Zombiefredag i Örebro och Lucio Fulcis berättande.

På fredag är det Zombietema på bokmässan i Örebro som jag tidigare skrivit. Nu är programmet klart och finns här.

Jag läser en rätt bra bok som jag hittat lite nytt material till föredraget jag brukar hålla. Boken heter Better Off Dead – The Evolution of the Zombie as Post Human. Stundtals är boken akademiskt bajsnödig men en del artiklar är ruggigt intressanta. Jag kommer att skriva lite mer om dem inom ett par veckor tänkte jag. En artikel som är särskilt intressant tänkte jag dock ta upp här. Det är Steven Zani och Kevin Meauxs Lucio Fulci and the Decaying Definition of Zombie Narratives. 

Lucio Fulci är en klassisk regissör i Zombiegenren som inte alls fått samma uppmärksamhet som Romero. Med all rätta tycker jag, författarna till artikeln håller inte med. De menar att det som utmärker zombiegenrens höjdpunkter är de ickelinjära berättelserna. Att det som gör filmerna intressanta är att det inte finns ett svar, bara fortsatta frågor. Det är sant att zombies kan representera lite vad som helst, de är förhållandevis tomma till sin karaktär, men det är inte det som åsyftas.

Zani och Meaux menar att föregångarna till dagens zombielitteratur går att spåra tillbaka till Noas Ark och Europas pest/pandemi berättelser. På sätt och vis håller jag med om att det är förvånande att det är färre referenser till den typen av berättelser än det är. Förvisso förekommer bibliska referenser men de är snarare till apokalypsen och att de döda reser sig på den yttersta dagen än att Gud ba ”Ähh nu dödar jag nästan för folk beter sig som idioter och sen får allt gå som det går”. Den typen av berättelser som författarna menar är mer fragmentarisk och utan svar.

Ett exempel som de lyfter fram är Fulcis förklaring till Zombies i Zombi 2. Det är en salig röra av vetenskap, magi och religion och det går inte att få någon riktig rätsida till vad zombien representerar. Trådarna som läggs ut binds aldrig ihop till något och de olika händelserna relaterar inte till varandra. Jag brukar kunna irritera mig på sånt här i zombiefilmer. Ett exempel är den klassiska Haj vs Zombie-scenen jag tidigare skrivit om. Varför är den med? Den bidrar inte alls till handlingen och efteråt väcker den bara frågor. Zani och Meaux menar att den är typisk för Fulcis berättande och att han i varje film använder hela batteriet av förklaringsmodeller och teman som annars brukar vara en per film. Hans filmer är i sig förståelsen och ordningens sammanbrott  i både form och handling så att säga. Att själva filmerna är i sig sammanbrottet till formen är såklart en spännande tanke. En smula bajsnödigt kanske men det ger ändå en ny dimension till det vi normalt kallar logiska luckor i filmer.

Det blev kanske lite fragmentariskt det här, men det är genrens fel.

Annonser

Posted on april 9, 2012, in zombies i allmänhet and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. 4 kommentarer.

  1. Jag tror hajscenen beror på att Fulci var en väldigt visuell berättare, till skillnad från Romero och i likhet med många andra italienska skräckmakare. Han tyckte väl helt enkelt att det kunde vara snyggt med en haj och en zombie och det synsättet föredrar i alla fall jag framför Romero som fått alldeles för mycket cred. Fulci verkade gilla att gegga ner sig(eller rättare sagt, skådisarna) och använde till exempel hellre slaktavfall än specialeffekter. Scenen med ögat och dörren(också från Zombie Flesheaters) är ett annat exempel på en scen som vissa samtida regissörer antagligen inte hade tagit i med tång, men precis som i giallofilmerna så försökte man väl göra våldet ”snyggt”. Romero däremot tyckte nog mest att zombies och våld skulle vara en kuliss för ett samtidsfenomen som han störde sig på just den veckan.
    Kort sagt: Fulci var liksom lite roligare än Romero och jag tycker det är synd att han hos många främst är känd som en copycat. Han ville ju bara rida på Romeros framgångsvåg, inte apa efter.

  2. Oj, jag håller inte alls med angående Romero vs Fulci. Jag tycker rädslan och det obehagliga oftast inte kommer av chockerande scener utan av det krypande och oftast det som faktiskt inte visas.

    Jag tycker absolut inte att man bara ska betrakta Fulci som copycat dock, kanske ska man inte heller ställa honom ”mot” Romero utan se att de är två olika grenar på ett rätt stort träd.

    • Jo, jag tycker också att det kusligaste är det som smyger sig på, fast i det avseendet funkar ju varken Fulci eller Romero! Rent zombie-mässigt blir jag ändå mer skrämd av Fulci. Döingen som kommer upp ur jorden till exempel, fy fasen. Och det fantastiska soundtracket ovanpå det.

  3. Ja alltså Goblin får man ju gåshud av i alla situationer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: