Några tankar om zombier och The Walking Dead säsong 5 (OBS inga spoilers)

I söndags började andra halvan av Säsong 5 av AMCs The Walking Dead. Jag gillar konceptet att dela upp säsongerna eftersom det sista och det första avsnittet i varje del av säsongen brukar vara något extra, så också den här gången. Avsnittet är mer konstnärligt, utan att vara pretto. Mer som att det konstnärliga inslaget skapar en suggestiv stämning. Jag tänker inte spoila alls faktiskt utan mer beskriva några tankar kring zombier som avsnittet väckte.

Jag brukar prata om att det är inneboende i zombiegenren att tittaren/läsaren ska identifiera sig med de överlevande. Genom identifikationen väcks tankar om vilka vi själva är och vad vi skulle kunna göra när det krisar. Det är lätt att tänka sig alla misstag vi inte skulle göra och hur vi skulle träda fram som de människor vi egentligen är, utan alla samhällets destruktiva förväntningar och normer. Att vi innerst inne är starka och är såna som lyckas. Jag började i huvudet dra paralleller till vilka vi ser upp till i dagens samhälle och det slog mig att det finns likheter i vår strävan.Vem är vem?

Jag tänker att chansen att överleva en zombieapokalyps är ungefär samma som att bli en ny Zlatan eller Marta (jag tänkte lägga in någon musikreferens här också men kom på att jag inte vet vem/vilka som är populärast just nu så jag låter bara fotbollsliknelsen stå kvar). Det handlar om tur, genetik och extremt hård träning. De flesta av oss kan inte ens bli avbytare i ett mittenlag i Superettan. Trots det så strävar vi dit, och tycker det är vårt eget fel när vi inte klarar det.

Kopplingen är väl att vi hyllar det lyckade och föraktar det misslyckade. Hyllar styrka och föraktar svaghet. Vi kanske istället skulle se oss som zombierna. Det kanske är enklare att se sig som en av alla andra. En zombie kan inte bli något, den är det den är. Den kollektiva strävan till att nå toppen är en omöjlighet. Det är i exklusiviteten som vi ofta tror det fina ligger i och alla kan inte bli bäst. Att identifiera sig med zombierna är en form av revolt i sig, det är att kritisera samhället som bygger på att hela försöka komma uppåt på andras bekostnad.

Eftersom avsnittet handlar en del om att släppa taget – att kämpa/sluta kämpa och att hoppas, kan vi kanske koppla det hela till våra egna liv. Hur länge håller vi våra krossade drömmar vid liv? Hur länge lever vår dröm och när ger vi upp och inser att vi ändå kommer sluta som alla andra? Det handlar om hopp, och genom hoppet drömmen om det drägliga livet. Och du, det är inte ditt fel om du blir zombie.

 

Annonser

Posted on februari 12, 2015, in litteratur och film, zombies i allmänhet and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: