Beteenden efter apokalypsen?

Jag hamnar förhållandevis ofta i diskussioner som handlar om hur det egentligen blir efter apokalypsen. Alltså hur människor kommer att bete sig efter den stora katastrofen. Det finns forskning som visar att vi hjälper varandra och följer det rollmanus vi hade innan när en katastrof inträffar. Det första människor gör är alltså inte att vässa tänderna och börja äta upp grannen en våning upp, utan vi kanske snarare knackar på och försöker hjälpa varandra att hantera situationen. Det vet vi utifrån forskning. Men vad händer sedan? När ett, två, tio eller tjugo år har gått?

the-road-thumb-300x230-58731Det finns ingen forskning att förlita sig på här (när jag frågade Ann Enander som är en av de främsta forskarna på katastrofbeteenden i Sverige svarade hon torrt: Det får du nog fråga någon romanförfattare om) utan vi får försöka hitta svar som kan vara trovärdiga. Den vanligaste tanken jag möter är att det snabbt skulle bli ett laglöst tillstånd där människor skulle ge sig på varandra. Att resursbrist per se leder till att människor gör vad som helst. Jag tror inte det stämmer, och jag tror vi skulle se betydligt vidrigare beteenden än vad vi gör vid svältkatastrofer eller i större flyktingläger om det skulle vara den vanliga reaktionen hos människor. Visst förekommer stölder, mord och våldtäkter även i sådana situationer, men de allra flesta lever på och försöker göra det bästa av en mörk tillvaro.

Misse Wester som är en annan forskare med inriktning på kris- och katastrofbeteenden ställer sig också skeptisk till trovärdigheten i de beteenden vi ser i till exempel The Walking Dead. Hon lyfter istället fram något som vår strävan efter jämlikhet. Trots att det aldrig funnits ett jämlikt samhälle så är det något nästan alla människor skulle skriva under på att det är eftersträvansvärt. Hon målar upp en bild av människan som kapabel att lösa problem tillsammans med andra. Att vi inte är hjälplösa offer för en situation utan att vi är fantastiska varelser som kommer på lösningar på de mest hemska problem som uppstår.

Många preppers brukar tala om att vi är nio måltider från anarki, alltså att människan beter sig hur som helst ganska snart efter en stor katastrof. Det är en, ur vetenskaplig synvinkel, illa underbyggd tes, ibland lyfts enstaka exempel eller anekdoter fram, men mycket sällan forskning. Thomas Hobbs tes om ”allas krig mot alla” passar så bra in i dagens världsbild att många människor köper den utan att veta något om bakgrunden till den. Jag tror att det handlar om att det är samma typ av beteende vi ser i dagens samhälle om än mildare. Och att vi tänker på  de folkmord och brutaliteter vi sett de senaste decennierna i Syrien, av Daesh, i Rwanda, i forna Jugoslavien etc. Vad vi kanske inte tänker på att det är människor som piskats ovanifrån till att bete sig så. Det är en följd av en demonisering och en aktiv politik som bygger på att ställa grupper mot varandra. Inte en naturkatastrof eller annan yttre händelse. Inte något naturligt beteende hos människan. Däremot skickar dessa händelser ett meddelande till dagens politiska klimat. Att vi måste vara extremt uppmärksamma på vad som håller på att hända. Till exempel på den process av islamofobi som vi faktiskt kan se idag.

Idén om ”allas krig mot alla” är inte något som alltid funnits. Det är en filosofi som skapats av en ideologi som bygger på att människor behöver en stark stat för att disciplineras och som när den formulerades under 1600-talet användes för att legitimera makt åt auktoritära regimer. Hobbs teori passade som hand i handske för att hindra folkliga resningar och tvinga människor att sälja sin frihet mot trygghet. Det finns vädligt lite forskning som tyder på att det skulle ha varit så i naturtillståndet, tvärtom finns det belägg för att vi varit fredliga och samarbetat.

En av de saker som jag tycker talar mot allas krig mot alla är att vi aldrig vet om det är The End Of The World As We Know It. Även om saker förändras väldigt snabbt är vi som människor så anpassningsbara att vi ganska snabbt skulle börja betrakta det som vardag. Även om det skulle kunna finnas en exakt punkt när allt brakade åt skogen (vilket i sig är extremt osannolikt) så skulle vi försöka hantera den situation som uppstod med de kognitiva förmågorna vi har idag. Vi skulle försöka skapa ordning i ett upplevt kaos och skrapa ihop de bitar av information för att börja handla på ett sätt vi tänker är rationellt. Vi får fråga oss när vi tror att det skulle komma en tipping point för oss själva när vi skulle göra vad som helst för en burk ärtsoppa. De flesta människor är tåliga, vi kan uthärda mycket och fortsätta kämpa på.

En annan aspekt av postapokalyptiskt beteende är just att det finns så få människor kvar att vi i större utsträckning skulle förstå vikten av människors liv (kanske särskilt våra egna och våra närmastes). Att konsekvenserna av att döda eller skada syns direkt, till skillnad mot i dagens samhälle där den rovdrift på människor, djur och miljö som sker placeras innanför slutna väggar eller i avlägsna länder.

Visst finns det risker för att sluta sig samman bakom en stark ledare som erbjuder trygghet till priset av frihet (Guvernören i The Walking Dead är ett praktexempel) men det är inte nödvändigtvis vad som skulle hända. Att det är lätt att tro det beror nog dels på hur många gånger det upprepats i postapokalyptiska skildringar, dels på att det system vi lever i idag har många av de dragen (och inte minst med Trump ser vi det på stor skala). Vi börjar tro att de ”rötägg” som förgiftar hela korgen är naturgivna och inte avhängig en kultur där de tillåts vara rötägg istället för att plockas bort av det stora flertalet. Men det är viktigt att komma ihåg att det är politik det handlar om, och politiska processer som vi kan vara delaktiga i att förändra. Det är inget naturgivet i människan. Makt tas inte, makt ges.

Vid katastrofer tenderar människor att följa de rollmanus de hade sedan innan, de kommer säkert brytas, bytas ut och sociala band kommer att förändras. Men vad vi kan se är att vi gör vardag av alla möjliga situationer, och vi vill gör tillvaron bra för oss. Och så länge vi är villiga att kämpa för en bättre värld, både innan och efter katastrofen finns det hopp. Som sagt vet vi inget om hur det blir, vi vet knappt hur det är nu, men genom att aktivt arbeta med att förändra dagens samhälle till det bättre ökar vi våra chanser att göra samma sak efter apokalypsen.

 

 

Annonser

Posted on februari 20, 2017, in Att överleva and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: