.

En helt vanlig historia.”

Klimatpsykologi

Bildresultat för klimatpsykologiVarför händer det inte mer? Om vi förstått vad som kan hända med klimatet och världen, varför agerar vi inte resolut för att med alla till buds stående medel stoppa fortsatta utsläpp? Och ur kan vi agera effektivt mot klimatförändringarna? Som jag skrev i ett tidigare inlägg om klimatprepping så är att hindra ytterliggare uppvärmning av planeten en av de bästa förberedelserna vi kan göra.

Hösten 2019 släpptes en en bok som heter Klimatpsykologi – hur skapar vi en hållbar förändring av Kali Andersson, Frida Hylander och Kata Nylén. Grunden är hoppet om att allt inte är kört. Att det fortfarande finns chans att förhindra den värsta förstörelsen, men att det kräver något av oss. Det kräver handling. Det är svårt men absolut möjligt.

Klimatförändringarna skaver. Att prata om vad vi behöver göra skaver och värker eftersom det är en katastrof som vi själva varit med och skapat. Det är klart att det, rättmätigt, går att skylla på andra men i grund och botten är det ändå det system vi lever i och drar fördelar av som är boven.

Ett genomgående tema i boken är effektglappet alltså att det som känns att som att det gör stor effekt i själva verket inte alltid spelar så stor roll. Med vår intuition kan vi inte säga vad som har stor eller liten klimatpåverkan. Som exempel tar klimatpsykologerna upp en enorm plastö som finns i stilla havet. Nästan 50% av platsen är fiskenät som dumpats, medan vi fokuserar på sugrör eller plastpåsar. Vad politiken borde göra är att skärpa regler eller förbjuda storskaligt trålarfiske, och vi som konsumenter borde inte äta fisk typ.

Det finns saker vi kommer att behöva göra mindre av för att leva hållbart. Det handlar om att äta kött, resa (framförallt med bil och flyg), konsumera nya produkter eller kläder. Men för att det ska gå att sälja in det budskapet måste vi också prata om vad vi behöver göra mer av – umgås med släkt och vänner, vara i naturen, kräva förändringar av politiker, företag och institutioner. Dela på resurser istället för att äga allt själva. Ett budskap som bara handlar om vad vi ska minska på blir svårare. Vi människor gillar inte att bli av med saker vi har. Det kallas förlustaversion vi måste alltså försöka hitta saker vi kan vinna på en större omställning.

Det fokuseras ofta på att vara klimatsmart. Det räcker inte. Vad som behövs är beteenden inriktade på storskalig förändring som påverkar ekonomiska, sociala och juridiska strukturer. Det betyder inte att det är dåligt med beteenden i det lilla – att inte köpa nytt, byta till energisnålare produkter eller äta veganskt. Dessa beteenden kan kännas meningsfulla och minska känslan av skuld för att kunna organisera sig i det större. Men det får inte stanna vid det lilla. Ofta hamnar fokus och energi på de små sakerna istället för strukturen som ger mycket effekt (återigen effektglappet) vilket jag ofta ser till exempel i klimatgrupper på facebook. Hade vi haft mycket tid på oss hade de individuella åtgärderna varit meningsfulla att fokusera på. Men det har vi inte. Vi behöver därför fokusera på det som potentiellt kan påverka mycket. Problemet är att ju större effekt en beteendeförändring har, desto mindre villiga är vi att göra det. Målet kan inte vara att bli perfekta konsumenter utan att hitta de sakerna som gör stor effekt. En av sakerna som verkligen har stor effekt är att vara aktiva samhällsmedborgare.

Klimatpsykologi tar också upp skuld och ångest. Känslor som vi lätt drabbas av när klimatfrågor kommer upp på dagordningen. Men också hur skam och skrämsel fungerar som påverkansmetod. Den stora lärdomen tycker jag handlar om att vi behöver förändra de stora sakerna och att förhållandevis få människor kan sätta stora stenar i rullning. Även om problemen kan kännas övermäktiga när vi sitter ensamma på vår kammare, så är att göra saker tillsammans med andra det som får oss att må bättre och kan ge stor effekt.

Jag har försökt ta upp en del av vad boken tar upp, men den är så innehållsrik att det inte riktigt går. Jag rekommenderar alla som är intresserade av klimatfrågor att läsa den och bjuda in klimatpsykologerna till sina arbetsplatser eller liknande för föredrag. Och såklart att organisera sig för att skapa en mer hållbar värld.

Köp: adlibris bokus

 

Alla hjärtans dag-special: Kärlek och zombier!

Glad jävla alla hjärtans dag då. Till mångas förtret finns det en del kopplingar mellan kärlek och zombiefilm. En av de viktigaste är såklart Romeo (eller Romero?) och Julia-historien Warm Bodies. Först som bok och sedan som en rätt ok filmatisering även om den missade en del. Här ser vi omöjlig kärlek mellan människa och zombie. Kärleken väcker zombien från döden och hjärtat börjar slå igen. Lite tacky, men det funkar ändå rätt bra. Mer intressant är den brittiska BBC serien In the Flesh som där zombierna blivit botade genom medicin och har återgått till det vanliga samhället igen. Det finns intressanta kärleksskildringar i den som är värda att kolla in.

En annan stark kärleksfilm i zombieträsket är Pride and Prejudice and Zombies filmatiseringen av boken (som jag tyckte var dödstråkig) med samma namn. Men det finns en hel del andra som kan placeras in i romcomzom-facket. Bäst är väl Shaun of the Dead, men även Life After Beth är helt ok i sammanhanget.

Ur överlevnadsperspektiv ser vi ofta kärleken som något viktigt i zombiefiktionen. Det får människor att kämpa vidare på ett sätt de inte skulle gjort annars, men också ibland så sliter den isär grupper och gamla vänskapsband (som hos Shane och Rick i TWD). Ett fint exempel på det är ju Cargo där pappan gör allt för att sitt barn ska komma i säkerhet. Överhuvudtaget är ju just den biten en vanlig komponent i postapokalypsen – att kämpa vidare för någon typ av kärlek. Så mitt råd är att göra nåt fint till den du älskar för det kan öka dina chanser att överleva zombieapokalypsen.

Vill du ge bort något till någon du älskar rekommenderar jag en kofot. Inget säger jag älskar dig lika mycket som en kofot.

Och här är några alla hjärtans dag kort också om någon är intresserad (av Jimmy Wallin såklart).

 

Behövs klimatprepping?

Hur kan vi tänka för att hantera att klimatet förändras? Finns det något som egentligen skiljer klimatprepping från annan prepping? Jag tror det. På vissa sätt är det samma. Det handlar om att förbereda sig för primära effekter av ett förändrat klimat som torka, extremvärme, skyfall, stormar och snökaos –  de direkta konsekvenserna. Men också eventuella indirekta konsekvenser av ett förändrat klimat som t ex migration, elavbrott, epidemier/pandemier, krig och ekonomisk recession. Vår värld kommer med största sannolikhet att bli fundamentalt annorlunda under vår livstid och det kommer att fortsätta förändras en lång tid efter vi och våra barn dött eftersom det klimatsystem vi haft under lång till är på väg att rubbas. Det vi betraktat som ett normalt klimat kommer inte att finnas, men vi vet inte exakt vad som kommer att ske. Förändring är det nya normala.

Tänk dig att du sitter i en båt som har ett hål i botten och det läcker in vatten. Du har en hink och börjar hälla ut vattnet som rinner in. Det förbättrar situationen, men om du inte täpper till hålet är det en kamp du inte kan vinna eftersom hålet också blir större och större. Du behöver helt enkelt också göra något åt hålet som är det som i grund och botten orsakar problemet. I debatten kring klimatförändringarnas konsekvenser lyfts då och då begreppet adaptation (anpassning) och mitigation (lindring) som två motpoler. Alltså om vi ska anpassa oss till förändringarna som är mer klassisk prepping, och lindring som väl mer är det som klimat/miljörörelserna håller på med. Det vill säga att försöka ändra systemet så att det inte blir en skenande klimatkris. Klimatprepping som jag ser det handlar också om att minska klimatförändringarna också – alltså både anpassning och lindring. Du häller ut vatten samtidigt som du försöker hindra att hålet blir större. Att arbeta både med symptom och orsak.

Att förhålla sig reaktivt, det vill säga bara preppa, blir ineffektivt eftersom det inte går till botten med kärnan i problemet. Men att stoppa huvudet i sanden och tänka att det förändrade klimatet inte kommer att påverka en som individ oavsett var vi bor är dumt. Den mest effektiva prepping är dock på systemnivå eftersom vi som individer inte klarar oss utan det omkringliggande samhället. Privatiseringarna av apoteken har till exempel lett till att vi inte har lager av läkemedel längre och att vissa läkemedel kan ta slut snabbt vid kris. Vi kan även se det i den redan nu underbemannade sjukvården som skulle ha svårt att klara en större kris eller varför inte ett stort sjukdomsutbrott (Corona någon?). Och vid höjda vattennivåer eller ökade bränder behövs kompetens och skydd som vi som individer aldrig kan uppbåda. En stark offentlig sektor gör alltså att vår privata prepping inte alls behöver bli lika omfattande – det är dessutom långt mycket mer resurseffektivt. Men det går också att göra i mindre skala på lokal nivå.

Jag ser Preppa tillsammans som ett bra exempel på hur de två förenas. Att organisera sig med andra och agera är viktigt. Jag har nyss läst den utmärkta boken ”Klimatpsykologi – hur vi skapar hållbar förändring” av en grupp som kallar sig Klimatpsykologerna och de är inne på samma linje. Att agera mot klimatförändringar får inte bli att sortera sugrör, det måste vara något annat som också genomsyrar hela samhället. För problemen är så akuta och riskerna så stora att det inte går att lösa med individuella uppoffringar – det krävs politik.

Men på individnivå så finns det också problem att hantera. I stora omvälvningar är Darwins ”Den mest anpassningsbara överlever” väldigt viktigt. För vi behöver vänja vid oss vid förändring. Många känner klimatångest, framtidsoro eller andra känslor av overklighet inför framtiden. Som med alla starka känslor behöver vi andra för att hantera dem och komma tillbaka till någon form av psykologiskt normaltillstånd. Klimatpsykologerna betonar vikten av att göra saker tillsammans för att känna kontroll över situationen.

Summa summarum tänker jag att det finns behov av ett begrepp som klimatprepping eftersom det täcker in flera aspekter av att ha ett rimligt liv i framtiden – både på individnivå och på samhällsnivå. Och det kommer en massa fler sådana här inlägg under våren gissar jag på eftersom jag försöker resonera kring den kommande boken.

Kom också gärna på temadagen om klimatprepping i Stockholm den 22/2

 

 

Barnbokstips: Hur du överlever en zombieattack

Hur du överlever en zombiettack! är en ganska ny illustrerad (serietidningsstil) bok av WH Mumfrey som riktar sig till 9-12åringar. Titeln är något missvisande eftersom det handlar om tips och råd för att överleva attacker från allehanda monster så som vampyrer, robotar, aliens eller köttätande jätteväxter. Eftersom jag inte vet något om de andra så recenserar jag mest de tio sidor som handlar just om zombieattacker.

I strid med zombier rekommenderas att göra fällor och lura ut dem för stup och att träffa huvudet för att neutralisera dem. Utstustning du behöver är karta och kompass, solbrillor (för att skydda mot stänk och för att se cool ut), ryggsäck att ha saker i, vaccin och ficklampa. Det finns också ett bra quizz för att testa kunskaperna om vad som egentligen är ett zombieutbrott.

Det är en rolig bok helt utan verklighetsanknytning som skapar en fiktiv värld där t ex Charles Darwin och Marie Curie var monsterjägare som hade som livsuppgift att bekämpa olika typer av monster. Tipsen för mot zombierna är att hålla sig lugn, ha en plan, inte ge sig på första bästa person som ser zombielik ut med en käpp eller liknande. Mumfrey går kort igenom vad en zombie är och hur de smittar och sånt som nog är allmän kunskap för barn i målgruppen redan nu. Men den kan absolut fylla en funktion för barn som inte läser så mycket själva men är monsterintresserade. För dem som verkligen vill lära sig mer om zombier eller överlevnad rekommenderar jag såklart Claes Tovetjärn och min Bli en zombieöverlevnadsexpert i första hand.

