Tankar om The Walking Dead säsong 4

The Walking Dead säsong fyra har än så länge varit riktigt bra tycker jag. Mycket av handlingen har kretsat kring att skaffa medicin, sjukdomar som inte är zombierelaterade och trassliga relationer. Det är det som är skillnaden på en TV serie och en film. Filmer är sällan så långsamma, särskilt inte Amerikanska. En del lysande undantag finns, särskilt bland lågbudgetfilmerna (se till exempel The Battery). Jag vill veta hur man bekämpar tristessen efter apokalypsen. Hur det påverkar människor att leva med ett lågintensivt zombiehot som ibland blir akut.

walking-deadDet som jag har svårt med i The Walking Dead (eller kanske det TV serien inte riktigt lyckas med)  är att karaktärerna egentligen inte är särskilt spännande. Det är nästan ingen som jag verkligen känner för. Visst är en personer intressanta och har utvecklats under tiden, men det är inte som exempelvis The Wire där det känns som om man verkligen känner personerna det handlar om. The Walking Dead är helt enkelt intressant för att den utspelar sig i en häftig miljö. Den enda som jag faktiskt tycker är intressant är Guvernören. Även om tillbakablicken och rivaliteten kändes lite för amerikansk på ett dåligt sätt, det onda mot de goda liksom, så väcktes en smula sympati för honom. Jag tycker det fanns lite guld i honom innan, men att han ändå inte fick vara den karaktären fullt ut för att han skulle vara ond. Avsnitten som handlade om honom var till en början astråkiga men jag tycker ändå att det gav något så här i efterhand.

Det finns en hel del annan kritik mot The Walking Dead. Förutom den uppenbara sexismen (som faktiskt har blivit bättre i de senare säsongerna) så finns det annan kritik som är intressant. Den moderna zombiefilmens fader George Romero är till exempel förbannad på The Walking Dead:

“They asked me to do a couple of episodes of The Walking Dead but I didn’t want to be a part of it. […] Basically it’s just a soap opera with a zombie occasionally. I always used the zombie as a character for satire or a political criticism and I find that missing in what’s happening now.”

Kanske är själva formatet TV-serie bättre för att skildra det långdragna kaoset som zombieapokalypsen verkar bli och att filmen helt enkelt är bättre för att få fram andra typer av poänger. Det finns såklart filmer som är långsamma och ger oss en liten känsla av vardag, men det är nästan alltid fokus på action eller skräck. Vi får inte reda på så mycket om hur det postapokalyptiska samhället är organiserat.

Zombien måste få vara både och. Den måste få användas som skräck, samhällskommentar och postapokalyptisk prepperdröm. Jag tror det är just det som är storheten i zombien som monster, att den egentligen är ganska tom och möjlig att fylla med egna förhoppningar. Kanske blir också därför ramaskriet större när de börjar bli romantiska eller sexuella. Men är det något som är beständigt med zombien så är det ju dess benägenhet att förändras. Det är fint.

Annonser

Posted on december 10, 2013, in litteratur och film, zombies i allmänhet and tagged , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: