Skildringar av apokalypsen

Apokalypsen är inne just nu. Från zombieserier som The Walking Dead och spinn-offen Fear the Walking Dead till filmer som Mad Max 4 Fury Road och spel som Fallout som nyss kommit ut. Det är som om vi inte kan få nog av att världen som vi känner den idag kommer kollapsa. Det finns flera sätt att förklara den ökade populariteten. En förklaringsmodell handlar att våra liv idag känns så komplexa och samtidigt meningslösa att bara en kollaps kan frigöra oss. Att våra sanna jag inte kan komma fram när vi kontrolleras av tråkiga jobb och den enda känslan av tillfredsställelse kommer genom konsumtion av saker vi egentligen inte behöver. Efter apokalypsen kan den vi tänker oss att vi är innerst inne träda fram. Det handlar helt enkelt längtan efter ett enklare och mer naturligt liv.

En annan aspekt av apokalypsens popularitet finns i att vi ser så mycket direkta bilder av naturkatastrofer och hör om hur problem i media. Det är mest klimathot, bostadskrascher, krig och elände som det rapporteras om. Det är svårt att handskas med tanken på att vår framtid är mörk, men ett sätt att hantera det är genom kultur. Där blir postapokalyptiska TV spel och filmer ett sätt att kanalisera den rädsla som finns, som ett sätt att bearbeta det vi inte vill ta in.

Vid rapportering av kriser och katastrofer ser vi oftast bilder av bränder, plundring, mord och våldtäkter. Helt enkelt den lägsta formen av mänskligt beteende. Detta återspeglas ofta i filmer. Det för tankarna till 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes som menade att det naturliga tillståndet för människan är ett ”allas krig mot alla” och att endast genom en stark stat kunde kampen mellan människor tyglas. Det är en mörk människosyn som har väldigt lite stöd i forskning kring mänskligt beteende. Om alla andra är potentiella fiender behöver jag vara rädd för andra, och för det som är främmande.

Tittar vi istället på forskning på beteenden vid kriser och katastrofer träder en annan bild fram. Människor söker sig till varandra. Vi behöver bekräftelse på att något hemskt inträffat och har vi ingen tidigare erfarenhet av den typen av händelser behöver vi hitta sätt att hantera dem på. Människan är i första hand en social varelse, vi klarar oss ytterst dåligt ensamma särskilt när vi konfronteras med en ny och skrämmande situation. Det skapas väldigt starka band mellan människor i katastrofsituationer.

Panik är ett beteende som vi ofta ser på film. Människor beter sig irrationellt och springer runt och ställer till oreda utan synbart mål. Masspanik är i verkligheten väldigt ovanligt. Det vanliga är att vi tillsammans med andra försöker hitta lösningar på problem som vi själva och andra upplever. Det finns flera teorier om varför och när panik uppstår. En av de vanligare skapades av Enrico Quarantelli 1954. Enligt den finns det tre grundförutsättningar för att panik ska uppstå:

– Människor ska känna att de kanske är instängda. Det är skillnad om det absolut inte finns en väg ut som till exempel att vara fast på botten av havet i en sjunken ubåt. Det behöver finnas en tänkbar möjlighet till flykt.

– En känslan av hjälplöshet i samspelet med andra människor. Människor runtomkring ses också som hjälplösa och den egna utsattheten speglas och förstärks genom de andra.

– En känsla av isolering och ensamhet. Att ingen runt omkring kommer att hjälpa till. Att det inte finns stöd utifrån.

Det finns mängder av exempel från katastrofer såväl i Sverige som i resten av världen som styrker detta. Vid branden i Västmanland förra sommaren strömmade det till frivilliga i en takt som det inte fanns beredskap för. Mängder av förnödenheter skänktes. Det var framförallt vanliga människor som slöt upp snabbt medan myndigheter och det officiella Sverige tog längre tid på sig. Samma sak hände när det rapporterna om det fruktansvärda som drabbade flyktingar från Syrien kom. Människor kände att de behövde göra något, det naturliga var känslan av att vilja hjälpa andra. Andra exempel är den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Först var det stora protester och demonstrationer på gatorna, sedan började människor organisera sig på ett nytt sätt. Medelklassen och arbetarklassen möttes och försökte tillsammans hitta lösningar på de problem som uppstod.

Att det också finns en mörk sida och att människor också är kapabla till ohyggliga grymheter är svårt att förneka om vi ser på vad som hände i kriget i forna Jugoslavien eller folkmordet i Rwanda. Men det är inte det vanliga beteendet vid katastrofer, det kommer ofta ur politiska motiv och i kombination av rädsla. Inbördeskrig handlar mycket om att måla ut ”den andra gruppen” i ett land som problemet. Vid naturkatastrofer eller liknande händelser så blir ryggradsreflexen för de flesta att ställa sig fråga: Hur kan jag hjälpa till?

I de flesta apokalyptiska berättelser som finns i religioner och kulturer finns det hopp. Att det efter katastrofen kommer något annat. Något bättre. Kanske har de kommit till ur erfarenheten att när situationen är om värst, beter sig människan som bäst.

 

Texten är skriven inför lanseringen av det kritikerrosade Fallout 4 och gjordes på uppdrag av Mi5 Communications

Annons