Mina tankar om beredskapsrapporten: ”Motståndskraft, inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025”

Igår kom Försvarsberedningens rapport Motståndskraft Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. Det som hittills fått mest rubriker är uppmaningen att svenska medborgare ska kunna klara sig en vecka själva utan stöd från myndighetshåll. I rapporten sägs att risken för krig och konflikt har ökat (ingen är förvånad, jag är tveksam till att den typ av rapporter skulle kunna säga ”ingen oro, allt är lugnt”) vilket säkert stämmer och att vi därför måste satsa mer resurser på civilt försvar.

Zombiebild för maximal effekt

Rapporten är omfattande och delar av den ligger utanför vad jag kan något om (och världen behöver inte fler tyckare som saknar bakgrundskunskap). Men det finns en del saker jag tittat närmare på och vågar ha åsikter om. Till exempel på begreppet ”värna civilbefolkningen”. Det implicerar att civilbefolkningen inte kan agera själva. Forskningen visar tvärtom att vi kan agera vid kriser. Och civilbefolkningen kan vara en resurs om vi tillåts vara det. Det vore toppen om de inte bara fokuserat på de frivilliga försvarsorganisationerna utan även tar med andra grupper i civila samhället som kan vara aktörer. Det finns säkert bra skäl för att hålla isär försvarsorganisationerna med andra organisationerna i det civila samhället, men vid en kris så kan nog idrottsföreningar, rädda barnen eller andra organisationer verkligen minska trycket på räddningstjänsten och den enskildes ansvar genom att ha kunskap i att agera vid kris. I rapporten står det att hemskyddsorganisationer ska fylla en viktig funktion i kontakten mellan kommunen och befolkningen. Jag tror det vore bättre att använda de redan existerande organisationerna men det krävs utbildning och förberedelser och här tror jag det är bra att fokusera på civila kriser snarare än krigsscenarion. Vi måste alltså utgå från att även civilbefolkningen kommer att agera, så som forskningen säger att den kommer att göra.

Att lägga en veckas ansvar på individerna är orealistiskt. Därför är det positivt att förslaget innefattar ökade lager och förhoppningsvis att ålägga företag att ha krisberedskap. Alltså att säga åt handeln att de måste ha varulager (precis som oljebolagen måste ha), kunna hantera strömavbrott etc. Det vore betydligt mycket mer effektivt, men det går tvärtemot tidsandan av att individualisera kollektiva problem. Jag säger inte att det inte är bra för individen att ha beredskap för strömavbrott, tvärtom det är bra och viktigt för dem som har möjlighet till det, men att förlita sig på det utifrån hur dagens samhälle ser ut är hopplöst. Det finns en hel del både psykologiska försvarsmekanismer och praktiska hinder som gör att vi inte förbereder oss. Jag skrev lite om det i samband med krisberedskapsveckan och utvärderingen av Göteborgs stads 72timmarskampanj. Dessutom är det de svagaste i samhället, dom i periferin, som kommer att drabbas hårdast. Har du funktionsnedsättningar, inga sociala nätverk, svårt med svenska språket, flyttar mellan andra och tredjehandsboenden eller inte har ekonomiska marginaler kommer du ha svårt att kunna göra de förberedelser som förväntas.

I rapporten slås fast att det ”fortfarande förvaltas 65 000 skyddsrum med cirka sju miljoner platser och det
finns anläggningar för utomhusvarning i alla större tätorter”. Vi är visserligen fler än sju miljoner i Sverige men många bor inte i tätorter där det finns samma risker för bombangrepp. Jag undrar egentligen hur relevant skyddsrum är utifrån dagens situation. Öppna mellanstatliga krig är inte det som ligger i tiden riktigt.

Det här var lite blandade tankar utifrån hur rapporteringen varit och lite vad som står. Här har SVT skrivit lite mer om vad den innebär. Är du intresserad av att läsa hela finns den här

Annons