Vad är en zombie? Om Romeros fyra första zombiefilmer.

Jag kollade igenom Night Of The Living Dead, Dawn Of The Dead, Day Of The Dead och Land Of The Dead häromdagen för att ta reda på lite hur Romero låtit sina zombier utvecklas. Redan i Night Of The Living Dead är zombien inte riktigt det folk brukar prata om är en RIKTIG zombie. Jag var själv ganska länge en anhängare till att det finns en orginalzombie (utöver den Haitiska) som var långsam, inte kunde använda verktyg och hade bara hunger efter människokött i sinnet. Ju mer jag har sett och läst, desto mer framstår det som en värdelös inställning. Precis som alla populärkulturella fenomen är zombien i ständig förändring. Inte minst sedan början av 2000-talet då den snabba zombien blivit vanlig och en del av kanon. Visst behöver man inte tycka att utveckling alltid är bra och ryser jag lite vid tanken på att zombies kan köra bil men det är nog tema för ett annat inlägg. Här är en redogörelse över zombierna i Romeros fyra första zombiefilmer.

I Night Of The Living Dead (1968) använder zombierna enkla verktyg. Dom kan småspringa med begränsad motorik. Dom är rädda för eld och verkar ogilla ljus (dom slår sönder lyktorna på Bens bil). En del av dom verkar kunna känna smärta, eller iallafall påverkas av slag eller skott. Dom äter insekter och grillat människokött. Deras hunger är inte omättlig, snarare verkar dom vilja döda människor och i andra hand äta dem. Efter döden blir de zombies efter några minuter. Dom kallas inte zombies utan för ”Ghouls” (Ghoul är från arabiskan och det är också därifrån ordet alkohol [al-ghoul] kommer)

I Dawn Of The Dead (1978) verkar dom ha gått tillbaka lite i utvecklingen. Dom är mer passiva och har en tendens att bara stå still rätt passivt. Aggressiviteten är lite nedtonad. Man ser också tydligt att det är mängden som gör dom farliga. Dom har tydliga minnen från sina tidigare liv, kanske mer minnen ju färskare dom är. Vissa har blågrå hudfärg, andra är bara lite bleka. Här kan man också i större utsträckning börja känna med zombien. Slakten som MC-gänget gör, väcker iallafall känslor hos mig.  Ordet zombie nämns bara en gång.

Day Of The Dead (1985) är betydligt mer påkostad sminkmässigt (Tom Savini vann också priser för bästa smink). Här ser vi också hur zombien kommer ihåg sina tidigare liv och även kan dra slutsatser och lära sig saker som döda. Dom kan känna sig instängda och gillar det inte. Bub (världens första namngivna zombie?) lär sig vem som är ond och god och hur man kan hantera vapen. Zombierna här har påtagligt stela armar som ofta går rakt ut som dom ofta gör i pre-Romerofilmer. Även här går det att sympatisera med zombierna och dom verkar förnimma varandra i viss utsträckning.

I Land Of The Dead (2005) är förändringen fulländad. Zombien lär sig hantera skjutvapen, lär sig sluta bli distraherade av fyrverkerier. Deras huvudintresse är inte längre att döda och äta utan att hämnas på dom rika.Vissa (Big Daddy) kan till och med må dåligt över att andra zombier far illa. Det är lätt att känna medkänsla med dom här zombierna, man kan till och med se Big Daddy som hjälten i filmen på vissa sätt. Tanken på zombietariatet har aldrig varit tydligare. Det är lätt att se likheter med medias rapporteringar av protester och kravaller och synen på zombien i Land Of The Dead. Den politiska kopplingen är övertydlig.

Nästa gång ska jag kolla mer på de Europeiska splatterklassikerna och se om det är där vi hittar det som ofta betecknas som den RIKTIGA zombien. Var kan man annars hitta den? Någon som vet?

Annonser

Posted on november 13, 2012, in litteratur och film, zombies i allmänhet and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink. 3 kommentarer.

  1. Har du läst Eaten Alive av Jay Slater? Det är min bibel där man kan läsa allt om gamla slajmiga, italienska zombier.

  2. Nja, inte utöver tesen att italienare verkligen gillar att slabba loss i sina skräckfilmer. 🙂 Boken är mer som en artikelsamling av många olika skribenter. Min högst personliga tes är att de italienska zombieregissörerna gärna ville efterapa Romero men att de inte kunde låta bli att spåra ur bara för att det är kul. Det är mer fokus på det visuella och på effekterna i italienska filmer, politiken skiter de fullkomligt i. En del av dem hade kanske mått bra av att få gå i terapi för sina problem med kvinnor också. Men bra filmer blev det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: