Varför vi måste inse att det finns ett slut, eller varför ”more” inte alltid kan vara ”more”

Han sitter inomhus med solglasögonen på, en drink i handen och pratar upprört. ”People kept on telling me to slow down: ’Remember, less is more’. And I always say: How can that be? How can less be more? It’s impossible. More is more”. Det klassiska Youtubeklippet med gitarrvirtuosen Yngwie J Malmsteen är det jag får upp i huvudet när jag tänker på hur världen ser ut. Vilken framtid om presenteras för oss och hur omöjlig den är. Malmsteens ord speglar, helt omedvetet, hur det ekonomiska systemet och mycket av vårt tänkande är beskaffat. Vi kan inte tänka oss att ta bort. Om något är fel måste vi lägga till. Gör mer. Gärna snabbare.

Therese Uddenfeldts bok Gratislunchen – Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut (2016) handlar just om det orimliga i det tankesättet. Om hur vår ständiga vilja till mer är omöjlig. Framförallt handlar boken om energi, för det är det all mänsklig verksamhet handlar om. Ekonomi bygger på tillgången energi: ”Utan energi blir ingenting gjort. Men med ständigt mer energi blir ständigt mer gjort.” konstaterar Uddenfeldt.  

Det är solen som gör liv möjligt, men för mycket sol kan som bekant vara dåligt. Olja, och andra fossila bränslen som gas och kol, utgör idag över 80% av all energi vi använder globalt. Vi vet att vi måste sluta med det, men vårt välstånd bygger på att vi fortsätter med det. Och även om vi tänker bort klimatet ur ekvationen så är oljan en ändlig resurs och den blir dyrare allt mer energikrävande att utvinna. Den globala energiförbrukning ökar och det finns inga politiker som kan säga att den ska minska. De säger att den ska bli grönare men får svårare att förklara hur det skulle gå till. Istället håller vi krampaktigt oss kvar vid tanken på eviga framsteg och att allt åtminstone på sikt kommer att bli bättre. Vi har ju löst allt förut. För är det inte så att förnyelsebara energislag ökar otroligt fort och blir allt billigare? Jo, det stämmer. Men det hjälper föga eftersom de fossila energikällorna också ökar eftersom vårt samlade energibehov fortsätter växa.

Det välstånd som byggts upp i Sverige och det globala nord, är byggt på den billiga energi som vi nu alltså måste sluta använda. Det finns inget som på kort sikt kan ersätta den. Inte förnyelsebart. Inte ens kärnkraft. Hela vår infrastruktur är uppbyggt på ett föråldrat energislag, och det kommer ge effekter när det brister. Ett exempel är en intervju i DN när näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson intervjuas i DN den 9/7 2022. På frågan om alla ska ha elbil svarar han: ”Ja om det är det människor vill göra. Det finns ganska många som tycker att vi ska sluta flyga, sluta köra bil, sluta konsumera men det är inte regeringens strategi. Vi ska kunna göra de saker vi vill göra och leva det liv vi vill leva utan klimatpåverkan. Sedan ska vi inte underskatta så småningom arbeta cirkulärt.” I korthet, vi ska inte offra något, kanske i framtiden kommer det bli lite annorlunda. Klimatkrisen för inte störa vår vardag. Oavsett hur världen faktiskt ser ut.

Den svenska skogen är något som belyser problemet med more is more bra. Lisa Röstlund tar upp det i sin bok Skogslandet – En granskning (2022). Vi kan inte låta skogen växa och suga upp koldioxid från atmosfären samtidigt som den ska vara klimatsmart byggmaterial och ersätta fossila bränslen. Just vår syn på skogen är ett tydligt exempel på hur allt vi försöker lösa de stora problemen med bara blir till nya problem. Alla lösningar skapar nya problem när vi fortsätter att tänka att allt ska gå framåt.

Vi har sett missade möjligheter på missade möjligheter. Först pandemin, som skulle kunna varit en katalysator för omställning till ett annat samhälle när vi ändå var tvungna att börja förändra våra beteenden. Sedan invasionen av Ukraina när vi kunde gjort oss oberoende av ryska fossila energikällor och fått stöd för det i opinionen. Två chanser där politiker borde kunnat börja minskningen. Om viljan funnits.

Vi vill äta upp kakan och ha den kvar. Vi vill spela snabbare fast det i ärlighetens namn inte låter speciellt bra, det är mest gitarrunkeri på hög nivå. Vi vet vad vi har men inte vad vi kan få. Men kanske är det också så att det inte finns något bra framtidsscenario. Det finns olika nyanser av kriser. IPCCs rapport från i mars visade att det är teoretiskt möjligt att nå 1,5 gradersmålet. Men få tror att det är möjligt. Det är inte mycket som tyder på att våra utsläpp skulle minska – oavsett valutgång i september. Men det betyder inte att det är kört. Det är det aldrig. Framtiden är inte binär – katastrof eller att allt blir bättre. Lidandet och artdöden ökar för varje tiondels procent som världen värms upp. Men också för varje ny gruva eller plantage som skövlar naturområden. Det är svårt att balansera hopplöshet och att det faktiskt går att förändra. Socialdemokratins NATO-vändning är bara ett exempel på att det helt plötsligt kan gå fort. Men det kräver oftast en kris i kombination med starka folkrörelser som ställer krav.   

Uddenfeldt ställer i slutet på boken den centrala frågan: ”Vad kan vi göra?” Alla som oroar sig över planeten ställer sig frågan. Problemet med frågan är, som hon belyser, är att vi tror att det är bättre att göra något än att sluta göra. Studier visar att vi är benägna att vilja lägga till saker när vi ska lösa problem. Istället bör vi sluta göra så mycket som vi gör idag. Det handlar om konsumtion, resor, streama TV-serier. Hushålla med den begränsade mängd biomassa som finns. Ägna oss åt varandra. Den inre resan snarare än den yttre. Det sociala framför det materiella. Och, när vi tillgodosett de grundläggande fysiska behoven, det som gör livet värt att leva.

Annons