Filmtipset: Dellamorte Dellamore aka Cemetery Man

della morteVi hade en återträff med höstens zombiekurs och tittade på film. Jag hade hittat en film som fanns med på någons lista över de tio bästa zombiefilmerna som jag på något sätt lyckats missa. Att den dessutom kom 1994 när zombier var så ute de kunde vara på vita duken och hade över 7 i betyg på IMDB gjorde att jag absolut ville se den.

Dellamorte Dellamore handlar om Francesco Dellamorte som jobbar på en kyrkogård med att ha ihjäl de döda som vaknar till liv efter sju dagar. För det är tydligen så det är på den kyrkogården – de döda vaknar och kommer upp ur sina gravar och bara dör igen om skallen klyvs. Hans hjälpreda Gnaghi som bara kan säga ”Gna” är sällan till mycket hjälp då han mest vill samla ihop löv och titta på TV. Tillvaron på kyrkogården är rätt lugn trots allt tills han träffar änkan till en nyss avliden som han blir blixtförälskad i. När de har sex på hennes (fd) mans grav så vaknar han såklart och biter henne. Och Francesco blir slutligen tvungen att döda henne såklart. Eftersom handlingen inte håller ihop tänkte jag sammanfatta resten av filmen med några ord som ungefär sammanfattar vad som händer: Impotens, italienskt 90-talsmotorcykelgäng, scouter, zombiescouter, avhuggethuvudhångel och några mord.

Det finns mycket att säga om Dellamorte Dellamore. Vid flera tillfällen kändes den mest som att det skulle bli en porrfilm med konstiga upplägg. Ibland är filmen sjukt rolig ibland är den bara märklig, det bästa är nog att inte ens försöka ställa frågan ”Varför händer det där?” utan bara följa med i en kafkaliknande handlingen. Lite som med zombiegenren i stort. Det är oftast bättre att bara acceptera än att peka ut det som är overkligt.

Filmen bygger på en roman av Tiziano Sclavi som är mest känd för att ha gjort serien Dylan Dog (som för övrigt ges ut på svenska av zombiebekanta Apart förlag) och det märks. Förutom att Francesco, spelad av Rupert Everett, ser ut som Dylan Dog finns det likheter i den skruvande handlingen. Det är en rätt bra film så länge en inte försöker förstå eller grubbla så mycket. Skulle jag placera den i ett fack så tycker jag egentligen att den hör hemma i den europeiska 70-tals zombiefilm med inslag av 80-tals skräckkomedi.

 

 

Annonser

Posted on januari 7, 2015, in litteratur och film. Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: