Zombiekapitalism 2: Romero, representation och rebeller

Det här är den andra delen i Zombiekapitalismen som bygger lite löst på David McNallys bok Monsters of the Market (läs första delen här).

När Mary Shelley skrev Frankenstein 1816-1818 plockade hon upp delar av vad hon såg runtomkring sig och gjorde fiction av det. Bokens monster plockas ihop av kroppsdelar som stjäls från kyrkogårdar och sen får liv genom elektricitet. Under tidigt 1800-tal var den typen av gravskändningar inga konstigheter i London. Vetenskapsmän köpte kroppar av människor som avrättats för att göra anatomiska studier och försök. De rika på den tiden byggde in sina döda i tunga kistor i ordentligt gravvalv eller kryptor medan de fattiga hade mer lättstulna kroppar. Handeln med kropparna var en fråga om klass, värdighet och makt. Skulle även döden vara en handelsvara, elarbete och zombiesler var den sista vilan lika för alla. Det var en dragkamp mellan kapital och värdighet kan man säga. En makaber form av reifikation. Att allt görs till varor, då handlade det om döda kroppar, idag handlar det om att städa sitt hem eller att hjälpa barn med deras läxor. I det kapitalistiska samhället måste nya marknader skapas hela tiden. Nya företeelser blir till handelsvaror – något som går att tjäna pengar på.

Utifrån det perspektivet måste Frankensteins monster förstås. Bokens monster är sammansatt av dissekerade döda kroppar. Något har stulits och satts ihop till en annan ny helhet. På samma sätt dissekeras vår tid. Vårt arbete säljs som en vara och vi är främmande för slutprodukten. Separationen dött och levande – den döda och den levande tiden, arbete och fritid. Men Shelleys monster var inte bara död, det kunde tala och tänka och lärde sig tills sist att läsa. Den försökte befria sig själv och kämpa mot sin skapare och världen som fruktade och avskydde monstret.

zombiekapiDen perfekta arbetaren är död skrev jag i det första inlägget. Men zombiegenren ger döden en chans att kämpa emot. Vi kan se det i filmer som Fido, där zombierna tämjts och används som arbetskraft för bolaget ZomCom. En annan referens är Land of the Dead där Big Daddy leder en armé av zombies med begynnande medvetande mot överklassen. I likhet med Frankensteins monster, som lär sig läsa och börjar se sig som en individ som kan göra motstånd, börjar zombien organisera sig mot deras herrar. Att vara zombie är att vara avförmänskligad. Samma språkbruk använder många antikapitalister idag, alltifrån Zapatisternas uppror i Chiapas 1994 till de indignerade i södra Europa. Kritiken riktas mot att någon annan styr över våra möjligheter att leva värdiga liv, eller att leva och inte bara existera. Zombien är också en del i Occupyrörelsens bildspråk.

Vampyren används ofta som liknelse när det gäller borgarklassen. De suger ut blod ur oss, en nästan bokstavlig liknelse. Det är en symbol som använts av olika politiska riktningar för att få ut ett budskap om att vi måste stå på oss. Zombien har det inte i sig riktigt. Den tidiga zombien stod aldrig på sig, men något har hänt de senaste decenniet. Delvis på grund av alla zombieböcker som i mångt och mycket är det som utvecklar genren mest. Zombierna kan vara lite vad som helst i bokens värld. Filmerna är ofta mer rigida landofthedeadoch diskussionerna handlar om zombier kan vara snabba eller måste vara långsamma. En ganska tråkig diskussion i jämförelse med att se zombien som potentiell rebell. I Land of the Dead som exempel kan man se zombien som trasproletariat ett oorganiserat kaos med förgörelse i sinnet, ”de goda” Riley Denbo (Simon Baker) m fl representerar reformisterna som vänder sig mot orättvisan men fortfarande inom spelets regler. Ingen kan gilla Kaufman (Dennis Hopper) som representerar överklassen, men de som slutgiltigt river murarna är zombierna. Dennis Hopper baserade Kaufman på Donald Rumsfeld för övrigt.

Den tidiga zombien var producent. Den var arbetskraft som arbetade för någon annan. Död men utförde arbete – som en maskin.  Den moderna zombien är konsument. Den producerar inget, den har bara begär. Ett begär som aldrig stillas. Precis som oss levande söker de hela tiden en mättnad som aldrig går att nå. Zombien har alltså utvecklats som vi levande. Från att ha haft våra identiteter i produktionen, ett klassmedvetande, är våra identiteter kopplade till vad och hur vi konsumerar.

Annonser

Posted on februari 26, 2013, in zombies i allmänhet and tagged , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: