Mellan individualistisk prepping och statlig styrning

I en intressant Essä i OBS i P1 pratade juristen Tormod Otter Johansen om katastrofen som möjlighet och om hur vi inte behöver välja den individualistiska preppingen eller tron på att staten kommer att lösa alla våra problem. Otter Johansen hade läst Rebecca Solnits A Paradise Built in Hell – the Extraordinary Communities that Arise in Disaster och diskuterar utifrån bokens optimistiska grundtes – att katastrofer faktiskt är en möjlighet till något nytt. Till gemenskaper som inte annars uppstår. Mina tankar går direkt till den våg av organisering och sociala rörelser som uppstod efter den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Hur människor som tidigare aldrig varit organiserade eller kände att de var en del av något större tog till gatorna och krävde förändring.

Går det att redan innan en katastrof skapa något som kan vara ett frö till något bättre? Jag tror det. Tanken är att vi med grannar och närstående gemensamt kan förbereda oss för att något kan hända. Jag har tidigare i en rad inlägg lyft fram ”Att känna sina grannar” som en viktig katastrofförberedelse, och det är det det handlar om. Men förutom att bara känna sina grannar så gäller du ju att prata om de här frågorna tillsammans.

Det finns ett problem med 72 timmars-kampanjer då de lägger över delar av ansvaret som det gemensamma tidigare haft på individerna. Det är en del av en trend i samhället att lägga över mer på vanligt folk och att minska det offentligas resurser, vilket drabbar de resurssvaga mest. Men att satsa på att bygga upp lokala gemenskaper som kan vara en resurs vid kriser är en brygga mellan att människor ska tvingas klara sig helt själva och att förvänta sig att staten ska lösa problemen som uppstår. 72-timmarskampanjer har ofta också svårt att nå ut ordentligt vilket utvärderingen av Göteborgs stads kampanj visade. Jag tror helt enkelt att vi behöver samtala tillsammans om problemen, och inte bara få information ”uppifrån”.

ABF och Civilförsvarsförbundet har nyligen tagit fram ”Boken om hemberedskap – bli bättre förberedd” och det kan ju vara ett första steg till att organisera mera lokalt. Gör en shout out i den lokala facebookgruppen för området eller sätt upp lappar eller lägg lappar i brevlådor om du föredrar det mer gammaldags. Att ha en studiecirkel kring boken är ett bra sätt att både få kontakter med människor som bor i närheten och att lära dig mer om kris och katastrofberedskap. Det går såklart också att läsa boken tillsammans med andra i en redan befintlig organisation. Ha ett möte där ni pratar om vad ni skulle kunna göra tillsammans vid en kris i innebandyföreningen eller läxläsningsgruppen. En redan existerande organisation har stora möjligheter att snabbt komma igång vid en katastrof, och har ni pratat om det i förväg är det kortare avstånd till handling när något verkligen sker.

I USA är det här rätt populärt i beredskapskretsar, det finns en större vana av att organisera sig i lokala communitys (som det saknas ett bra svenskt begrepp för).  Konceptet Community Resilience utarbetades efter Orkanen Katrina där det i dess svallvågor visade sig att de som hade starka lokala nätverk och kände varandra klarade sig bättre och kunde vara en resurs i efterarbetet. På länken ovan finns det PDFer om hur en kan gå till väga för att komma igång. Det har använts för att göra fattigare omården i Los Angeles mer resilienta till exempel. Optimalt vore ju också att engagera föreningar och sammanslutningar i lokalområdet för att bli starkare och mer förberedda. Jag skriver en del om hur det går att göra praktiskt i kapitlet om att känna sina grannar i ”Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig”.

Så när myndigheterna nästa gång (kanske vid nästa krisberedskapsvecka i slutet av maj 2018) ställer frågan till dig: ”Klarar du 72 timmar”, frågar du dina grannar: Hur klarar vi 72 timmar?

 

 

 

 

Annons