Att hantera känslan av att slutet närmar sig

Det är svårt att hantera det politiska läget i världen just nu. Trump finns överallt i det socialamediaflödet, och varje nyhet känns chockerande. Utan att bli alarmistisk så är känslan av att  domedagsklockan klämtar, mer närvarande för mig. Det finns en risk i att bli blasé, att tänka att det ändå inte går att göra något åt, att sluta bli förtvivlad över det ena eller andra huvudlösa beslutet eller att bara slå bort det. Vi hanterar den politiska situationen på olika sätt, men känslan av att vi är nära stupet tror jag finns hos de flesta, åtminstone i Sverige. Ibland tänker jag att det här var vår tids svarta svan, alltså en oväntad händelse som drastiskt påverkar utvecklingen i världen. Men frågan är om det var oväntat eller om det var så att vi var dåligt förberedda.

Så vad är det vi kan göra? Hur kan vi effektivt motverka både känslan av att apokalypsens fyra ryttare rider in i vardagsrummet och de faktiska konsekvenserna som kan komma från ett eventuellt krig, en ekonomisk kollaps eller extremt väder till följda av klimatförändringar. Den enkla lösningen är att köpa 200kg ris och lägga i stugan på landet och en kubikmeter vatten i källaren. Att tänka att det här är ett för komplext problem så jag måste se till mitt eget bästa. Det är lätt att vilja dras in det den typen av individuella lösningar. Men problemet är inte individuellt. Det varken börjar eller slutar vid min dörr. Och ju fler som väljer individuella lösningar på kollektiva problem, desto svagare blir alla andra. I prepperkretsar pratas det ibland om vikten att vara beredd själv för att samhället ska kunna ta hand om de som inte har förmåga att vara förberedda. Tankesättet kan ses som positivt och omtänksamt (även om jag oftast är tveksam till de bakomliggande drivkrafterna) men det är problematiskt eftersom det också förtar tanken på att vi tillsammans ska lösa problemen. Och det är där jag tror lösningen på den deprimerande situationen. Att organisera sig.

Det är en lång och ibland tråkig väg, men det är att bygga ett större motstånd och att faktiskt kunna förändra saker innan de gått för långt. Människor som är organiserade i någon typ av organisation, fackförening, boendeförening, aktivistgrupp eller liknande får kunskaper som sträcker sig längre än att läsa protokoll och lägga motioner. De lär sig göra saker med andra människor som de kanske inte ens gillar, men ändå behöver jobba åt samma håll med.

Vid katastrofer så skapas ett tomrum innan samhället tar kontrollen över vad som händer. I auktoritära stater som Mexiko efter jordbävningen 1985 kunde sociala rörelser ta initiativet medan myndigheterna stod handfallna. De tog kommando och påbörjade återuppbyggnaden och hindrade att korrupta byggherrar (läs gärna Harry Cleavers text om Tepito och hur invånarna i den sammansvetsade stadsdelen kunde ta kontroll över områdets framtid genom att vara välorganiserade). Samtidigt pratar Naomi Klein i Chockdoktrinen om hur kapitalet tar chansen och genomför politiska förändringar just i politiska chocktillstånd. Hur gemensamma resurser har privatiserats och de som tidigare kunde använda något inte längre kan det (som i fallet med hur stränder stals efter Tsunamin i Thailand). Det är helt enkelt en kamp, samtidigt har även högerradikala grupper möjlighet att sprida hat och rädsla genom att peka ut enkla syndabockar.

Den ryska författaren och journalisten Masha Gessen lämnade Ryssland för USA. Efter den amerikanska valutgången i november så började hon oro sig igen. Hon presenterar sex tips för att (över)leva i ett auktoritärt land, om du inte orkar läsa den ganska långa artikeln så är detta tipsen i korthet:

1. Lita på den auktoritäre ledaren (han menar vad han säger)
2. Förleds inte av små tecken på normalitet (det kan kännas lugnande men är en falsk trygghet)
   
3. Institutionerna kommer inte att rädda dig (det tog Putin ett år att ta över medierna och fyra år att demontera valsystemet)
   
4. Bli ursinnig (sluta inte chockas över vad som genomförs)
5. Kompromissa inte (försök inte att hitta mitten)
   
6. Minns framtiden (inget varar för evigt, hur vill vi att framtiden ska se på nutiden)

Jag tror det är viktigt att inte bli blasé. Att inte bli den som sa ”Jag visste att det skulle hända” eller sluta bli förvånad, arg, upprörd och fylld av känslor. Och att kanalisera det genom att göra saker tillsammans med andra. Att bara se om sitt eget hus är att bara lägga plåster på ett djupt blödande sår. Vi behöver lära oss motstånd. Det och bara det, är receptet mot politisk depression. Eller för att citera Masha Gessen:

”Det borde inte vara normalt. Det normala borde vara motstånd – envist, kompromisslöst, rasande.”

Annons