Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 3

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här tredje och sista inlägget om boken. Och det handlar om återhämtning och hur vi kommer tillbaka till vardagen.  De två tidigare finns här: 1 före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt. 2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen. Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.

När det akuta skedet är över börjar återuppbyggnaden. Vid en hel del händelser är gränsen inte skarp och entydig. Det kan vi ofta se i zombieskildringar där de överlevande gång på gång tror att de kan börja om och starta på nytt, men zombierna eller något ondsint gäng kommer alltid tillbaka. Men även vid till exempel toxiska utsläpp som kanske inte märks kan det vara svårt att veta exakt när återuppbyggnaden kan börja. Perioden efter är också början på att bygga upp något bättre.

Det finns en mängd normala reaktioner på onormala händelser. Emotionella, kognitiva, sociala och fysiska reaktioner som nedstämdhet, ilska, rädsla, skuld, skam och tomhet. Sämre tankeförmåga, koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter och tankspriddhet är andra reaktioner som kan förekomma. Det finns stora individuella skillnader och oftast så försvinner de här reaktionerna efter några veckor.

PTSD är något som ofta pratas om efterdyningarna av katastrofer. I en systematisk översikt verkar 20-30 % av människor som drabbas av katastrofer uppvisa symptom på PTSD (även om det är stor variation beroende på katastrof fanns det en mycket liten höjd risk för svenskar som varit med om tsunamin 2004 i en undersökning som gjordes 2010). Att möta en katastrof eller kris på annan ort gör det generellt svårare att tackla händelserna, men ju bättre rotad du är i samhället du befinner dig i, desto lättare att hantera krisen.

Det finns faktorer som påverkar. Såklart exponeringen dvs om någon närstående avlidit eller om panik/dödshot. Men också om du tvingats evakuera är en negativ faktor. Kvinnor och flickor verkar också drabbas hårdare psykologiskt av trauman. Personer mellan 40-60år verkar också påverkas mer negativt, det kan hänga ihop med att de generellt har större ansvar för barn eller samhälle. Äldre verkar i mindre utsträckning påverkas negativt. Även minoriteter och socioekonomiskt svaga grupper drabbas hårdare. Psykiska eller sociala problem är också något som lättare leder till mer negativa konsekvenser. Särskilt i de fall det inte finns stödjande nätverk. Just nätverk och psykosocialt stöd är en viktig faktor för att minska risken av negativa effekter.

Tiden strax efter den akuta fasen präglas generellt av mobilisering av resurser och aktiviteter. Många kämpar mot samma mål vilket gör att gamla konflikter ofta begravs. Det kallas ibland för smekmånad. Många frivilliga strömmar till och försöker hjälpa till på bästa sätt. I Sverige har vi sett stora mängder frivilliga dyka upp vid katastrofer och det ses numer i större utsträckning som en resurs än tidigare, även om mycket kan göras bättre i den frågan.

För den drabbade individen innebär återhämtningsfasen i bästa fall också en omdefinition från offer till överlevande. Att känna sig som ett offer och inte ha möjlighet att definiera om sig själv till aktör försvårar processen.

Att skapa ritualer för viktiga händelser i människans liv är något som funnits väldigt länge. Samma gäller med kriser. Det finns både spontana minnesstunder och de mer officiella som fyller viktiga funktioner för drabbade, men också för människor som påverkats utan att direkt varit drabbade själva.

—

Det var det, jag rekommenderar verkligen alla att ladda ned och läsa boken. Det finns också kortare sammanfattningar i slutet av varje kapitel som är lite enklare att läsa än att traggla sig igenom hela den något akademiska texten. Hoppas du lärde dig något, det gjorde jag trots att det är tredje eller fjärde gången jag läser boken nu. Den uppdaterade varianten bidrar med lite mer även om det inte direkt är några större nyheter.

 

 

 

Annons