 

Bokus

Adlibris

Hur du överlever en zombieattack (häftad)

Att skydda sig mot pandemier

Vad kan jag egentligen göra om det skulle vara så att Coronaviruset blev en riktig pandemi och kom till Sverige i stor skala? Tanken är lite svindlande att en ny sjukdom som Spanska sjukan kan svepa över världen, men det är absolut för tidigt att säga att det skulle vara så. Det är till och med troligt att det inte blir så farligt alls. Men det är en perfekt nyhet och kommer generera många klick (på sidor som denna)!

Coronaviruset är en ny typ av virus men är besläktat med SARS. För de flesta är det som en vanlig snuva, men för en del (särskilt människor med nedsatt immunförsvar) kan det bli som en kraftig influensa eller värre. Det är svårt att säga men dödligheten är än så länge väldigt låg ca 3% har jag läst siffror på och det är oftast förknippat med någon annan bakomliggande sjukdom. De influensor som sveper över Sverige och världen varje vinter är förmodligen värre (globalt avlider ca 300 000 per år i den). Det arbetas också på ett vaccin och det lär vara förhållandevis enkelt att ta fram ett mot Coronaviruset.

Vad du kan göra vid pandemi:

Det viktigaste är att vara mer noggrann med att tvätta händerna och att försöka inte peta så mycket i mun, näsa eller ögon.

Det finns ingen poäng i att använda munskydd. Det kan tvärtom vara dumt eftersom virus kan fastna i munskyddet och spridas mer av det. Munskydd är inte gjorda för virus i korthet.

Om det ändå skulle bli många sjuka skulle jag hålla barnen hemma från förskola och skolan och jobba hemifrån i större utsträckning. Jag cyklar ändå till jobbet, men att åka tunnelbana i rusningstrafik i Stockholm är ett bra sätt att exponeras för allt som går att bli sjuk av.

En av de viktigaste sakerna för att en pandemi ska vara hanterbar är en bra allmän sjukvård som alla har tillgång till. Ett bra sätt att förhindra konsekvenserna för människor i Stockholm kan vara att aldrig igen rösta borgerligt i landstingsvalet. Situationen på Stockholms sjukhus idag är verkligen en hälsofara.

TLDR

Men TLDR varianten då: Tvätta händerna, oroa dig inte allt för mycket om lyssna gärna på Beredsams avsnitt om pandemier för att få mer information. Om du vill oroa dig kan du lyssna på P3 Dystopias pandemiavsnitt som lägligt kom i veckan. Men som sagt, det är förmodligen ingen fara.

Här jag har skrivit om hur en stor pandemi skulle kunna se ut och påverka oss.

Dagens zombiefilm: Pro Wrestlers vs Zombies

Skräpkulturbibiotekarien Daniel Gustavsson undrade varför jag aldrig skrev om wrestlingzombiefilmer. Ja, det är ju en rejäl lucka tänkte jag och kollade in Pro Wrestlers vs Zombies (2013). Det ångrar jag inte, även om jag kanske inte skulle rekommendera den till någon (som inte är väldigt inne på wrestling).

Wrestlaren The Franchise har ihjäl en kille i ringen som någon sorts hämnd för en otrohetsaffär. Brorsan till killen som dog tar hjälp av onda makter för att skapa en zombiearmé (framförallt bestående av wrestlare) som ska utkräva hämnd på The Franchise. Sen blir Franchise och några till (bland annat legendaren Rowdy Roddy Piper) bjudna att köra en show i ett övergivet fängelse. Dit har också den nyligen skapade zombiehorden kommenderats och sen blir det action vill jag lova. Eller i alla fall en fasligt massa springande i korridorer. Och coola sparkar, grepp och wrestlingklicheer.

Med ett gäng kända wrestlare i huvudrollen antar jag att den uppmärksammades i den världen. För de flesta andra så tror jag att filmen passerade förbi rätt obemärkt. Det är en rätt typisk lågbudgetfilm i zombiegenren. Med skådespeleri och specialeffekter som är ungefär vad som förväntas. Men den var inte direkt tråkig, kanske lite för lång, och det är ändå ett gott betyg åt en den här typen av film. Nästa film jag ska se i genren är Monster Brawl (där olika monster bland annat zombier) wrestlas med med varandra.

Trailer